Solàs berättelse om Sió, Mia, Hilari och de andra är i sig en vacker blandning av lycklig lekfullhet och sorgens strävhet. Men här binds det dessutom ihop med en smittande vitalitet, i en berättelse där allt ovanligt nog hänger ihop.

En vacker och oförsonlig roman

Om man har läst en drös moderna romaner i sitt liv så är man välbekant med uppbrutna kronologier. Lite för ofta signalerar ett sånt grepp bara att författaren har insett att storyn är lite för tunn och måste hackas upp i mindre bitar för att kunna sväljas utan problem. Men så finns det författare som Eduardo Halfon, som redan har en stark story och bara gör den mer intensiv genom att ibland backa tillbaka, spola framåt och antyda vad som komma skall. Utan åthävor behärskar han sin berättelse och fäster blicken i läsaren, väl medveten om hur han ska göra mötet så effektivt som möjligt. Detta är en exemplarisk roman om man överskådligt (140 sidor) vill beundra det goda hantverk som ligger i att hålla läsaren på tårna.

Kryp upp i soffan, ta filten, ta det där varma du vill dricka, smutta på det och låt den här boken bara ta tid.

Jag ser hur andra latinamerikanska kvinnor, med färre möjligheter än jag, blir behandlade. Det har också hänt att jag blivit misstagen för min dotters barnflicka. Så jag ser rasismen. Jag ser att jag har färre möjligheter än andra spanska medborgare, även om jag nu är en av dem

Sedan jag läst den omtumlande ”Aska i munnen” har mitt liv i viss mån förändrats. Varje gång jag ser en trasig människa fara runt med en Foodoraväska numera försöker jag fånga dennes blick. Det går nästan aldrig. Jag söker väl de två syskonen i Navarros roman, en berättelse lika nära läsaren som en andedräkt.

Drabbar läsaren som ett knytnävsslag i magen … Det är omöjligt att inte bli berörd av Diegos systers redogörelse: hennes berättelse vibrerar av sorg, skuldkänslor och maktlös ilska över sakernas tillstånd.

Det är inte ofta som denna konflikt mellan hemma och borta i världen gestaltas lika explosivt och rasande som i den mexikanska författaren Brenda Navarros andra roman, som nu kommer på svenska i rivig översättning av Hanna Axén. … Det är ofrånkomligt att Navarro omtalas som en del av den nya latinamerikanska vågen, där namn som Fernanda Melchor och Alia Trabucco Zerán gjort succé. Samtidigt har hon tematiska fränder på många andra håll. … Mest tänker jag kanske ändå på den politiska förtvivlan som präglar Bong Joon-hos film ”Parasit” från 2019. För även om Diegos dödshopp från balkongen på många sätt förblir ett mysterium, är det också begripligt. Den insikten gör att man vill stänga av hela världen.

Oerhört vackert och brutalt!