Viet Thanh Nguyen

»Den andre mannen«
Läs en novell ur Flyktingar

Arkiv

Browsing

Viet Thanh Nguyen är aktuell med novellsamlingen Flyktingar som nyligen kommit i svensk översättning. Det är den Pulitzerprisbelönade författarens andra skönlitterära bok, efter den hyllade romanen Sympatisören som vi gav ut 2018.

I januari besöker han Sverige för ett framträdande på Internationell författarscen på Handelshögskolan i Stockholm i samband med att han promoveras till hedersdoktor vid Uppsala universitet.

Som ett smakprov ur den nya boken publicerar vi här en av novellerna i samlingen. »Den andre mannen« handlar om den vietnamesiske flyktingen Liem som hamnar i San Francisco, där han blir placerad hos ett par som lever ett liv som är avlägset från det han lämnat bakom sig.


Den andre mannen

Foto: Eric Fischer/Flickr
Foto: Eric Fischer/Flickr
Ur: Flyktingar
Översättning:
Hans Berggren
Ungefärlig lästid:
23 minuter

Liems plan var att lugnt gå förbi de väntande människorna när han stigit av, men i stället fann han sig tveka vid utgången och ängsligt låta blicken löpa över de främmande ansiktena. I ena handen hade han sjösäcken, i den andra höll han formuläret han fått av mrs Lindemulder, kvinnan med de hornbågade glasögonen från flyktingbyrån. När hon vinkat av honom på flygplatsen i San Diego hade hon förklarat att hans sponsor, Parrish Coyne, skulle möta honom i San Francisco. Det här var bara hans andra flygresa och han hade tillbringat den med att knyckla ihop och släta ut en tom påse salta pinnar tills hans stolsgranne bad honom vara vänlig och sluta. Amerikansk etikett gjorde honom förvirrad, för amerikanerna kunde ibland vara mycket artiga och andra gånger ganska ohövliga, som nu när de trängde sig förbi honom i sin iver att komma ut. Det kvardröjande trycket i öronen förvirrade honom ytterligare och gjorde det svårare att förstå de förvrängda högtalarrösternas engelska. Han undrade just om han missade något viktigt när han fick syn på mannen som måste vara Parrish Coyne och som stod långt bak i folksamlingen och höll upp en skylt med MR LIEM prydligt handtextat i rött. Liem såg den och blev nästan överväldigad av lättnad och tacksamhet, för ingen hade någonsin kallat honom »mister« förut.

Parrish Coyne var i medelåldern och hade, frånsett den grå hästsvansen, ett distingerat utseende med gröna, djupt liggande ögon ovanför en smal, rak näsa. Han var klädd i brun fedorahatt och en svart, oknäppt skinnkavaj som avslöjade en generös mage. Efter att Liem blygt gått fram, men innan han hann säga något, sa den andre hans namn två gånger. »Li-am, förmodar jag?« Parrish talade med brittisk accent medan han skakade hand med Liem och uttalade hans namn helt fel, som två stavelser istället för en. »Li-am, stämmer det?« 

»Ja«, sa Liem och antog att hans främlingskap var uppenbart för alla. »Det är jag.« Han skulle just rätta till mannens uttal när Parrish oväntat kramade om honom, och han kunde inte göra annat än att själv tafatt klappa honom på axeln, medveten om att andra såg på dem och säkert undrade över förhållandet mellan dem. Så tog Parrish ett steg tillbaka, höll om hans axlar och stirrade på honom med en intensitet som gjorde Liem besvärad, ovan som han var vid att bli föremål för en sådan granskning.

»Ärligt talat hade jag inte väntat mig att du skulle vara så söt«, förklarade Parrish till sist. 

»Jaså?« Liem fortsatte att le och sa inget mer. Han var osäker på om han hört rätt men hade lärt sig att bida sin tid och hålla sig till enstaviga svar tills saker och ting klargjordes av samtalets gång.

»Sluta«, sa den unge mannen bredvid Parrish, även han med brittisk accent. »Du gör honom generad.« I samma ögonblick lossnade locken för Liems öron och de dämpade ljuden i terminalen återgick till normal volym och skärpa.

»Det här är Marcus Chan«, sa Parrish, »en god vän.« 

Novellen är hämtad ur samlingen Flyktingar

Marcus verkade vara i tjugofemårsåldern, bara några år äldre än Liem som fyllt arton under sommaren. Om Marcus log aningen nedlåtande när han räckte fram sin hand kunde Liem knappast klandra honom, för jämfört med Marcus hade han inte mycket att komma med. Hans gula tänder tycktes till och med ännu gulare bredvid Marcus vita. Rak i ryggen och med huvudet högt hade Marcus hållningen hos någon som väntar på ett arv, medan Liems skuldkänslor fick honom att gå runt med sänkt blick, som om han letade efter småmynt. Eftersom han var kortare än både Marcus och Parrish var han tvungen att titta upp när han sa: »Jag är verkligen glad att träffa er.« Marcus hand grep fortfarande om hans, och av ren nervositet tillade han: »San Francisco nummer ett.« 

