I Jamaica Kincaids roman Min mors självbiografi berättar Xuela Claudette Richardson om sitt liv på den karibiska ön Dominica. Xuela blir redan som nyfödd utlämnad till sig själv — modern dör i barnsäng och fadern lämnar bort henne till sin tvätterska. Som barn hanterar hon sin ensamhet genom att hänge sig åt allt sinnligt: färger, lukter och texturer talar till henne mer än något annat. Hon upptäcker sin egen sexualitet tidigt och omfamnar den utan tillstymmelse till skam, och hon ser med en häpnadsväckande klarsynthet vilken plats historien skapat åt henne som kvinna och färgad. Sitt liv ägnar hon åt att försöka pussla ihop en bild av den förlorade modern, kvinnan vars hälar hon ser komma nedför en stege i drömmen men vars ansikte aldrig uppenbarar sig.
Min mors självbiografi är en sprakande vacker men samtidigt omskakande roman om ett liv präglat av avsaknad av kärlek och sammanhang. Romanen tangerar ett par av vår tids stora frågor: hur slavhandeln och kolonialismens härjningar fastställt att somliga är underordnade andra, och hur kvinnors fri- och rättigheter ständigt inskränks. Med karaktäristisk skoningslöshet vänder Jamaica Kincaid på perspektiven: för Xuela är det bleka och vita motbjudande och männen är i första hand verktyg för hennes egen tillfredsställelse. Det är en befriande och originell skildring av en kvinnas liv.
Jamaica Kincaid föddes 1949 som Elaine Potter Richardson på den karibiska ön Antigua. Som 16-åring skickades hon till USA för att arbeta som barnflicka och har bott kvar där sedan dess. Hon debuterade 1984 med novellsamlingen På flodens botten och därefter har hon skrivit över tio böcker i olika genrer. Min mors självbiografi gavs ut 1996. I dag undervisar hon på Harvard när hon inte ägnar sig åt sitt livs stora intresse: trädgården.
Ur författaren Kristina Sandbergs introduktion:
»Ibland – inte alltför ofta – hittar man fram till ett författarskap som förändrar ens sätt att se. Så var det för mig när jag klev in i Jamaica Kincaids litterära universum. I texter som ofta rör sig i Karibien, med passionerade och uppslitande mor-dotterrelationer och i en miljö präglad av kolonialismens härjningar – där kände jag mig plötsligt hemma. Jag fick syn på något jag strävar efter i mitt eget skrivande – att gestalta hur flera generationers erfarenheter kan existera parallellt i en individ – och upplevde en berusande frihet genom Kincaids unika språk.«