Brenda Navarro är född 1982 i Mexico City men bor sedan nio år i Madrid. Hon är aktuell på svenska med romanen Aska i munnen, översatt av Hanna Axén. Brenda besöker Bokmässan i Göteborg i slutet av september och kommer även till Stockholm och Internationell författarscen på Kulturhuset Stadsteatern den 5 november. Vi ställde ett par frågor till henne inför utgivningen av Aska i munnen. 

› Vill du vara med och bokcirkla om Aska i munnen den 10 oktober? Registrera dig här.

Aska i munnen är en flerfaldigt prisbelönt roman om en mexikansk familj som faller samman efter att de flyttat till Europa. Redan på första sidan får vi veta att sonen i familjen, Diego, har hoppat ut från femte våningen i deras hyreshus i en förort till Madrid. Det är hans syster som berättar de båda syskonens historia. Om åren när hon fick ta hand om honom hemma i Mexico City medan deras mamma arbetade som hushållerska i Madrid. Om besvikelsen när de äntligen fick komma till Spanien – ett land de aldrig förstod sig på och som inte heller förstod sig på dem. Och om återkomsten till ett förändrat Mexiko, med Diegos aska i en plastpåse.

Vad var det du ville utforska när du skrev Aska i munnen?

– Jag började skriva romanen efter att jag läst i en nättidning från Madrid att en fjorton- eller femtonårig pojke hade hoppat från femte våningen och dött. Jag minns så väl att min första tanke var att pojken måste vara latinamerikan, men när jag gjorde efterforskningar insåg jag att nej, han var spanjor. Då insåg jag att även jag, som själv är latinamerikan, har fördomar och stereotyper som jag projicerar på invandrare. Jag kände att jag behövde ifrågasätta den sidan hos mig själv och undersöka hur sorg kan få människor att betrakta sig själva i en olustig spegel som inte alla vill se sig i.

Det är Diegos syster som berättar historien. Hennes röst är uppriktig, till och med rasande emellanåt, men samtidigt är hon också bara en ung kvinna som försöker finna sin plats i världen. Kom hennes röst naturligt för dig, eller fick du kämpa för att hitta ett sätt att berätta den här historien?

– Det ligger mycket i att hon bara försöker hitta sin plats i världen, och jag tänker att det är precis det romanen handlar om. Den är en sorts coming of age-berättelse där vuxenblivandet är en smärtsam process som tvingar en att inse att livet inte är som man trodde att det skulle vara, att det inte finns någon meritokrati – att allt i slutändan mest handlar om var du är född, som James Baldwin säger till sin brorson i Brev till min brorson på hundraårsdagen av slavarnas frigörelse. 

– Men också om hur den ilskan, den vreden, den oviljan att vara en del av en så grym värld, kan bli den smärta som driver dig mot  kärleksfullhet. Jag tänker på romanens berättare som någon som är förbannad just för att hon bara kan se den kärlek som finns i världen genom sin lillebror.

Livet är vackert, men inte alltid det sätt vi tvingas leva det på.

Diego dör redan på bokens första sida. Vem var han? 

– För mig är Diego en metafor för världen. Enligt alla officiella narrativ, men framför allt marknadens, är barndomen det viktigaste som finns. Allt kretsar kring hur vi ska freda barndomen, även om det i grund och botten är en ren lögn att barndomen skulle vara det viktigaste som finns. Under de senaste månaderna har vi sett hur barn dör av bomber, i Spanien lever över hundratusen barn i fattigdom eftersom de inte har beviljats permanent uppehållstillstånd, och i Mexiko bor barn på gatorna. Det är ingen som bryr sig om barnen och deras framtid! 

– För mig är det just det Diego symboliserar, han är det hopp kapitalismen och rasismen trampar på. Så när jag inleder boken med ett citat ur en Vampire Weekend-låt – “I don’t wanna live like this, but I don’t wanna die” – tror jag att huvudpersonen vill säga att livet är vackert, men inte alltid det sätt vi tvingas leva det på.

Romanen utspelas både i Mexiko och Spanien och belyser sociala problem i båda länderna. Har du märkt någon skillnad i hur den har lästs och tagits emot i de båda länderna?

– I Spanien har romanen fått ett oerhört varmt mottagande. Den har fått priser, sålt bra och jag har fått besöka stora delar av landet och har deltagit i mängder av bokcirklar, där läsarna verkligen har varit intresserade av att diskutera problematiken i boken. Det har varit oerhört lärorikt för mig. 

– Jag minns särskilt ett samtal med en grupp högstadieelever på en kommunal skola i Barcelona, där majoriteten av eleverna var spanjorer med föräldrar som var invandrare. Efter samtalet kom flickorna fram till mig och bad att få ta en selfie med mig, och hela tiden upprepade de att jag var så vacker. Jag förstod först inte varför de envisades med att säga det, men när jag sedan pratade med dem förstod jag att de genom att säga att jag var vacker i själva verket sa till sig själva att även icke-vita kvinnor, sådana som vi, kan bli kända författare. Det är ett tydligt exempel på vad som sker i Spanien, och det minnet har etsat sig fast i mig.

– I Mexiko upplever jag att diskussionen ser annorlunda ut eftersom mina läsare i regel är kvinnor ur medelklassen, kvinnor som med största sannolikhet har egna hushållerskor. Samtidigt har mina möten med läsarna, framför allt universitetsstudenterna, varit fantastiska. Jag tror att jag är skyldig Mexiko ett samtal om den här boken. Avståndet betyder mycket, jag har inte bott i Mexiko på nio år utan lever mitt liv på en annan plats.

Vad har förvånat dig mest med mottagandet av boken?

– Den här romanen är skriven med mycket kärlek och entusiasm, för när jag skrev den kände jag mig som en ”riktig” författare, samtidigt som jag var medveten om att den kanske inte skulle få ett lika varmt mottagande som min första roman (Casas vacías, ännu ej på svenska, reds.anm.), som blev mycket väl mottagen. Men tvärtemot vad jag trodde var läsarnas kärlek omedelbar. Den här romanen har förändrat mitt liv, vilket självklart inte var något jag förväntade mig. Kanske lärdomen här är att om man skriver utan att tänka på om man har ett budskap och i stället koncentrerar sig på berättelsens och språkets impuls, så blir berättelsen mer universell.

Tack till Brenda Navarro för svaren och till Hanna Axén för hjälp med översättningen.
Författarfoton: © Daniela Spector

› Boken ingår i våra prenumerationspaket. Läs mer och teckna en prenumeration här.

› Vill du vara med och bokcirkla om Aska i munnen den 10 oktober? Registrera dig här.