»Underbart.« Marcus släppte sakta hans hand. »Vad är då nummer två?« 

»Tyst med dig.« Parrish rynkade pannan. »Var lite hjälpsam och ta Liems väska.« 

Medan Marcus kånkade på sjösäcken bakom dem ledde Parrish Liem vid armbågen genom terminalen. »Det här måste vara helt överväldigande för dig«, sa Parrish och svepte ut med armen i en gest som omfattade folkvimlet, terminalen och antagligen hela San Francisco. »Jag kan bara föreställa mig hur främmande allt det här måste te sig. Bara att komma hit från England var en kulturchock som räckte för mig.« 

Liem kastade en blick över axeln på Marcus. »Är du också från England?« 

»Hongkong«, sa Marcus. »Man skulle kunna säga att jag är hedersengelsman.« 

»I vilket fall«, sa Parrish och kramade Liems armbåge och böjde på huvudet för att tala mer förtroligt i hans öra, »måste det ha varit förfärligt för dig.« 

»Nej, inte alltför illa«, sa Liem med en viss nonchalans trots att han fasade inför tanken att behöva dra sin historia ännu en gång. Under de fyra månader som gått sedan han flytt från Saigon hade han blivit ombedd att berätta sin hi­storia om och om igen, av sjömän, marinsoldater och social- arbetare vars frågor till slut blev fullkomligt förutsägbara. Hur var det? Hur känner du dig nu? Är det inte för sorgligt alltihop? Ibland sa han till de nyfikna att det var en lång historia, vilket bara fick dem att be om en kortare version. Det var denna redigerade redogörelse han la fram medan Marcus körde dem genom parkeringsgaraget, ut på gatorna och upp på motorvägen. Med sig själv i rollen som bara ännu en anonym ung flykting berättade han den dramatiska historien som började med hur han lämnat sina föräldrar i Long Xuyen förra sommaren, fortsatte med hans arbete på en så kallad tebar i Saigon och kulminerade med krigsslutet. Även den här korta versionen tröttade ut honom, och medan han talade lutade han pannan mot fönstret och betraktade den sansade trafiken på den breda motorvägen.

»Så«, sa han, »nu är jag här.« 

Parrish suckade från framsätet. »Det kriget var inte bara en tragedi«, sa han, »det var en fars.« Marcus mumlade något som kanske var medhåll innan han vred upp volymen på radion ett snäpp. En kvinna öste lovord över en möbelpolityr, någonting om att få fram glansen utan att polera. »Du kommer att tycka att vädret är kallt och grått här trots att det är september«, sa Marcus. »Om vintern brukar det regna. Ingen monsun direkt, men du vänjer dig.« Medan han körde pekade han ut kända landmärken, och de som Liem främst skulle minnas var Candlestick Park med dess väldiga murar och buktens krabba, skumkrönta vågor. Medan trafiken från en annan motorled flöt samman med deras och bilen saktade ner sänkte Parrish volymen på radion och sa: »Det är en sak du behöver veta om mig och Marcus.« 

En vit minibuss körde om på högersidan och skymde utsikten över bukten för Liem. Han vände sig från fönstret och såg Parrish i ögonen. »Jaså?« 

»Vi är ett par«, kungjorde Parrish. Ur ögonvrån såg Liem den vita minibussen sega sig förbi den krympande fuktiga fläcken hans panna lämnat på glaset. »I romantisk bemärkelse«, tillade Parrish. Liem bedömde att »i romantisk bemärkelse« måste vara ett idiomatiskt uttryck av den sort som mrs Lindemulder sagt att amerikanerna ofta använde, som »jag skrattar ihjäl mig« eller »han får mig att klättra på väggarna«. På idiomatisk engelska måste ett manligt par i romantisk bemärkelse helt enkelt betyda mycket nära vänner, och han log artigt tills han såg Marcus stirra på honom i backspegeln med en blick som fick hans mage att knyta sig av nervositet.

»Okej«, sa Liem. »Wow.« 

»Jag hoppas att du inte blir chockerad.« 

»Nej, nej.« De tunna hårstråna på hans armar och i nacken reste sig precis som de hade gjort förut varje gång en annan pojke, avsiktligt eller av en slump, nuddat hans armbåge eller knä när de gick hand i hand eller satt på en parkbänk med armarna över varandras axlar och tittade på trafiken och flickor som gick förbi. »Jag är frisinnad.« 

»Då hoppas jag att du ska stanna hos oss.« 

»Och fördomsfri«, tillade Liem. I själva verket hade han inget annat val än att ta emot denna gästfrihet, precis som han efter dagens slut i Saigon inte haft någon annanstans att ta vägen än till det trånga hyresrummet fullt med ungkarlar och pojkar som vred och vände sig på sina stråmattor och försökte somna i den fuktiga, kvava luften som luktade av kroppar som arbetat hårt. »Var inte orolig.« 

»Bra«, sa Marcus och vred upp volymen igen, precis som en av pojkarna brukade göra på sin transistorradio runt midnatt när alla visste men ingen sa att det var omöjligt att sova. Vid det laget hade Liem slutit ögonen, men han kunde inte låta bli att se för sig ansiktena på män han kände ytligt eller hade betraktat i tebaren, eller sina egna rumskamrater. I mörkret hörde han moskitnäten prassla när också de and­ra masturberade. Nästa morgon såg alla på varandra med tomma blickar och ingen sa något om vad som hänt under natten, som om det vore ett illdåd i djungeln som det var bäst att lämna begravet. 

