Att skörda ben kommer att leva vidare som en klassisk skildring av en traumatisk del i den karibiska historien. Den är lätt att ta till sig, men svår att smälta.

Att skörda ben är vad som i dag måste kallas en klassisk postkolonial roman.

I en tid med frågor om autofiktion, autenticitet och kulturell appropriering ständigt på agendan tycks det mig upplyftande med en författare som så uppenbart bottnar existentiellt, kulturellt, intellektuellt och emotionellt i vad han beskriver och precis just därför kan tillåta sig att vara motsägelsefull, dikta fritt och tala bredvid sig själv.

Man kan läsa Flyktingar som flykting själv, för identifikation och insikt om hur andra hanterat omställningen. Man kan läsa den som infödd svensk, för att bättre förstå alla människor som har kommit till vårt land och vilka erfarenheter som har präglat dem. Och man kan läsa Flyktingar utan att ens vara intresserad av dessa specifika erfarenheter, ty framför allt berättar novellsamlingen om människor och alla de tankar och känslor som vi delar oavsett var i världen vi bor och oavsett om vi rest över hela planeten eller blivit kvar i hembyn.

Viet Thanh Nguyen … är en stark röst för flyktingen och främlingen som finns i oss alla.

Flyktingar är en osedvanligt väl sammanhållen samling berättelser, den skimrar i sina porträtt av liv som ryckts upp med rötterna.

Novellerna i Flyktingar är så perfekt skrivna att det är bäst att förbjuda boken på skrivarkurser – annars kommer eleverna att drabbas av kollektiv depression och ta jobb på reklambyrå.

Att denna fantastiska berättelse om krigets absurda vardag nu utkommit i skarp och driven översättning av Jonathan Morén är bara att glädjas åt. Att den har fortsatt skrämmande aktualitet vittnar som sagt varje blinkande skärm om.

Det handlar om krigets vardag i Bagdad under den amerikanska ockupationen, med terrordåd, fasa och vidskepelse i en kuslig mix med helt normala sysslor. Att skottsalvorna ekar, helikoptrar mullrar över hustaken och bilar flyger i luften är vardagsmat: folk åker ändå buss till kyrkan eller till moskén, handlar på marknaden som om allt var som vanligt. Stadsmyllret är visuellt och som läsare befinner man sig mitt i krigstillståndets normalisering av terror, nyckfull laglöshet och den korrupta framgångens narcissism.