Den spanske författaren Enrique Vila-Matas är aktuell på svenska med romanen Man kommer aldrig ifrån Paris. Det är en roman skriven i form av ett föredrag som en författare – med tydliga drag av Vila-Matas själv – håller på en ironikonferens i Barcelona. I romanen ser författaren tillbaka på sina läroår i Paris på 70-talet samtidigt som han försöker formulera vad ironi egentligen är för något.
Boken har fått ett väldigt fint mottagande i Sverige, där Aftonbladet kallade den “en oförglömlig tidsskildring” och Sydsvenskan “något så ovanligt som en ovanlig bok om Paris”. Vi ställde några frågor till honom om romanen.
Hur fick du idén att skriva en roman i form av ett föredrag?
– Det var först när jag blev inbjuden till den där konferensen – som alltså ägt rum på riktigt – som jag började fundera över vad ironi egentligen handlar om. Jag var på semester i Paris med min fru och skulle förbereda föredraget, som hade rubriken Teori om ironi, men fick inte ur mig ett ord. Jag insåg att jag var oförmögen att teoretisera om ironi, samtidigt som jag hela tiden använde mig av ironi när jag berättade för min fru om mina ungdomsår i Paris på 70-talet.
– Det slutade med att mitt föredrag gled över i en berättelse, och när den berättelsen så småningom ledde fram till en bok bestämde jag mig för att behålla samma ironiska stil som den jag haft i föredraget.
Enrique Vila-Matas debuterade på 70-talet och har sedan dess givit ut en lång rad böcker. I den spansktalande världen är hans författarskap bland de absolut mest erkända, och han har med åren fått något av en kultstatus.
Ett kännetecknande drag för Vila-Matas böcker är att de är i skrivna i ett slags hybridform mellan fiktion, självbiografi och essäistik. Det är en form av prosa som blivit allt vanligare med tiden, men där Vila-Matas varit en föregångare.
– Jag anser att det här sättet att blanda fiktion, biografi och sakprosa är en viktig utveckling av den skönlitterära genren. Och faktum är att jag kände mig oerhört väl till mods när jag märkte att jag hade fått grepp om det här sättet att skriva, vilket å andra sidan helt klart kräver en mycket speciell känslighet och … färdighet.
– Men jag har alltid tyckt att det finns en naturlig länk mellan verklighet och fiktion. Och kanske är det därför som jag i Man kommer aldrig ifrån Paris “fiktionaliserar” jaget och verkligheten på ett sätt som jag själv finner mycket övertygande.
Det parisiska 70-tal som Vila-Matas skriver fram i romanen kryllar av välbekanta namn. Jean-Paul Sartre, Roland Barthes och George Perec sitter på Café de Flore, och den unge författaren gör sitt bästa för att smälta in bland sina idoler. Han köper svarta kläder, nya glasögon och dyr piptobak, som han bara röker av när andra ser honom. Själv bor han i en vindskupa som han hyr av Marguerite Duras. Av Duras får han också en lista med råd för blivande författare som han försöker följa för att bli den författare han vill bli.
Vad har Duras betytt för ditt författarskap?
– Att hon har påverkat mig är helt klart, om så bara för att hon lät mig ärva det råd hon själv fick av sin gode vän Raymond Queneau, som en dag sa till henne: “Skriv, Marguerite, det enda du ska göra är att skriva.” Och jag har till punkt och pricka följt detta råd från en författare vars texter inte lämnar någon oberörd. Duras berusar, hon lyckas till och med väcka avsky. När det gäller Duras finns inga mellanlägen. Min fascination för henne har vuxit med åren, inte minst på grund av hennes radikala beslut att gå sin egen väg.
Boken är ju också en undersökning av ironin som grepp. Har din syn på ironi ändrats något sedan du skrev boken för 15 år sedan?
– Nej, min syn på ironi har inte förändrats. Jag föredrar fortfarande den sortens ironi som jag kallar välmenande, barmhärtig, som den vi finner hos till exempel Cervantes. Jag tycker inte om den skoningslösa ironin, utan den som rör sig i området mellan besvikelse och hopp. Man måste lära sig förstå att livet består av gott och ont, av högt och lågt – gränsen mellan det ena och det andra är hårfin – och att allt är omgärdat av humor.
Det är en form av ironi som Enrique Vila-Matas behärskar till fulländning.
*
Läs inledningen av Man kommer aldrig ifrån Paris, där författaren bland annat berättar om hur han (enligt honom själv) obegripligt nog en gång diskvalificerades från en Hemingway-lookalike-tävling.
I_Man-kommer-aldrig-ifrån-Paris*
Tack till Yvonne Blank för översättning av intervjusvaren.
Författarfoto: Maj Lindström
Comments are closed.