Han trodde han hade glömt de där nätterna, att han äntligen lyckats fly från dem, men nu undrade han om bevisen fanns kvar i linjerna i hans handflator. Han gned generat händerna mot jeansen medan de körde genom livliga kvarter där trottoarerna trafikerades av människor i olika kulörer. De flesta var vita eller mexikaner och det fanns en del svarta och ett fåtal kineser, men ingen av dem kastade en blick på väggarnas graffiti eller butiksfönstrens skyltar, skrivna på ett språk han aldrig hade sett förut: PELUQUERÍA, CHUY ES MARICÓN, RITMO LATINO, DENTISTA, IGLESIA DE CRISTO, VIVA LA RAZA! 

Marcus tog av på en gata som kantades av bilar parkerade stötfångare mot stötfångare och svängde ner på den sluttande infarten till ett smalt tvåvåningshus. På dess klarröda dörr hängde märkligt nog en bild av Jungfru Maria. »Vi är framme«, sa Parrish. Senare skulle Liem få veta att Parrish var en kluven katolik, att stadsdelen där de bodde hette The Mission och att huset var byggt i viktoriansk stil, men det enda han noterade idag var färgen.

»Lila?« sa han eftersom han aldrig sett ett hus målat i den nyansen förut.

Parrish skrockade och öppnade bildörren. »Nästan«, sa han. »Det är malva.« 

Foto: Eric Fischer/Flickr

*

Mrs Lindemulder hade kramat Liems axel på flygplatsen i San Diego och varnat honom att folk i San Francisco tenderade att vara unika, en antydning han inte hade förstått då. Under de första veckorna hemma hos Parrish ville Liem varje dag ringa mrs Lindemulder och förklara att hon begått ett stort misstag, men hans värds generositet fick honom att skämmas och han ringde aldrig. I stället stod han framför spegeln varje morgon och intalade sig att han inte hade någon att frukta utom sig själv. Han hade tyst sagt samma sak i fjol, på sensommaren -74, när han tog farväl av sina föräldrar vid busstationen i Long Xuyen. Han hade inte klagat på att bli ivägskickad ensam till Saigon, flera timmars resa norrut, där han skulle tjäna som familjens livlina. Som äldste son hade han förpliktelser och han var van vid att arbeta eftersom han gjort det sen han slutat skolan vid tolv års ålder för att putsa amerikanska soldaters kängor.

Han hade känt dem sen han var åtta, då han börjat gå igenom deras soptippar på jakt efter plåt och kartonger, väl begagnade nummer av Playboy och oöppnade matransoner. Soldaterna lärde honom de första grunderna i engels­ka, tillräckligt för att han många år senare skulle hitta ett jobb i Saigon som bestod i att sopa golvet i en tebar vid Tu Do-  gatan, där flickorna pantsatte sig för några dollar. Han slipade ihärdigt på de två olika diskurserna, från soptippen och horhuset, och fick fram en mer användbar engelska, tillräckligt bra för att han skulle förstå ryktet som gick från den ena utlandskorrespondenten till den andra under våren -75, för ett halvår sen nu. Tusentals skulle komma att slaktas om staden föll under kommunisterna.

I april, när raketer och granater börja explodera i utkanterna av stan, såg ryktet ut att besannas. Fastän han inte planerat att sparka, knuffa och klösa sig ombord på en flodpråm fann han sig göra just det en morgon efter att ha sett ett svart rökmoln över flygplatsen som brann vid horisonten och lystes upp av fiendens artilleri. En månad senare befann han sig i Camp Pendleton, San Diego, och väntade på att få en sponsor. Han och de andra flyktingarna hade räddats av en av Sjunde flottans jagare i Sydkinesiska sjön, förts till ett provisoriskt marinkårsläger på Guam och sedan flugits till Kalifornien. Där han låg på sin brits och hörde barn leka kurragömma i gångarna mellan tälten försökte han glömma människorna han sett famla i luften när de föll i floden, somliga knuffade i trängseln, andra skjutna i ryggen av desperata soldater som röjde väg för att själva fly. Han försökte glömma vad han hade upptäckt, hur lite andras liv betydde när hans eget stod på spel. 

Inget av detta nämndes i det flygpostbrev han skickade till sina föräldrar strax efter att han flyttat in hemma hos Parrish. Det var hans andra brev hem. I juni, i Camp Pendleton, hade han skickat det första med flyktingbyrån som avsändarens c/o-adress. I båda fallen tog han för givet att breven inte skulle passera olästa av kommunisterna och skrev bara om var han bodde och hur man kunde kontakta honom. Han var rädd att utsätta sin familj för fara genom att peka ut dem som släktingar till någon som flytt, och ännu mer fruktade han att breven kanske aldrig skulle nå fram. De enda tillfällena han inte hade familjens öde i tankarna var under de första sekunderna när han vaknade i sin varma säng under tre filtar och mindes drömmar i vilka han talade perfekt engelska. Sedan slog han upp ögonen och såg ett svagt blått ljus genom immiga fönster, ett dystert och skälvande sken som påminde honom om var han var, i en avlägsen stad, på en främmande plats där till och med ljusets beskaffenhet skilde sig från den bländande tropiska sol han alltid hade känt.

