Två angelägna syften har boken: den vill fånga en ung kvinnas resa mot övervinnandet av tidiga trauman och den vill blottlägga det förträngda minnet av en nationell tragedi. Kamel Daoud har skickligt flätat samman dessa båda narrativ till en storartad helhet och därmed skapat en särdeles minnesvärd roman.

Kamel Daouds symbolmättade fiktion bottnar i en levd erfarenhet av de händelser han skildrar. Tillsammans med hans – och Ulla Bruncronas – flyhänta språk gör det berättelsen lika hårresande som övertygande. Greppet att låta en stum kvinna rikta sig till ett ofött barn är snillrikt. Det låter henne tala, trots att hon saknar röst, och författaren själv att berätta, utan att behöva undervisa om Algeriets historia. Skickligt vittnar han i stället för framtiden, för någon som ännu inte fötts, som inte känner till händelserna men ändå är inbegripen i dem.

Det Daoud med sin roman onekligen lyckas med är att ge röst åt de många offer som tystats, åt alla dem som glömts och som glömt. I Algeriet är hans böcker givetvis förbjudna. Vi som har möjlighet får i gengäld fortsätta läsa, och minnas.

Ulla Bruncronas översättning förstärker fint den ton av sorgblandad vrede som ligger som en generalbas under berättelsen. Den hörs ju i originalet, som översättningen följer nära, men i svenskan kan jag, kanske helt enkelt för att det är mitt modersmål, höra hela skalan av känslor, från rädsla över ironi till ömhet. Och det är, när allt kommer omkring, Daouds förmåga att gestalta en komplex verklighet och de känslor den väcker, och Bruncronas skickliga tolkning av dem, som gör ”Ärret” till gripande och viktig litteratur.

Verkligen väl värd Goncourtpriset.

Jag har aldrig läst något liknande … Jag imponeras av formen, det precisa språket, det briljanta berättargreppet. Och framförallt: av den psykologiska realismen.

I dessa tider när horisonten i fiktionen ofta krymper till det egna jaget är det befriande att läsa Samanta Schweblins berättelser, att med henne om inte kasta sig så åtminstone kräla in i en parallell dimension där allt gungar.

Schweblin är på väg att göra sig oumbärlig. För samtliga av hennes noveller har just det som – om de inte hade varit perfekt genomförda – kan få mig att välja bort novelläsning, det som andas 'spektakulärt', men här är jag begeistrad. Med en trollstav till penna lyckas hon i samspelet mellan människor växla mellan rörande värme och det kyligt, djupt obehagliga.

Det är sällan jag ges anledning att använda adjektivet ”gastkramande”, men jag kallar de här novellerna gärna för gastkramande, och de visar en författare i högform. Schweblin skrämmer slag på en, utan att behöva ta genvägar förbi monster. Det onda finns i var och en av oss, och ibland maskeras det som godhet. … Mästerligt skrivna noveller.