Finns det några offer som kan rättfärdigas i ett krig? Är ett krig någonsin värt alla döda? Bao Ninh ställer sig frågorna i sin storartade och djupt humanistiska roman Krigets sorger, läst världen över som den stora vietnamesiska romanen om Vietnamkriget. Nu finns boken i en ny svensk utgåva som presenteras här tillsammans med författaren Mats Kempes förord.

Om boken
Omslag Bao Ninh Krigets sorger Tranan.nu
Klicka på omslaget för att komma till vår bokhandel

Efter Saigons fall i april 1975 fick den tidigare nordvietnamesiske soldaten Kien i uppdrag att bege sig till De Ropande Själarnas Dal. Där skulle han samla ihop de utspridda liken efter alla döda. Långt senare försöker han istället i sin förtvivlan över allt som förötts av kriget samla ihop sig själv. Det gör han genom att teckna ned sina spridda minnen från den helvetesresa kriget blev och det som blev kvar av vänner, familj och inte minst hans stora ungdomskärlek. Resultatet blir den bok vi läser, som handlar om hopp och besvikelse, om liv och död – om krigets alla sorger.

Bao Ninhs moderna klassiker har lästs världen över som den stora vietnamesiska skildringen av Vietnamkriget, som en uppgörelse med krigets helvete och en gripande kärlekshistoria. Men Bao Ninh ser också långt bortom krigets förenklade motsättning mellan vän och fiende. På så sätt blir hans roman framförallt en intensiv och djupt solidarisk skildring av alla oss människor och våra drömmar. – »Ett humanistiskt mästerverk«, ansåg också Stefan Eklund om boken i Svenska Dagbladet.

En längre intervju med Bao Ninh

DNs Michael Winiarski och Paul Hansen träffade nyligen Ninh i hans hem i Hanoi för att diskutera arvet efter kriget och yttrandefrihetens begränsningar i dagens Vietnam.

Klicka här för att läsa hela den långa intervjun med Bao Ninh i DN den 19 juni 2019

Tranans tre böcker om Vietnamkriget

Länge har berättelsen om Vietnamkriget varit en amerikansk berättelse. Redan namnet på kriget ger det ett sådant perspektiv. I Vietnam däremot går det under namnet “Det stora amerikanska kriget”. De en gång så tydliga motsättningarna mellan Nord och Syd, Väst och Öst, kapitalism och kommunism, har sedan krigsslutet 1975 numera blivit mindre tydliga. Tranan har genom att ge ut tre olika romaner, som skildrar kriget ur ett annat perspektiv än det traditionellt amerikanska, velat ge andra röster en möjlighet höras. Och nu, i en annan tid, också söka andra perspektiv på kriget. Och inte minst ge röst åt den enskilda människan där hon tidigare annars försvann i de stora politiska, ekonomiska och militära motsättningarna.

Förutom Bao Ninhs Krigets sorger ingår två andra romaner i vår serie.

Viet Thanh Nguyens debutroman Sympatisören fick Pulitzerpriset 2016, och blev en omedelbar succé. Boken är på en gång en spänningsfylld agentroman och ett försök till försoning. En nordvietnamesisk dubbelagent berättar om hur han evakueras från Saigon och följer med sin chef i den sydvietnamesiska hemliga polisen till USA. Där deltar han bl.a. i en filminspelning – som har allt annat än tillfälliga likheter med Apocalyse now – och konstaterar bl.a. att trots att USA förlorade kriget, vann de ändå berättelsen om det.

Duong Thu Huong – Roman utan namn Tranan

Duong Thu Huong var under kriget kvinnlig soldat i Nordvietnams armé. Hennes mot kriget så kritiska bok, Roman utan namnblev förbjuden av regimen i det efter freden sammanslagna Vietnam. Hon lever idag i exil i Frankrike, där hon är en storsäljande författare och en hjälte för en stor del av den vietnamesiska diasporan. Hennes roman sprids och läses idag hemligt, som samizdat, i Vietnam. Duong Thu Huong hade inte hunnit ge romanen något namn när hon greps och fängslades kort tid efter att hon sänt romanen till sin franska förläggare. Den har därför aldrig fått heta något annat än just – Roman utan namn.

Mats Kempes förord till boken

Förord

Jag minns väldigt väl när jag första gången hittade fram till romanen Krigets sorger. Det var sommaren 1997. Jag besökte biblioteket och lät min blick på måfå svepa längs den skönlitterära hyllan. Blicken fastnade på ett namn på en av bokryggarna – Bao Ninh. Namnet stack ut från de övriga författarnamnen som vid den tiden mestadels var svenska, anglosaxiska eller i alla fall europeiska. 