På bottenvåningen brukade han hitta Parrish och Marcus som åt frukost och diskuterade lokala nyheter, internationell politik eller den senaste biofilmen. De gnabbades ofta, för det mesta på ett raljerande sätt, om huruvida de borde rösta på Jimmy Carter eller Gerald Ford, eller om Fords tilltänkta mördare, en kvinna från San Francisco, borde få livstid eller dödsstraff.

När de började gräla på allvar inför honom visste han att han var på väg att bli en del av hushållet. Ibland kunde grälen bryta ut utan synbar orsak, som en oktobermorgon när Parrish frågade om datum för Marcus sluttentor. »Varför skriver du dem inte bara åt mig?« fräste Marcus innan han stegade ut ur köket. Parrish väntade tills Marcus skyndade uppför trappan innan han böjde sig fram mot Liem och sa: »Det är tvåårstrots. Andra året är det svåraste.« 

»Jaså?« Liem nickade fast han ännu en gång var osäker på vad Parrish menade. »Jag märker att ni skäller på varann många gånger.« 

»Han är inte lika mogen som du, trots att han är äldre«, sa Parrish. Han rörde om i sitt kaffe och skeden tecknade åttor i stället för cirklar. »Han har inte sett de saker som du och jag har sett. Det är klart, när jag var i hans ålder var jag också bortskämd och lite lat. Men jag har bättrat mig. Mina förfäder tjänade sina pengar på sätt som jag skäms över, men det är ingen anledning för mig att inte använda mina egna till goda ändamål, eller hur?« 

»Nej?« 

»Nej«, sa Parrish. Liem förstod att han själv var ett av de goda ändamål som fick ta del av pengarna som Parrish hade tjänat under tjugo år som revisor, ett jobb han hade slutat med några år tidigare, varefter han övergått till att arbeta med miljöskydd. Fastän Parrish vägrade låta Liem betala någon hyra hade Liem skaffat ett jobb ändå. Under första veckan efter ankomsten hade han vandrat omkring i cent­rum tills han hittade en spritbutik i hjärtat av Tenderloin, i hörnet mellan gatorna Taylor och Turk. »Expedit önskas«, stod det skrivet på fönstret med tvål, bredvid »Se Habla Español«. Boken han hade i fickan, Everyday Dialogues in English, innehöll inga scener med den sorts duo som patrullerade hörnet utanför butiken, så han sa inget när han strök förbi den huttrande horan med finnar i urringningen, som avfärdade honom med en blick, och transvestiten med de ludna underarmarna, som inte gjorde det.

Hans skift var från åtta på morgonen till åtta på kvällen, sex dagar i veckan, med ledigt på torsdagar. Han sopade golvet och fyllde på i hyllorna, städade toaletten och putsade fönstren, skötte kassan och upprepade sedan rutinen. Under dödtid läste han sin bok i hopp om att finna ledtrådar till hur han skulle kunna tala med Marcus och Parrish men hittade inte mycket användbart i kapitel som »Juan Gonzalez besöker New York och måste fråga sig fram« eller »En engelsman och en amerikan går på fotbollsmatch«. När skiftet var slut släpade han två sopsäckar till en container i en gränd där folk med tvivelaktig härkomst pissade och spydde när det var mörkt och ibland när det inte var det. Hur han än skrubbade händerna efteråt kände han att de aldrig skulle bli riktigt rena. Smutsen och soporna han hanterade hade trängt in i hans valkar så djupt att han föreställde sig att han ständigt lämnade fingeravtryck efter sig överallt.

När han kom hem till det viktorianska huset hade Parrish och Marcus redan ätit middag, så han åt rester i köket medan de tittade på teve. Så snart han ätit färdigt drog han sig tillbaka upp på övervåningen, där han duschade av sig dagens svett och försökte låta bli att tänka på Marcus seniga, bleka kropp. Varmvattnet som aldrig tog slut gjorde honom mjuk och lugn, och det var i detta avslappnade tillstånd och med bara en handduk om sig han öppnade badrumsdörren en kväll efter duschen och mötte Marcus som kom tassande genom hallen. De såg tigande på varandra innan båda tog ett steg åt samma håll. Sedan tog de ett steg åt andra sidan, så tafatt att skratten från komediserien som Parrish tittade på nere i vardagsrummet och som hördes på trappavsatsen tycktes riktade mot dem.

»Ursäkta«, sa Liem till sist med ryggen hal av svett från den långa heta duschen. »Får jag komma förbi?« 

Marcus ryckte på axlarna och lät blicken glida över Liems kropp en gång innan han bugade en aning retsamt och sa: »Ja, det får du.« 

Liem skyndade förbi Marcus och in på sitt rum. Så fort han stängt dörren lutade han sig mot den med örat tryckt mot träet, men ännu en skrattsalva på burk där nerifrån gjorde att han inte kunde höra Marcus fotsteg försvinna genom hallen.

