Bora Chungs noveller är fruktansvärda – och alldeles, alldeles underbara … På många sätt är Förbannad kanin en bok som fångar vårt mänskliga varande på ett mycket intimt sätt – genom att titta på oss från andra perspektiv än litteraturens vanliga. Och som en röd, blodig tråd dryper girighet och frågan om hur långt vi är beredda att gå för att nå rikedom genom boken. Det kunde inte varit mer aktuellt.

Jag faller handlöst för de bästa novellerna i Förbannad kanin. Inte minst för Chungs stil som alltid upprättar en distans till karaktärerna. Det skapar en känsla av att det djupast inne i novellerna vilar ett mysterium, och dessutom förhöjer det detaljer på ett underbart sätt.

En boks titel betyder mycket, och ”Förbannad kanin” är en förbannat bra titel, men varken den eller det neonfärgade omslaget räcker förstås särskilt långt; det är innehållet som får Bora Chungs novellsamling att höja sig över mängden. … Med en säregen känsla för det oväntade, okända och obehagliga förmår hon som få andra bevisa novellgenrens potential: att på begränsat utrymme veckla ut hela världar.

Med sin underskruvade prosa rör hon vid smärtpunkter utan åthävor, och utan att väja för halsbrytande perspektiv. Udden riktas mot förtryck, inte minst av patriarkal sort.

Det är hisnande, obehagligt och samtidigt meningsfullt.

Här vävs flera parallella berättelsetrådar samman, såsom farmor Huldas livsöde men också en mer allmän och universell historia – inte minst om tyget, dess funktioner, användningsområden och själva hantverket. Det hela blir till en vacker, ofta poetisk och samtidigt materiell historia, där bilderboksmediets uttrycksmöjligheter nyttjas till fullo.

Det knapphändigt beskrivna känslolivet gör händelseutvecklingen spännande och oväntad. På det hela taget; en skicklig inramning av en människas svårfångade inre. Helhetsbetyg: 4.

För alla som liksom jag gillar uppbruten dramaturgi och pussel som saknar bitar är Hissen i Saigon en ny och omtumlande bekantskap.

En storartad prestation.