Läs ett utdrag

»Nobelprisklass«
Läs ett utdrag ur Kamel Daouds Zabor eller psalmerna

Arkiv

Browsing

Den algeriske författaren Kamel Daoud slog igenom med dunder och brak med sin debutroman Fallet Meursault, som är skriven i dialog med Albert Camus klassiker Främlingen. Nu är han aktuell med en ny roman, som har ett helt annat anslag. Zabor eller psalmerna är en fabelaktig roman om litteraturen, skrivandet, språket och berättandet. Gabriella Håkansson ansåg i Sydsvenskan att Daouds båda böcker “håller Nobelprisklass”. Här ett utdrag ur boken.

 

ur Zabor eller psalmerna 
av Kamel Daoud

1.

(Månen därute är en ylande hund som vrider sig i smärta. Natten är som djupast med sina ofantliga, okända vidder över den lilla byn. Någon rycker våldsamt i den gamla portens dörrklinka och andra hundar svarar. Jag vet inte vad jag ska göra, om jag kanske borde avbryta. Den gamle mannens tunga andhämtning får hörnen att närma sig och rummet att bli kvävande. Jag försöker mig på en avledningsmanöver och tittar bort. På väggarna mellan skåpet och bilden av Mekka tecknar den flagnande målarfärgen kontinenter. Uttorkade hav med gropar i bottnen. Torra flodbäddar sedda från himlen. »Nun. Vid pennan och det som skrivs ned!« ljuder Den heliga skrift i mitt huvud. Men det är meningslöst. Den gamle har inte längre någon kropp, bara en klädedräkt. Han ska dö, för i skrivboken med hans liv finns inga fler sidor att läsa.) 

Att skriva är det enda som motverkar döden. Folk har försökt med böner, mediciner och magi, med att om och om igen rabbla verser ur Koranen eller att sitta orörliga, men jag tror att jag är den ende som har funnit lösningen: att skriva. Fast jag måste skriva oavbrutet, knappt ge mig tid att äta, uträtta mina behov, tugga ordentligt eller klia min faster på ryggen samtidigt som jag fritt tolkar -dialogen i utländska filmer med bilder från liv som hon inte har upplevt. Stackars kvinna, hon vore verkligen värd en bok som kunde hjälpa henne att bli hundra.

Strängt taget borde jag aldrig mer titta upp, utan evigt sitta framåtlutad och koncentrerad, sluten som en martyr om mina innersta drivkrafter, kludda som en epileptiker och morra mot ordens brist på disciplin och deras benägenhet att mångfaldigas. En fråga om liv och död, eller snarare om många döda och om hela livet. Alla, unga och gamla, är beroende av hur snabbt jag skriver, av min pennas raspande mot papperet och av den livsviktiga precision som jag måste uppnå. Det gäller att vässa mina ord och finna den rätta nyansen som räddar från avgrunden eller synonymen som fördröjer världens undergång. Rena vansinnet. Travar med häften att skrivas fulla. Häften med omslag, tomma sidor, hundratjugo eller fler, helst utan linjer, strama som stenar men uppmärksamma, med en fet och ljum yta som inte irriterar handens ytterkant.

(En kort hostning. Det är ett gott tecken. Ljuset är tillbaka i rummet och den döendes kropp förefaller mindre grå. Ur munnen, som löständerna förvrider, rinner en stråle glänsande saliv över hakan.)

Jag köpte stora mängder i förhållande till hur många döende jag träffade eller som jag ryktesvägen hörde var döende, på grund av sjukdom, ålderdom eller en olycka. Två om dagen, ofta tio eller fler; en gång köpte jag sjuttio-åtta skrivböcker på samma gång. Jag hade nämligen oförsiktigt nog studerat alltför många människor på en grannes flotta bröllop. (Jag satt ensam på golvet, tyst och stilla, döv för den vrålande musiken med ett fat motbjudande kött framför mig som jag inte rörde; jag ignorerades av alla utom av den löjligt klädde brudgummen, som kom fram och snabbt tryckte min hand.) Och utan att de visste om det hade jag blivit ansvarig för att de skulle få ett långt liv. För jag var roddaren och de mina resenärer, o, Herre du min Skapare!