En mulen torsdagsmorgon i mitten av november körde Marcus och Liem Parrish till flygplatsen. Han skulle tillbringa helgen i Washington på en konferens om kärnkraftens hot mot miljön. Medan vinden piskade bilrutorna förklarade Parrish hur staten begravde sitt utarmade plutonium och uran i öknen där de förgiftade marken och skulle utgöra ett hot för människor i tusentals år. »Och mestadels fattiga människor dessutom«, sa Parrish. »Se det helt enkelt som ett enormt minfält på vår egen bakgård.« Marcus trummade med fingrarna på ratten medan han körde, men Parrish tycktes inte märka det. På trottoaren vid flygplatsentrén, med väskan bredvid sig, kysste han Marcus adjö och gav Liem en kram.›»Vi ses söndag kväll«, sa Parrish innan han stängde dörren på passagerarsidan bakom Liem. Liem vinkade genom fönstret och Parrish vinkade tillbaka medan Marcus accelererade ut i trafiken utan så mycket som en blick över axeln.

»När ska han sluta försöka rädda hela världen?« ville Marcus veta. »Det börjar tråka ut mig.« 

Liem tog på sig säkerhetsbältet. »Men Parrish är en god människa.« 

»Det finns en anledning till att helgon ofta dör martyrdöden. Ingen står ut med dem.« 

De körde under tystnad den följande kvarten tills de närmade sig centrum. Där fick åsynen av en bagerilastbil som körde ut på motorleden från Army Street Liem att fråga: »Är du hungrig? Jag är hungrig.« 

»Säg inte ›jag är hungrig‹, säg ›ja e hungri‹. Du måste lära dig dra ihop orden om du vill tala som en infödd.« 

»Ja e hungri. Är du?« 

Restaurangen som Marcus valde i Chinatown låg på Jackson Street och var stor som en danssalong med pelare i mörkt körsbärsträ och tofsprydda röda lyktor hängande från taket. Till och med en torsdag förmiddag var det bullrigt och fullt med folk. Servitriser i förkläden sköt vagnar fram och tillbaka i gångarna medan kypare i fluga skyndade från bord till bord med notor och tekannor i händerna. De satte sig vid ett fönster med utsikt över Jackson Street, och åsynen av asiatiskt folkvimmel kändes tröstande för Liem. När tåget av vagnar kom förbi valde Marcus bland rätterna som en riktig kännare, beställde på kantonesiska och förklarade på engels­ka medan de olika dim sum-rätterna las upp för dem i en imponerande uppvisning som inkluderade shiu mai, knyten med hackat fläsk och knipplök, långstjälkad kinesisk broccoli och skivat grillat fläsk med kanderad svål i samma färg som vattenmelonfrön. »Parrish vägrar att röra vid de där«, sa Marcus gillande medan han såg Liem suga det knottriga skinnet av en hönsfot och bara lämna kvar de kvisttunna benen.

När kyparen dukat av satt de tysta med en kanna krysante­mumte mellan sig. Liem snurrade botten av sin tekopp i en cirkel runt en fettfläck på bordduken innan han frågade Marcus om hans familj, något som Marcus aldrig hade diskuterat inför honom. Det enda Liem visste om Marcus var att han bott i Hongkong tills han var arton, att han var inskriven på kursen i företagsadministration vid San Francisco State men nästan aldrig gick dit, och att han gick till gymmet och tränade varje dag. Hans far, sa Marcus och fnös, var chef för ett gummiföretag och hade skickat honom utomlands för att studera och förväntat sig att han senare skulle komma hem och hjälpa till att driva företaget. Men för tre år sedan hade en illvillig före detta älskare skickat ett kärleksbrev han fått från Marcus till hans far, med indiskreta foton instuckna i vecken. »Mycket indiskreta bilder«, sa Marcus dunkelt. Efter det hade hans far gjort honom arvlös och nu stod Parrish för hans utgifter. »Kan du föreställa dig nåt värre?« avslutade Marcus.

Liem var osäker på om Marcus menade älskarens svek, faderns planer eller att Parrish försörjde honom. Vad han egentligen ville veta var vad »indiskreta« betydde, men när Marcus bara läppjade på sitt te och inte föreföll vänta sig något svar talade Liem i stället om sin egen familj, idel bönder, gatuförsäljare och tvångsinkallade. Ingen hade någonsin rest särskilt långt från Long Xuyen, såvida han inte rekryterats av armén. Liem var familjens förste upptäcktsresande, och kanske var det därför hans föräldrar varit så oroliga på buss­stationen i Long Xuyen, ett av de få ögonblick i sitt förflutna som han mindes tydligt. Den solstekta planen av jord och betong var full av resenärer färdiga att stiga ombord, med papplådor ombundna med snören i famnen och ett vakande öga på sina grisar och höns som trängdes i ståltrådsburar. Medan hettan steg i vågor steg också odören av människornas svett och djurens dynga, förtätad av dammet.

