Trots sitt tunga och dystra ämne har Sändebudet en humoristisk ton och förmedlar en paradoxal optimism. Tawadas välskrivna och märkliga berättelse förtjänar många läsare. Vibeke Emond har gjort en omsorgsfull och god översättning från japanska. Betyg 5/5

José Eduardo Agualusa blandar historiska fakta om situationen i Angola efter självständigheten med en upplöst realism. Och här finns ett utbrott – ett underbart ögonblick där de kollektiva drömmarna om frihet får fäste och människorna får tillbaka alla dagar som stulits från dem. Drömmarna kan leda framåt, till handfast förändring.

Det är en uppochnervänd värld som skildras. Barnen är sjukliga och svaga medan de äldre aldrig verkar trilla av pinn. Den kraftfulla gamle författaren Yoshiro och hans klena barnbarnsbarn bor i en fattig del av Tokyo. Sällan har jag läst ett så ömsint porträtt av en mans kärlek till ett barn och hans omsorg om detta. Skulle i så fall vara torparen Jans outsägliga kärlek till sin dotter i Kejsarn av Portugallien. Men till skillnad från Selma Lagerlöfs gråtbok är Tawadas berättelse koncis och osentimental.

Det finns en oerhörd berättarglädje i boken. Tawada gör gärna utläggningar som tar oss bort från huvudhandlingen men som för den skull inte känns malplacerade. Det är små sidospår som hjälper till att bygga upp den dystopiska värld som hon skriver fram. … Man får en varm känsla av läsningen.

Sammanfattningsvis står det efter avslutad läsning klart att utgivarnas och översättarnas gärning är fullbor- dad. Den avslutande delen i Borges utvalda verk kan nu avnjutas likt en ädel litterär måltid där läsaren bjuds på åldrandets lika delikata som fördömda frukt.

[Jag vill] hävda att 'Borges I', 'Borges II' och 'Borges III' för sig utgör ett helt bibliotek. Att svenska läsare, tack vare Lasse Söderberg, Oscar Hemer och Tranan, har möjlighet att gå vilse där är något att fira.

Det finns läsupplevelser som lämnar en i ett slags kreativ förvirring. Akwaeke Emezis ”Sötvatten” är en sådan roman. Likt en häst i åskväder slår texten bakut mot mina litterära och psykologiska referensramar. I stället etablerar den frankt sina egna premisser: så här kan en självbiografisk roman också skrivas, så här kan ett liv förklara sig självt!

Den känns inte riktigt mänsklig utan stinker liv, död och uråldrig magi. Akwaeke Emezi har skrivit en vidunderlig roman.

Vi har berikats med ett ytterst väsentligt författarskap.