I närmaste »bokhandel« – så kallades hos oss affären som sålde tobak, kuvert, frimärken, skrivböcker och tidningar – kände man mig och ställde aldrig några frågor om vad jag köpte: i byn Aboukir (världens centrum, mellan min navel och mitt hjärta, några kilometer från havet, ett ord som utan att det behövde böjas var ändlöst) var jag slaktarens son, »han som alltid läser«, och man visste att jag som en besatt skrev häftena fulla sedan tidiga tonår. Min fars välmåga måste ha en motvikt och det var jag, med min långa kutiga kropp, min blick som liknade en sjö och min fåniga röst, det var ödets ironi riktad mot hans förmögenhet. De artigaste i byn sände mig gamla böcker som hittats i skjul, med gulnade, slitna sidor från kolonialtiden, trasiga, ofullständiga tidskrifter, bruksanvisningar för maskiner som försvunnit eller aldrig funnits här, och – i synnerhet – fängslande romaner utan författarnamn och utan början, för att en del av boken rivits bort (stympade kroppar, historier som förvrängts, lösryckta ur sitt sammanhang, föräldralösa varel-ser som jag alltid välkomnar). Deras bristande ordning var stötte-pelaren i min värld och resten stod nedskrivet i mina häften. Jag var en tystlåten och lysande elev de första åren i skolan. Jag hade en vårdad, vacker handstil som tjänade som ådror under det yttre skenets hud. Den bidrog säkert till att blodet kom i omlopp.

(Här är jag i hjärtat av ritualen. Helt uppslukad av och hängiven kampen. Den tror jag på. Vad vore livet värt, mitt liv och liven runtomkring mig, utan den? Antingen är världen ett skämt eller en gåta. Hur mycket är klockan? Röster. En hand har ställt fram en kopp kaffe. Och ett glas vatten. Ansiktet påminner om en drunknad som flyter upp till ytan. Munnen fängslar mig. Hakan har sjunkit ner som om döden förstärkte tyngdkraften. Åldringen är inte mer än ett huvud och ett par magra axlar ovanpå lakanet. Resten av kroppen är knappt urskiljbar under en filt med bilden av en tiger som vanställts av vecken den fått. »Allt väl?« Jag svarar inte. Dagen är på väg att gry, för ljuset böjer sig som löv i elden.)

Folk gjorde mig gärna tjänster för att de ville anlita mig i framtiden, särskilt vid en tid när ryktet spreds om min ovanliga förmåga. En del skrattade självklart bakom min rygg och beklagade att familjen hade drabbats av en så osannolik defekt i sitt stamträd, den trädknota jag var. Egentligen visste de inte om de skulle strunta i mig eller hylla mig. Jag skrev på ett främmande språk som botade döende, ett prestigefyllt språk från kolonialtiden. Läkarna använde det för sina recept, men även makthavarna, landets nya herrar – och det talades i de klassiska filmerna. Kunde det vara heligt, ett från himlen kommet språk? Ingen hade ett svar, folk skakade på huvudet som inför en gammal marmorbild eller som när de passerade fransmännens kyrkogård i öster. Byn var liten och samtalen var sällan hemliga.

Jag tyckte om benämningen jag fått: »han som läser« eller »han som har läst«. En uttömmande formulering som beaktade det väsentliga, det vill säga Boken och den heliga Kunskapen. Den yttrades andäktigt i allvarlig ton, det gällde att respektera dess kraft. I vår värld förknippades läsandet starkt med makt och uppfattades inte som ett sätt att tyda världen. Det avsåg på samma gång kunskap, lag och dominans. Det första ordet i Den heliga skrift lyder »Läs!« – men ingen undrar vilket det sista är, viskar djävulens trötta röst. Den gåtan måste jag tyda en dag: Guds sista ord, det han valde som inledning till sin uppseendeväckande likgiltighet. Uttolkarna av skriften talar aldrig om detta. De koncentrerar sig på den yttersta domen, inte på det sista ordet. Jag undrade varför befallningen riktade sig till läsaren och inte till den som skrev. Varför löd inte ängelns första ord »Skriv!«? Det var gåtfullt: Vad skulle man läsa när boken ännu inte skrivits? Fanns det kanske redan en annan bok uppslagen framför läsaren? Vilken då? Jag förvillar mig.

Jag köpte alltså skrivböcker och låg under siestan avslappnad med slutna ögon under de knotiga vinrankorna på vår innergård. Där räknade jag de människor jag dagen innan hade träffat i byn, som för mig framstod som en ö. En och en, noggrant som slantar. Jag ordnade in dem på hyllorna i mitt huvud med siffror och bokstäver, med ansikten, förnamn och släkttillhörighet. Jag lät mig inte störas av molnen, av årstidens behagliga värme som förvandlade blodet under min hud till socker eller av de sällsynta flygplan som markerade himlens stillhet. Jag tyckte om övningen som jag inledde med att sträcka på mig, för att samtidigt förstora min kropp och himlavalvet med armarna. Att breda ut vingarna på Polly däruppe i kokospalmen. För i vissa inspirerade stunder föreställde jag mig själv i papegojan Pollys skepnad. Det var en fågel som ställde till ett praktfullt oväsen i tropikerna och som fick ett sällsynt och utvecklande öde på en okänd ö. Namnet hade jag hittat i en bok skriven på 1700-talet som handlade om ett skeppsbrott, om ett möte med en förmodad kannibal och om ensamhet. (Ett minne från somrar jag upplevde som ljuva sjukledigheter tillsammans med min farfar som blivit slutgiltigt stum. Jag återvände då till livet och förnimmelserna efter fruktans-värda migränanfall. Med ett snabbt ögonkast bedömer jag nu hur långt livsandarna hunnit tillbaka i stenen som är hans kropp. Ansiktet är fortfarande färglöst, munnen står öppen, och till min överraskning ser jag en tår. Men han gråter inte. Ögat fuktas mekaniskt. Jag har länge älskat näthinnan, för till formen påminner den om en smältdegel, en plats där solen kan gå upp.) 