»Vi har uppfostrat dig väl«, sa hans far som inte kunde se honom i ögonen med sina egna som var blågrå av starr. »Jag vet att du inte kommer att gå vilse i storstan.« 

»Det ska jag inte«, sa Liem. »Ni kan lita på mig.« Han hörde chauffören ropa åt passagerarna att stiga på medan hans mor lät händerna löpa längs hans armar och klappade hans bröst som om hon visiterade honom innan hon tryckte ner en liten bunt sedlar i hans ficka. »Sköt om dig«, sa hon. De djupa rynkorna runt hennes mun tycktes som stygn som sydde ihop hennes läppar. »Jag kommer inte att kunna göra det längre.« Han hade inte sagt att han älskade henne eller sin far innan han åkte. Han hade varit så förtvivlat angelägen att stiga på, för utan sittplats skulle han bli tvungen att stå och trängas i gången eller också riskera livet med att resa på taket hela vägen till Saigon.

»Hur hade du kunnat veta vad som skulle hända?« Marcus lutade sig fram. »Du är ingen spåman. Hur som helst, allt det där är förbi. Du kan inte hålla på och älta det. Bästa sättet att hjälpa dem nu är att hjälpa dig själv.« 

»Ja«, sa han, trots att det i hans ögon var ett mycket amerikanskt sätt att se på saken.

»Frågan är vad du vill bli.« 

»Vill bli?« 

»I framtiden. Vad vill du göra här i livet?« 

Ingen hade någonsin ställt en sådan fråga till Liem och det var sällan han gjorde det själv. Han var nöjd med sitt jobb i spritbutiken, speciellt när han jämförde sitt öde med sina vänners därhemma. De minderåriga, som han, hade blivit barstädare eller houseboys hos amerikaner, medan de äldre, de med tur, undslapp militärtjänsten och blev tjuvar eller hallickar eller rika mäns betjänter. De med otur blev inkallade och de med stor otur kom aldrig ens hem, eller kom hem som tiggare och slog sig ner med sina benstumpar vid vägkanten.

Marcus såg förväntansfullt på honom. Tanken att säga att han ville bli läkare eller advokat eller polis var ytterligt löjeväckande, men han greps av en önskan att verka nobel i Marcus ögon och kanske sina egna.

»Jag vill vara god«, sa han slutligen.

»Visst.« Marcus kastade en blick på notan. »Det vill vi väl alla.« 

Foto: John D. & Catherine T. MacArthur Foundation

*

I spritbutiken dagen därpå räknade Liem sekunderna efter svepen med sopkvasten och plingen från kassaapparaten och skiftet tycktes aldrig ta slut trots att han så sent som igår hade hoppats att dagen skulle fortsätta för evigt. Efter att han tagit notan från Marcus och betalat deras dim sum hade de strosat omkring i Chinatowns kuriosabutiker tillsammans och sedan kört till Treasure Island för att se Golden Gate-bron. När skymningen kom satt de knä mot knä på en bio vid Market Street och såg Gökboet. När de senare åt sushi på en japansk restaurang vid Sutter i Japantown nämnde ingen av dem den där kontakten – i stället talade de om Jack Nicholson, vars filmer Liem inte hade sett, och Västeuropa, som Liem aldrig hade besökt, och om de olika varianterna av sushi, som Liem aldrig hade ätit. Kort sagt, Marcus skötte det mesta av pratet, vilket passade Liem utmärkt.

Det var lätt att tala med Marcus, för det enda Liem behövde göra var att ställa frågor. Men det var sällan Marcus frågade honom någonting, och de stunder Liem fick slut på frågor blev det tyst och brummandet från motorn eller de andra middagsgästernas sorl blev besvärande märkbart. Ingen av dem talade om Parrish, inte ens när de kom hem till det viktorianska huset och Marcus korkade upp en av hans flaskor rödvin, en pinot noir från Napa Valley. Liem, som aldrig druckit vin förut, vaknade nästa morgon och kände sig som om korkskruven vridits in i hans panna. Han förmådde nätt och jämnt kravla sig ur sängen och ut i badrummet, och medan han borstade tänderna hade han ett vagt minne av att Marcus hjälpt honom uppför trappan och bäddat ner honom. Han såg inte till Marcus innan han gick till jobbet och antog att han sov.

När han kom hem till det viktorianska huset på kvällen hittade han Marcus framför teven i vardagsrummet, klädd i badrock och med rufsigt hår. »Det kom ett brev till dig idag«, sa Marcus och stängde av teven med fjärrkontrollen. På soffbordet låg ett skrynkligt blått flygpostkuvert märkt av en handstil han inte kunde ta miste på. Avtrycken efter pennan hade nästan trängt genom det tunna kuvertet. Liems far hade svarat på det första aerogrammet som han skickat från Camp Pendleton och som vidarebefordrats av flyktingbyrån i San Diego.

»Ska du inte öppna det?« sa Marcus.

»Nej«, mumlade han. »Jag tror inte det.« Han gned kuvertet med fingrarna, oförmögen att förklara hur han fasat för att få det lika mycket som han längtat efter det. När han väl öppnat det skulle hans liv förändras igen, och kanske ville han att det skulle fortsätta som det var. Med en vilje­ansträngning la han ner brevet på soffbordet igen och satte sig bredvid Marcus på soffan, där de tillsammans stirrade på det blå kuvertet som om det varit ett anonymt brev som skjutits in under en otrogen äkta hälfts dörr.

