Tre äpplen föll från himlen är en berättelse om en skara gamlingar i en halvt raserad bergsby som sedan länge tappat kontakten med världen nedanför berget. Det är den armeniska författaren Narine Abgarjans stora genombrottsroman, och den första som kommer på svenska, i översättning av Lina Bysell. Vi ställde ett par frågor till Narine om boken.
Narine Abgarjan är född 1971 i Berd i Armenien och delar idag sin tid mellan Armenien och Tyskland. Hon skriver sina romaner på ryska och är även en känd barnboksförfattare i den rysktalande världen. Tre äpplen föll från himlen har översatts till över 30 språk och har bland annat tilldelats ett av Rysslands mest prestigefyllda litteraturpriser, Jasnaja Poljana-priset.
Tre äpplen föll från himlen utspelas i bergsbyn Maran, som en gång i tiden var en livlig plats med flera hundra familjer och en välbesökt lördagsmarknad. Numera återstår bara ett tjugotal hus, och de invånare som bor kvar är härdade: de har överlevt såväl naturkatastrofer och världskrig som en svärm insekter som förstörde all skörd en sommar. Och eftersom de yngre generationerna redan har flyttat därifrån är byborna inställda på att byn kommer att dö ut med dem.
Var fann du inspiration till den här platsen?
– Maran liknar mycket min barndoms stad Berd, där jag föddes och växte upp. Men i Armenien är maran också en underjordisk källare där man låter vinet mogna innan det tappas på flaskor. För mig är invånarna i byn Maran – dessa äldre, övergivna människor – precis som det dyrbara vinet, som när det mognar i lerkärlen förvandlas till en riktig skatt.
Äldre människor är inte är ett helt vanligt motiv i den samtida litteraturen. Ville du specifikt skriva om en äldre generation när du började skriva boken?
– Min mormor sa ofta att de enda människor som kan känna doften av himlen är barn och gamla. De gamla för att de snart ska dit, och barn för att de nyligen föddes och minns varifrån de kom. Jag älskar äldre människor och älskar att skriva om dem, och jag ville att min bok skulle handla just om dem.
Även om romanen är full av förlust och sorg, så är det också en väldigt kärleksfull och hoppfull berättelse. Håller du med om det?
– Kanske skrivs böcker som min just för att lämna läsaren med en känsla av lättnad och hopp – det är omöjligt att skriva om hemska saker utan att värma läsarens själ. Människor behöver tröst, särskilt i dessa svåra tider.
Tre äpplen föll från himlen har ibland beskrivits som en blandning av de ryska klassikerna och den magiska realismen från Latinamerika. Ligger det något i den beskrivningen tycker du, eller har du andra inspirationskällor för ditt skrivande?
– Det finns en annan inspirationskälla – de armeniska folksagorna. De slutar alltid med tre äpplen som faller från himlen: ett till den som såg, ett till den som berättade och ett till den som lyssnade. Det är därför jag har gett min roman den titeln. I mina böcker finns mycket av de sagor jag läste som barn, sittande vid vedspisen där elden sprakade glatt. I stort sett har jag stannat kvar där – i det lilla huset vid kanten av ravinen, där man kunde höra flodens röst.
Romanen gavs ut i Ryssland 2015, och sedan dess har världen förändrats drastiskt. Vid den tiden bodde du i Moskva, och du var en storsäljande och prisad författare i landet. Hur har de senaste årens händelser förändrat ditt liv som författare?
– Jag är tacksam mot Moskva för att jag fick bo där i många år, föda min son och bli en framgångsrik och igenkänd författare där. Men två krig – 2020, när Ryssland överlämnade mitt historiska hemland till förstörelse, och 2022, när de anföll Ukraina, lämnade mig utan val. I mars 2022 lämnade jag Ryssland. Nu bor jag i Tyskland och är mycket tacksam för att de har tagit emot mig med öppna armar.
Slutligen, har du några kulturtips att dela med dig av till svenska läsare?
Häromdagen läste jag klart italienskan Laura Imai Messinas roman The Phone Box at the Edge of the World. Den värmde mitt hjärta på ett otroligt sätt. Om du söker tröst och själslig värme, läs den, jag är övertygad om att den kommer att hjälpa dig. Sen rekommenderar jag alltid Sången om vägen av Satyajit Ray, en bengalisk film från 1955 som är en av de starkaste filmerna i filmhistorien. När det gäller musik föredrar jag jazz, både gammal och ny. Det är enligt min mening den enda musikstilen som passar för alla livets tillfällen.
› Tre äpplen föll från himlen ingår i vårt stora prenumerationspaket, läs mer om det här
Tack till Narine Abgarjan för svaren!
Författarfoto: Anna Danilova
Comments are closed.