Fast det var lite besvärligt att alltid förknippa ett nummer med ett ansikte. I början var det svårt för mig att minnas. Det hände ibland att bekanta människors ansikten utplånade nya ansikten eller lade beslag på deras drag, hår och ögon. Då blev min folkbokföring slumpmässig och min talang aningen närsynt. Och när jag ville iaktta ett ansikte och hålla det orörligt som en fågel i händerna, ja, då passade det spefullt på att förändras. För ingen-ting är mer anonymt än ett ansikte som man studerar för länge. Det gäller även ansiktena hos dem som står en riktigt nära. Men med tiden blev jag skicklig: jag spelade upp filmen på nytt för min inre blick, undersökte detaljerna och räknade upp namnen för att få slut på trängseln och beslutsamt skapa ordning bland stamtavlor och familjeband. Som en sträng hövding inför sin stam i förskingringen. För att föreviga de liv jag valt hittade jag sedan på historier kring titlar i en lång lista böcker jag hade velat läsa någon gång i tonåren. Det var mitt recept. Det enda jag kom på som samtidigt övervann ledan och bristen på böcker i byn och skänkte en högtidlig ton åt mina häften. Varför gjorde jag så? Därför att den jag glömde dog följande dag. Så enkelt var det. 

Det har jag konstaterat otaliga gånger. Det är min stumma förbannelse. Lagen i mitt liv som ingen anar. Jag säger (skriver): När jag glömmer, då minns döden. Förvirrat men tvärt. Jag kan inte förklara varför jag känner mig förbunden med Liemannen, hans minne och mitt är som kommunicerande kärl: När det ena töms fylls det andra. Nej, det är inte rätt formulering. Snarare: När mitt minne töms eller tvekar blir döden beslutsam och störtdyker med rovfågelns blick över byn som avfolkas inför mig. En fråga om balans, men kanske också uttryck för en lag som jag inte helt förstår att tyda. De stunder jag minns klart och finner de rätta orden blir döden blind igen, svävar runt på himlen och drar bort. Den tar i stället livet av ett djur i byn, tränger in i vedens hjärta på ett träd eller samlar insekter på fälten runtomkring i öster, för att i väntan på att få synen tillbaka ha något att äta. Jag älskar att beskriva den så här vilsen. Och på samma gång bekräfta min talang och nyttan den gör. 

Det handlar inte om magi i ordets vanliga bemärkelse utan om upptäckten av en lag, ett slags återuppståndet samband. Skriften har uppfunnits för att bevara minnet, det är gåvans förutsättning. Om man inte vill glömma vill man inte dö eller att andra människor ska dö omkring en. Och om skriften nu är allmänt närvarande i världen är det för att den motverkar döden, för att den är något mer än ett verktyg för bokhållare i Mesopotamien. Skriften är det första upproret, den är den stulna elden som har dolts i bläcket för att man inte ska bränna sig.

Vad händer när jag sover? Kanske Gud vakar som en domare över leken? Det är en dödtid i dödens verksamhet. Allt jag vet är att jag måste räkna alla människor som jag möter dag och natt och köpa häften i proportion till deras antal. Och sedan innan jag somnar, i skymningen eller till och med nästa dag, skriva historier med många namn och galenskaper eller skildra någon plats i byn med stenar, rostigt järnbråte, tak och så vidare. Att skriva är helt enkelt ett sätt att bota människor i min omgivning, att hålla dem levande. En annan detalj: om jag glömmer en döende har jag en frist på tre dagar innan han drar sin sista suck; det vill jag gärna tro för att bevara min disciplin. Jag kan vänta tre dagar med att skriva om en person, aldrig längre.