»De tror att vi lider av en västerländsk sjukdom«, sa Marcus. »Det säger i alla fall min far.« 

»Vi?« 

»Tro inte att jag inte vet.« 

Liem höll kvar blicken på brevet, säker på att hans far inte hade skrivit mer än det nödvändiga: tjäna pengar och skicka hem dem, sköt om dig och var en god människa. Budskapet skulle vara understruket både en och två gånger, och han kunde bara gissa vad som var för farligt att säga med hans fars fattiga ordförråd. Men medan hans far aldrig försökt finna nya ord, var Liem hans motsats. Han tittade upp mot Marcus och ställde den fråga han velat ställa sedan igår. 

»Vad betyder indiskret?« 

»Indiskret?« sa Marcus. »Visst. Indiskret. I det här fallet betyder det att bli tagen på bar gärning, på bild eller film där nån fotograferat eller filmat en utan att man visste det. Eller det beskriver nån som är rättfram. Som är ärlig och direkt.« 

Liem drog ett djupt andetag. »Jag vill vara indiskret.« 

»Jag skulle vilja vara indiskret.« 

»Håll mun«, sa Liem och la handen på Marcus knä.

*

Efteråt undrade han om det kanske inte hade gått så bra. Först fick de inte av sig kläderna så smidigt som han hade väntat sig, för med ens hade alla knappar och blixtlås blivit mindre än han var van vid och hans fingrar större och klumpigare. Hans rytm tycktes inte heller stämma. Ibland rörde han sig för snabbt i sin iver, och för att kompensera eller för att han blev generad saktade han ner för mycket och de kom i otakt, vilket fick honom att upprepade gånger be om ursäkt för en armbåge här eller ett knä där, ända tills Marcus sa: »Sluta be om ursäkt och bara njut, för Guds skull.« Så han gjorde sitt bästa för att slappna av och ge sig hän åt upplevelsen. Senare, med armen om Marcus och vänd mot hans rygg, förvånades inte Liem över hur lite han mindes. Hans vana att glömma var för djupt ingrodd, som om hans liv bestod i att ständigt gå baklänges genom en öken och sopa bort spåren efter sig, och det enda han hade kvar var spridda hågkomster av sträva läppar tryckta mot hans och en muskulös mans tröstande tyngd.

»Jag älskar dig«, sa han. 

Marcus vände sig inte om, tittade inte över axeln, sa inte »Jag älskar dig« tillbaka, han sa faktiskt ingenting alls. Tickandet från den antika farfarsklockan blev högre och högre för varje sekund, och när regnets droppande på taket hördes tydligt började Liem fumla med sina kalsonger.

»Kan du inte bara vänta en stund?« sa Marcus och vände sig och la ena benet över Liems kropp. »Tycker du inte att du överreagerar?« 

»Nej«, sa Liem och försökte förgäves ta sig loss från Marcus ben som var trimmat av otaliga timmar på gymmet. »Snälla, jag måste gå på toa.« 

»Du blev bara överrumplad. Förr eller senare kommer du att fatta att kärlek bara är en reflex som somliga av oss har.« Marcus smekte Liems hand. »Om en vecka kommer du inte ens att veta varför du sa så till mig.« 

»Okej«, sa han, osäker på om han ville tro Marcus eller inte. »Visst.« 

»Vet du vad mer som finns i din framtid?« 

»Inte säg – säg det inte.« 

»Om ett år är det du som kommer att få höra andra män säga att de älskar dig«, sa Marcus. »De kommer att säga att du är för söt för att vara ensam.« 

Marcus drog honom närmare och de höll om varandra medan regnet fortsatte falla. Utanför tutade en bil upprepade gånger, något som Liem vid det här laget visste betydde att någon dubbelparkerat på den smala gatan framför huset och blockerat den. Sedan var allt tyst frånsett klockan, och han trodde att Marcus hade somnat tills han rörde på sig och frågade: »Ska du inte läsa brevet?« 

Han hade glömt flygpostbrevet, men nu när Marcus nämnt det kände han hur det glödde i det mörka vardagsrummet, det blå kuvertet, smort av hans fars beröring och kanske även hans mors – det enda han ägde som verkligen betydde något.

»Jag läser det aldrig för dig.« 

»Jag skall aldrig läsa det för dig. Det är futurum.« 

»Jag ska aldrig läsa det för dig.« 

»Nu är du småsint. Läs det inte för mig då.« 

»Men jag ska tala om för dig vad jag tänker skriva.« 

»Bara om du vill«, sa Marcus med en gäspning.

