“När Kim Pyôngyôn närmade sig Den gamle suputen tog han sig omedvetet en titt på landskapet kring mannen, och plötsligt var det som en stöt gick genom kroppen. Det berodde på den absolut perfekta harmoni som rådde mellan den dåsande gamle mannen och landskapet kring honom. Ju vackrare vy desto svårare är det ju vanligtvis för människor att passa in, men Den gamle suputen smälte in i omgivningens vatten, sten och skog som var han en liten klippa täckt av mossa eller en smäcker gran. Nej, snarare var det för att han fanns där som den i sig inte alltför mörkvärdiga dalgången framstod som så vacker och idyllisk.”