Så har det pågått i åratal, jag har förstått spelreglerna till slut, infört ritualer och knep och kommit till den förbluffande slutsatsen att språket jag behärskar, språket som jag lärt mig på egen hand, inte bara är ett äventyr utan också en etisk skyldighet. Som gör mig till fånge i byn och hindrar mig att lämna trakten. Är det sorgligt? Inte alls! Självklart finns det något av martyrskap i min verksamhet, men också en stum tillfredsställelse. Av alla de mina är jag den ende som har sett en chans till räddning i att skriva. Den ende som funnit ett sätt att stå ut med ortens och den lokala historiens banalitet och den ende med förmåga att bota. Jag är intendent för vår utställning inför Guds och solens blick. Alla mina kusiner, släktingar och grannar stagnerar utan att de vet om det, de åldras inte väl, gifter sig tidigt och frossar i mat tills de blir sjuka. Slummern och paradiset efter döden är deras enda tröst, ett paradis de fyller med drömmar om grönskande ängar och liderlighet, såsom verserna de rabblar ur Koranen lovar. Jag är den ende som har upptäckt en bräsch i muren av vår tro. Det är jag stolt över, måste jag säga, men jag ser upp för den hotande fåfängan och räds inte vindarna. Att leta efter de rätta orden, att skriva tills föremål får substans och människoliv en mening är ljuv magi, det är en ömsint drift.

Jag är nästan trettio, ogift och fortfarande oskuld, men jag har övervunnit allas vårt öde här på denna ringa ort. Jag är den ende som undkommit. Å, ja. Självklart har jag varit kär i några flickor, bland dem den stumma Djemila, som jag fortfarande väntar på och talar till med ord hon inte förstår, men min sexualitet har sakta utvecklats mot en större uppgift än fortplantning. På grund av min kropp eller mitt rykte har jag aldrig haft möjlighet att tillfredsställa mitt begär i vår lilla by och mitt behov av famntag har sedan länge lämnat bakom sig kravet att möta en annan kropp. Det behöver ingen förevändning, inget kannibaliskt underlag för sin kyss. Jag är en sant förälskad människa, när jag uttrycker min stora medkänsla upplever jag en lycka som vida överträffar de korta sekunder av glömska orgasmen vanligtvis skänker. Jag tror det här sammanfattar mitt öde väl. Jag är nästan trettio och »slukar inte mina barn«, som folk ideligen hävdar, jag räddar i stället liv. Jag förlänger liv och skänker frid. Jag är inte steril, men vanan att få orgasm i ensamhet har gett mig frihet och öppnat mina ögon. Jag vet att det är en illusion att tro att man äger en annan människa och att ett sådant behov döljer gudarnas bedrägeri. Framför allt känner jag på mig att en annan människas kropp är en distraktion. Jag har älskat och åtrått, men böckerna har öppnat andra portar. Iblis, djävulen, manar inte fram begäret, han lurar det med sina undanflykter. För honom är den verkliga orgasmen ett hot, det är jag säker på, det är ett nederlag. Men jag tappar tråden.

Idag, just nu, tittar jag upp mot väggarna och ut genom fönstret där jag kan se hela området, min plats i världen. Kullen däruppe där den döende åldringen ligger, kanske en kvinna som vilar sitt huvud mot min axel. Att röra vid den varma jorden när jag vandrar ute på fälten väcker en sinnlig oro hos mig. Jag lovar! Jag är förtrogen med  den rent mekaniska, känslokalla orgasmen, som är som att gå ensam på museum sent på kvällen, efter stängning. Sedan många år har jag helt tillägnat mig varje vinkel, varje skugga som klockans visare tecknar under vandrarnas fötter. Även den vida natten kan jag innesluta med ett par ord i mina storslagna definitioner. Bara jag skriver ordet »stjärnprydd« fläckas min hand av himlens bläck som stiger upp mot min axel och min ögon. Natthimlen är ett tindrande skinn. Gud har förlänat mig gränslös makt. Eller kanske är det jag som lagt beslag på hans, här i den lilla byn där jag ligger i bakhåll, en by vars existens han knappt är medveten om. Ja, jag ville bara säga att döden drar sig undan några meter när jag skriver, som en tvekande hund som visar tänderna. Byn är vid god hälsa och har tack vare mig ett flertal hundraåringar, och så länge jag arbetar med syno-nymer och metaforer grävs ingen grav på byns västra sida. Men döda grävs upp. Det är ett under som sker sedan min plågsamma, löjliga tonårstid men som jag har hållit hemligt. Inte av blygsel eller av rädsla utan för att mitt skrivande kan avbrytas och orsaka död om jag talar om det. Och då är skulden min. 

Översättning av Ulla Bruncrona.


BÖCKER SOM OMNÄMNS I TEXTEN

Kundvagn
Du har inga böcker i din kundvagn!
0