Före det ögonblicket hade Liem inte tänkt på vad han skulle skriva till sin far och mor när han fått deras brev. Så han improviserade och började med att tonen skulle vara lika viktig som innehållet. Hans brev, sa han, skulle bli en rapport från en exotisk stad med ett spanskt namn, berömd för sina spårvagnar, ön Alcatraz och Golden Gate-bron. Han skulle skicka med vykort på sevärdheterna och nämna hur lustigt det var att leva i en stad där folk som inte ens var asiater kände till midhöstfesten. När enorma folkmassor firade månfesten i Chinatown skulle han vara där och kasta smällare framför fötterna på ett dansande lejon och hoppas att hans familj gjorde likadant. De brända smällarnas krasande under fötterna skulle påminna honom om pojkåren hemma, och brevet han skulle skriva skulle påminna honom om de gånger familjen samlats runt hans far för att han skulle läsa upp ett långväga meddelande från någon släkting. Slutligen skulle Liem be dem att inte oroa sig för honom, för han arbetade hårt för att spara pengar, skulle han skriva. Jag har till och med fått vänner. Och vi bor i ett malvafärgat hus.

Han hörde Marcus lugna andhämtning, var rädd att Marcus höll på att somna och kunde inte låta bli att ställa den andra frågan han velat ställa sen dagen innan. »Säg mig en sak«, sa han. Marcus ögonlock ryckte till och slogs upp. »Är jag god?« 

Ett lätt duggande trummade mot fönstret, ljudet av en regnig fredagskväll. »Ja«, sa Marcus och slöt ögonen igen. »Du var mycket god.« 

Så mycket kunde han åtminstone skriva hem.

När Marcus hade somnat gled Liem ur sängen och gick till badrummet, där han stod under en het dusch så länge att han nästan svimmade av ångan och värmen. Han hade satt på sig byxor och stod och kammade håret när telefonen ringde i vardagsrummet. 

»Jag ville bara höra hur ni har det«, sa Parrish, högljudd och munter som om han varit ute och druckit.

»Bara bra«, sa Liem och sneglade på brevet på soffbordet. »Inget speciellt.« Han tyckte inte om att tala i telefon, där kroppsspråket inte var till någon hjälp för att göra sig förstådd, så han höll samtalet kortfattat. Parrish tycktes inte ha något emot det och sa godnatt lika bullersamt som han sagt hej.

Liem satte sig i soffan och öppnade försiktigt brevet. När han vek upp det enda bladet tunt papper, genomskinligt i ljuset, kände han på nytt igen sin fars klumpiga, snirkliga handstil, lika svår för honom att läsa som för hans far att skriva. 

20 september 1975
Käre son,
vi fick ditt brev igår. Alla är så glada att få veta att du lever och mår bra. Vi mår bra allihop. I somras blev dina morbröder och kusiner omskolade tillsammans med marionettregimens andra tvångsrekryterade soldater. Partiet förlät deras synder. Dina morbröder var så tacksamma att de donerade sina hus till revolutionen. Vårt liv är mycket mer glädjefyllt nu när dina morbröder, dina kusiner och deras fruar och barn bor här med oss i vårt hus. Kadrerna säger att vi ska utplåna det förflutna och återuppbygga vårt ärorika land!

Skicka oss nyheter från Amerika när du får tid. Det måste vara ännu syndigare än Saigon, så glöm inte vad kadrerna säger. En revolutionär måste leva ett anständigt, sunt och korrekt liv! Vi tänker på dig ofta, allihop. Din mor saknar dig och skickar sin kärlek. Det gör jag också.
– Din far

När han läst brevet en andra gång vek han ihop det, stoppade tillbaka det i kuvertet och lät det ligga på soffbordet. Han kände sig rastlös, reste sig och gick fram till burspråksfönstret som vette ut mot gatan och trottoarerna som låg öde så här sent på kvällen. Ljuset i rummet hade förvandlat fönstret till en spegel och lagt hans bild över landskapet utanför. När han lyfte handen lyfte spegelbilden sin hand, när han rörde vid sitt ansikte gjorde spegelbilden detsamma, och när han följde kinden och käklinjen med fingret gjorde spegelbilden det också. Varför kände han inte igen sig i så fall? Och varför såg han rakt igenom sig själv och ut på den mörka gatan därute? 

Regndropparna på glaset gjorde spegelbilden av hans ansikte fläckig. Han väntade vid det strimmiga fönstret i flera minuter tills han såg något tecken på liv: två män som snabbt gick gatan fram med händerna nerkörda i jackfickorna och axlar som stötte ihop ibland. De gick med huvudena böjda undan duggregnet och lite vända mot varandra, som om den ene lyssnade på vad den andre sa. En gång skulle han ha tänkt att de två männen bara kunde vara vänner. Nu förstod han att de mycket väl kunde vara ett kärlekspar. 

När de passerade under en gatlykta sa den ene något som fick den andre att skratta och räta på huvudet så att ljuset föll på hans alldagliga ansikte för en sekund. I samma ögonblick fick han syn på Liem, som insåg att han var klart synlig från gatan och undrade vad för slags figur han utgjorde där han stod barbröstad och med armarna i kors och bakåtkammat hår. Plötsligt lyfte mannen handen som för att säga hej. När hans partner också tittade upp mot fönstret vinkade Liem tillbaka, och för ett ögonblick var det bara de tre som delade en flyktig förbindelse. Sedan gick männen vidare, och långt efter att de försvunnit i mörkret stod han kvar med handen tryckt mot rutan och undrade om någon, bakom en persienn eller gardin, såg honom. 


BÖCKER SOM OMNÄMNS I TEXTEN

Kundvagn
Du har inga böcker i din kundvagn!
0
X