Åh, vilken härligt livsbejakande, varm och levande bilderbok /…/ Det är den första svenska översättningen av författaren Atinuke, men jag hoppas att det kommer fler. /…/ Berättelsen utspelar sig i nutida medelklassmiljö, i en stad med mycket grönska där vänner och familj nära och tillgängliga. Dubbeltrubbel för Anna Hibiscus är en bok att ta till sitt hjärta!

Romanen är den andra i förlagets serie med berättelser om Vietnamkriget ur ett icke-amerikanskt synvinkel. Med tanke på den enorma övervikten av skildringar ur USA:s perspektiv är satsningen mer än välkommen. Än bättre är det förstås att det inte handlar om någon torftig partsinlaga, utan om ett betydande litterärt konstverk.

Så kan svenska läsare än en gång glädjas åt frukten av ett dödsföraktande översättningsarbete signerat Örjan Sjögren av ett av 1900-talets stora författarskap.

Det här är en tidig Thomas Bernhardroman, språket är ännu inte centrifugalsugande, stampade på stället, utan här leder vägen fortfarande framåt även om alla de träffar bär på sjukdom och förruttnelse och fantasilöshet, en författare utplånar sin egen text, en musiker skapar outhärdlig musik. Konsten tar kål på sig själv, tankarna slår knut, tyska språket alstrar bara dumhet, det går inte att nå fram till en annan människa. Att göra sig förstådd är omöjligt, det kan man lära av Thomas Bernhard.

Det finns en oöverträffad skärpa i hans skildringar av människor oförmögna att vara i världen utan att skyddslöst genomströmmas och till sist, själsligen eller kroppsligen, utplånas av den.

En storslagen, psykologisk och mycket bra roman.

Ett uppfriskande och lyckat exempel på hur en sliten genre kan uppdateras – geografiskt och kulturellt – för vår tid. För hur många berättelser om Vietnam- kriget har ni läst som är skrivna av författare med rötter i Asien?

Jag föreställer mig att Hans Berggren långa stunder har njutit under sitt översättningsarbete med Viet Thanh Nguyens roman Sympatisören. Svenskan löper mycket smidigt, Berggren tillvaratar, eller rättare skapar den eleganta formuleringskonsten med alla ­sina lakoniska kvickheter som präglar stora delar av detta å ena sidan konventionella, å andra sidan unika romanbygge.

Jag tycker att man märker efter två sidor att det här är en Nobelprisförfattare, det är den typen av kvalitet. Det är som att läsa Camus eller Coetzee, det är den typen av tyngd. Det är helt fantastiskt bra.