På våren hade jag träffat min blivande fru. Den här sommaren cyklade vi ofta ut till en sjö i skogen där vi badade och låg och läste i avskildhet. Jag var snart helt fast i romanen om den nordvietnamesiske infanterisoldaten Kien. Jag kunde inte låta bli att prata om boken oavbrutet där vid skogssjön. Och naturligtvis kunde jag inte heller komma ifrån att dra paralleller mellan oss och det något yngre kärleksparet i romanen, Kien – Bao Ninhs alter ego – och hans älskade Phuong – granne med Kien sedan barndomen. De två ungdomarna skolkar en dag för att slippa gräva löpgravar på skolgården och smiter iväg och badar tillsammans i avskildhet i en sjö. Men där tar våra likheter slut. »Framför honom låg från detta ögonblick en lång, ny sträcka av floden, full av eld. Krig.« 

Bao Ninh, pseudonym för Hoàng Ấu Phương, föddes 1952 och tog värvning i den nordvietnamesiska armén redan som 17-åring. Han stred mot de amerikanska och sydvietnamesiska styrkorna fram till 1975, då »det amerikanska kriget« tog slut i och med Saigons fall. Han tillhörde den 27:e ungdomsbrigaden, och av dess femhundra soldater överlevde endast tio. Sex av dessa begick senare självmord. 

Bao Ninhs huvudperson i romanen, Kien, är infanterisoldat och tillhör en rekognosceringspatrull. Kien strider i dryga tio år, från 1965 till 1975. Därefter dröjer det ytterligare en tid innan han demobiliseras. 

För den som vill veta mer om de politiska förvecklingar, irrgångar och intrigspel som ledde fram till och drev igenom Vietnamkriget rekommenderas Ken Burns tio avsnitt långa dokumentärserie The Vietnam War från 2017. Där intervjuas även Bao Ninh – och så här klargör han sin syn på kriget: Det har gått 40 år. Även vi vietnamesiska krigsveteraner undviker att prata om kriget. Folk sjunger om seger, om befrielse. De har fel. Det handlar inte om vem som segrar eller besegras. I krig segrar eller besegras ingen. I krig är allt förödelse. Bara de som aldrig har stridit tvistar om vem som segrade eller besegrades. 

Krigets sorger är tveklöst en av de skönlitterära böcker som har berört mig starkast. Det är inte bara för skildringen av krigets avskyvärda grymheter, för de finns också med, utan framför allt för att boken skildrar just sorgen – den massiva sorg som är konsekvensen av krig. 

Jag nåddes av rapporter om att Bao Ninh hade slutat publicera sig efter den här romanen, att han trakasserats av regimen som ville inlemma honom i den triumfatoriska propagandan om krigets storartade seger. Fast också att han fått en upphöjd status bland sina författarkollegor – att han var, och är, mycket vördad, men omger sig med en tystnad. Man tilltalar honom inte om han inte själv först talar. Romanen påverkade mig så mycket att jag länge lekte med tanken på att jag skulle ta mig till Hanoi, söka upp honom, trycka hans hand och säga tack. Tacka honom för att han skrivit boken. Men annat kom emellan. 

Vad är då Krigets sorger för sorts roman? På ett plan är det en meta-roman, en roman om att skriva en roman. Kien har återvänt hem efter krigsslutet och bär på författarambitioner. Hans gamla hyreshus i Hanoi står kvar, men det är inte bara huset som finns där, Kiens ungdomskärlek och granne, Phuong, bor fortfarande i sin lägenhet. Det är som en osannolik kärlekssaga att de båda har överlevt. Men de bär var för sig på trauman från kriget – att återuppta relationen som avbröts drygt tio år tidigare blir allt annat än enkelt. 

Efter kriget har Kien till slut bara skrivandet, alkoholen och nattvandringarna på Hanois gator kvar för att hantera sin tillvaro. Han skriver romanen för att försöka befria sig från sina demoner. »Efter alla hans essäförsök och noveller kommer denna roman, och plötsligt inser han att det är hans sista äventyr som soldat. Det är märkligt, för samtidigt är det hans livs största utmaning; genom att skriva den här romanen har han drivit sig själv till vansinnets gräns. Det finns ingen väg ut, ingen räddare som kan hjälpa honom. Han måste ensam möta denna utmaning, det är hans sista plikt som soldat.«

Det blir förstås ingen lätt process – att fullborda romanen. Hur skriver man en läsbar text om napalm, våldtäkter och död som ständigt plågar minnet och som tränger sig in i sömnens alla drömmar? Men Kien försöker inte bara hantera sina erfarenheter från kriget, han försöker även återknyta till sina minnen av den han var, innan striderna bröt ut. Kanske kan det vara rätt väg att gå – att försöka att hitta tillbaka till den person han ursprungligen var – och den han skulle ha utvecklats till att bli – om inte kriget ställt sig i vägen. Skrivandet blir smärtsamt. Fungerar skrivandet ens som läkeprocess eller är det snarare nåt som bara förvärrar? »Konflikterna spred sig från raderna på dessa sidor till författarens verklighet; kriget vägrade att dö«, skriver Kien. 

Kanske skildras krigets extrema erfarenheter lämpligast med en uppbruten kronologi, där scener från före, under och efter kriget får tränga sig på som överrumplande minnesbilder. Jag tänker på romaner som Assia Djebars Kärleken, kriget, Helon Habilas I väntan på en ängel eller Elias Khourys Lilla berget. De har alla den upplösta tiden gemensam, ett kalejdoskop av bilder, av minnen, som i det närmaste överfaller böckernas berättarröster. 

