“En svindlande hypnotisk begärstriangel”, skriver Hanna Nordenhök i Expressen i en stor hyllning till Clarice Lispectors Äpplet i mörkret från 1961, som just har kommit ut på svenska i översättning av Örjan Sjögren. Vi har pratat med Örjan om hans arbete med att överföra Lispectors oefterhärmliga prosa till svenska.
I Lispectors fascinerande roman, som lever inte minst genom själva språket, får man följa Martim på en både inre och yttre resa från ett mord han tror sig ha begått på sin hustru. I väntan på det oundvikliga slutet tar han plats på en gård i Brasiliens inland där han blir del av den begärstriangel Hanna Nordenhök skriver om.
Det är genom Örjan Sjögrens svenska språkdräkt vi har fått stifta bekantskap med Brasiliens mest omtalade 1900-talsförfattare. Örjan har levt sida vid sida med Clarice sedan Tranan gav ut hans översättning av Stjärnans ögonblick 2001. Äpplet i mörkret är hans åttonde Lispector-översättning, och med sina drygt 500 sidor den klart längsta av hennes romaner. Men han verkar ha njutit av arbetet.
– Själva omfånget kan kännas lite skrämmande just när man börjar översättningen, men efter ett tag är det som om man acklimatiserar sig. Man kommer mer och mer in i språket, rytmen och författarens sätt att tänka. Då är det närmast en fördel att få vistas i boken så länge, säger han.
Romanen, som växlar mellan berättande partier och romanpersonernas medvetandeströmmar, är också rik på referenser till bland annat den judiska skapelseberättelsen, existentialismen, språkfilosofi och den indiska filosofins tankar kring frigörelse genom kunskap. Samtidigt är det hennes lyriska språk och formuleringskonst som ofta framhålls av hennes beundrare.
Enligt din mening, är det språket eller innehållet som gör henne till den stora författare hon tveklöst är?
– Jag tror att hos Clarice är språk och innehåll mer intimt sammanflätade än hos de flesta andra författare. Språket var för henne ett redskap för att försöka komma åt det (kanske) oåtkomliga – något som hon ibland kallade livets kärna, men som kunde vara olika saker. På så sätt blir språket hos henne ett äventyr i sig. När man som läsare tycker att det är vackert är det sällan för att det är behagligt formulerat utan snarare för att det finns något hisnande, eller överraskande i meningen. Något som får oss att se mer än bara det som beskrivs, ibland en oroande sida, men inte sällan också en komisk sida.
– Det som gör henne till en stor författare tror jag är att hon har en så fullkomligt unik röst, en röst som trots att den är så personlig har en förmåga att fascinera och drabba oss lika starkt i dag som för femtio, sextio år sedan. Hennes författarskap kännetecknas av oro och sökande. Ett sökande efter att förstå världen, och en längtan efter att någonstans tillhöra den. Stilistiskt kännetecknas det av avskalad (yttre) handling, spontanitet, psykologisk insikt med mera.
Vad kan man säga om hennes ställning i Brasilien idag, drygt 40 år efter sin död?
– Intresset för Clarice i Brasilien verkar aldrig avta. Kanske fick det också förnyad kraft av Benjamin Mosers biografi Why This World, som kom för några år sedan, och den förnyade internationella uppmärksamhet av författarskapet som den innebar, inte minst i USA. I Brasilien finns ett stort intresse för såväl Clarice Lispector som person som för hennes författarskap. Och det kommer från både akademiskt håll och läsare av alla möjliga slag.
Örjan Sjögren är född 1963 och är en av Sveriges mest ansedda översättare. Han översätter från portugisiska och engelska. 2014 fick han utmärkelsen Årets översättning för sin översättning av Daniel Galeras roman Med blod i skägget (Norstedts). Klicka här för att se samtliga hans översättningar för Tranan.
_______________
– Läs ett utdrag ur boken här:
Comments are closed.