Kien i Krigets sorger försöker förtvivlat hitta fram till ett sätt att skriva romanen om sitt krig. Och till slut är det som om texten ändå låter sig skrivas av sig själv: »…romanen tycktes föra befälet och det accepterade han fogligt, hans eget öde blandades med hans hjältars, passivt lät han sin roman flyta som den ville, följa någon gåtfullt logisk kurs som utpekats av hans minne eller inbillningskraft.«

Och texten blir inte bara läsbar – i mitt tycke blir den extraordinär litteratur. Men frågan kvarstår: Hjälpte skrivandet Kien att komma vidare med sitt liv? Gav det honom bättre möjligheter att hantera minnena av ett krig? Kien skriver sig så småningom ut ur romanen. Han lämnar manuset till den dövstumma unga kvinna som flyttat in i hans pappas ateljé. Sen ger sig Kien i väg. Den dövstumma kvinnan lämnar i sin tur manuset vidare till ett »jag« som dyker upp i textens slutskede. Jaget ger sig i kast med att läsa manuset, sätter sig och försöker redigera och färdigställa texten. 

Vem är detta jag? Är det bara en främling, en av Kiens alla generationskamrater som dyker upp och bär på likartade erfarenheter som Kien? Eller är det Kien själv som vänder tillbaka med ett återerövrat jag, som efter att ha läkts av skrivprocessen nu kan återvända till sitt manus som läsare? Eller är det rent av författaren Bao Ninh som stiger in i handlingen? 

Bao Ninh har publicerat mycket lite efter att Krigets sorger kom ut, även om han sägs skriva oavbrutet. Det ryktas om en färdigskriven andra roman med handlingen förlagd till krigets slutskede som han valt att inte ge ut. Han ger inte gärna intervjuer och talar helst inte om sig själv. Hans roman talar ­däremot fortfarande till läsare världen över och har varit otrolig uppskattad inte minst bland de amerikanska Vietnamveteranerna.

Innan Kien drar ut i kriget besöker han sin styvfar, en poet och som har gått under jorden för att undkomma den »ideologiskt betingade antiintellektuella atmosfär som kommunismen medfört«. Den åldrade styvfadern säger till Kien: »Jag vill att du ska vara på din vakt mot alla som kräver att du ska dö för att bevisa något. Jag råder dig inte att sätta ditt liv före allting annat, bara att du inte ska dö i onödan för att andra kräver det.« 

Styvfaderns ord gör sig påminda när jag ser den amerikanska dokumentärfilmen Winter Soldier från 1972. I Detroit sätter några nyligen hemkomna amerikanska vietnamsoldater upp en sorts sanningskommission för att vittna om de krigsförbrytelser som de har upplevt och själva ofta deltagit i. USA:s blivande utrikesminister John Kerry är en av de många veteraner som skymtar förbi. Under sina militärutbildningar har soldaterna brutits ned av den förnedrande och brutala behandlingen från sina befäl och därefter har de blivit uppblåsta av våldsromantiserad och rasistisk krigsretorik. I Vietnam spårar allt ur. 

Det är svåruthärdligt att höra filmens olika vittnesmål om krigets bestialitet som de här unga krigsveteranerna nu bär på sina samveten. Det finns en replik som sticker ut på ett närmast tröstlöst sätt. Orden från en tidigare helikopterpilot blir så märkligt sorgsna i all hopplöshet: »Vi fick ingen utbildning i Genèvekonventionerna.« I krig finns inga segrare …

Idag är det drygt tjugo år sedan jag första gången läste Krigets sorger. Jag är fortfarande gift. Våra barn är på god väg att bli vuxna. Och när jag nu återvänder till texten känner jag en sorts stark känsla som jag inte riktigt vet vad jag ska kalla – … kanske ödmjukhet – inför att jag har fått leva mitt liv under de fredliga omständigheter som förnekades Kien och Phuong – som förnekades den vietnamesiska befolkningen – och de amerikanska soldaterna – alla som dog och deras anhöriga, och alla som överlevde med sina livslånga trauman – och alla människor i världen som är på flykt. 

Jag har ännu inte rest till Vietnam och jag har heller inte tryckt Bao Ninhs hand. Och tur är väl kanske det. Sannolikt skulle han mest ha känt sig besvärad. Det här förordet är nog det närmaste jag kommer honom. 

Cảm ơn bạn, Bao Ninh. Tack för boken.

Mats Kempe

_______________

Läs bokens inledning här:

Comments are closed.

Böcker som omnämns på sidan

  • Den här produkten har flera varianter. De olika alternativen kan väljas på produktsidan

    Sympatisören

    februari 2024
    Nyheter
  • Krigets sorger

    juni 2019
    Moderna klassiker
  • Roman utan namn

    mars 2019
    Nyheter
Kundvagn
Du har inga böcker i din kundvagn!
0
25373