Läs ett utdrag

Nora Ikstenas Modersmjölken
– en lettisk roman om Sovjettiden

Kategori

Läs ett utdrag

Kategori

Den lettiska författaren Nora Ikstena är en av Lettlands mest lästa och ansedda författare. Nu kommer hennes roman Modersmjölken på svenska i översättning av Juris Kronbergs. Det är en roman om en mor och dotter som utspelas under den lettiska Sovjettiden och som skildrar hur det auktoritära styret inskränkte enskilda människors liv och möjligheter – men också av ett lands uppvaknande och väg mot frihet.

Romanen berättas växelvis av de två kvinnorna. Modern är fertilitetsläkare och expert på att hjälpa kvinnor att bli gravida på konstgjord väg. Men när hon själv får barn uppstår inga moderskänslor. Hon mår dåligt i det land hon lever i och vill inte föra vidare sina känslor till sitt barn. När hon säger ifrån till fel person blir hon bestraffad och sänd till en liten läkarpraktik på landsbygden. Hennes dotter blir kvar i Riga hos sina morföräldrar.

Här nedan följer romanens inledning, som ger en bra känsla för hur romanen är skriven och slår an tonen för den intressanta berättelse som följer.

Ur: Modersmjölken av Nora Ikstena
Översättning: Juris Kronbergs
Ungefärlig lästid: 8 minuter
Nora Ikstena
Foto: Jan Kløvstad

Jag har inget minne av den 15 oktober 1969. Jag kan inte komma ihåg någonting, fast det finns sådana som påstår att de kan minnas sin egen födelse. Troligtvis låg jag i rätt position i mammas mage, förlossningen var helt normal. Inte särskilt lång, men inte heller kort, med värkar som återkom var femte minut. När jag föddes var min mamma tjugofem, ung och frisk; fast det senare visade sig att det inte var riktigt sant. Men jag minns, eller kan åtminstone föreställa mig, oktober månads gyllene milda frid, blandad med föraningar om den långa mörka tiden som väntade. En sorts gränsmånad, i alla fall i detta klimatområde där årstiderna skiftar långsamt och hösten nästan omärkligt övergår i vinter.

Träden hade troligtvis släppt sina gyllene löv som portvakterskan svärande sopade bort från vår innergård. Tillsammans med sin familj hade hon kommit hit från det soliga Kirgizistan, och som tack för deras generösa närvaro hade Sovjetmakten genast tilldelat dem en lägenhet på Mitjuringatan 20. Hennes lilladotter satt i fönstret, sörplade i sig rödbetssoppa och bjöd in förbipasserande att hälsa på hos dem. Lägenheten som före kriget varit så praktfull var numera underställd en kirgisiskas uppfattning om smakfullhet. Den judiska familjen som bott där tidigare hade tvingats överge den 1941, då deportationen till Sibirien räddat dem undan de gula stjärnorna några månader senare i det nazistockuperade Riga. Nu var parkettgolvet täckt av en tjock matta, porslinsskålarna var fyllda av solroskärnor och på pianolocket stod spottkoppar utplacerade. Tider och religioner hade sammanblandats. Så var det i hela huset när man bar upp mig till lägenhet nummer tretton, omsorgsfullt lindad, lik en puppa, så som brukligt var på den tiden.

Ibland har jag en dröm som får mig att vakna upp illamående. Jag drömmer att jag trycker mig mot mammas bröst och försöker dia. Bröstet är stort, fyllt av mjölk, men jag lyckas inte få i mig något. Min mamma ser jag inte, hon hjälper inte till, och jag kämpar ensam med hennes bröst. Så lyckas jag plötsligt och en stråle besk, motbjudande vätska sprutar in i min mun och ger mig kväljningar. Jag vaknar av att jag hulkar.

Det är underligt att känna sig främmande inför något så naturligt, ädelt, vackert och i århundraden förhärligat. En mor ammar sitt barn. Hennes ansikte strålar av ljus, ögonen vilar på miraklet hon håller i sin famn och som skänkts henne av Gud. Barnets ögon ser på henne, hjälplöst och tillitsfullt. Mjölken som rinner från moderns bröst är livets vatten som barnet dricker, och bandet mellan dem är evigt och oändligt.

Kanske visste min mamma som ung läkare att hennes mjölk skulle kunna göra mer skada än nytta. Hur ska man annars förklara att hon försvann hemifrån alldeles efter förlossningen? Hon var borta i fem dagar och återvände med smärtande bröst när mjölken hade sinat.

Förtvivlad matade mormor mig med kamomillte i två dagar. Sedan gav hon sig iväg till spädbarnskliniken efter mjölk. Där skällde en misstänksam läkare ut henne på ryska och kallade min mamma för slyna. Till slut utfärdade han i alla fall ett tillstånd att hämta ut bröstmjölksersättning åt mig.

Under de tjugo år som jag fick uppleva tillsammans med min mamma kunde jag inte fråga henne varför hon slet bort mig – ett litet, hjälplöst spädbarn – från sitt bröst. Jag kunde inte, för då visste jag ännu inte om det. Och det hade kanske varit en opassande fråga, för livet kom att gestalta sig så att jag fick ta på mig rollen som mor till henne.

*

Jag har inget minne av den 22 oktober 1944. Men jag kan föreställa mig – Riga har just blivit av med nazisterna och Röda armén är på väg att ta över. Av bombkrevaderna har förlossningsklinikens fönster krossats. Det är fuktigt och kallt, och kvinnor som just fött lindar hjälplöst in sig i sina blodiga lakan. Slutkörda sköterskor och läkare tar sig en sup och samlar ihop döda spädbarn. Det går en epidemi som i folkmun kallas nästyfus. Man hör gråt och klagorop, bomber viner i luften, genom fönstren strömmar brandlukt in. För att rädda mig från tyfussmittan har mor smusslat ut mig från salen med nyfödda. Hon låter sin bröstmjölk droppa ner i min lilla näsa, som rinner av en blandning av var, mjölk och blod. Jag hulkar och andas, hulkar och andas.

Och så plötsligt är det tyst och stilla. En häst drar sin kärra på en höstlig väg ut ur Riga och till Babite. Far stannar till flera gånger så att mor kan amma mig. Jag hulkar inte längre, jag andas lugnt och suger girigt i mig modersmjölken. I Babites skogiga trakter har Skogsförvaltningen ett vackert hus, visserligen nästan omöblerat och utan någon vagga, men mor ordnar sovplats åt mig i en koffert.

Varje morgon ser far till sina unga granar i skogen. Detta pågår ända fram till jul när en lastbil med soldater anländer. De hojtar något på ett språk som varken mor eller far förstår, sedan hoppar de ut ur lastbilen och börjar hugga ner de unga granarna. Far rusar ut ur huset, men innan han gör det låser han in mor i rummet längst bak, där hon gömmer mig i kofferten som hon har försett med hål så att jag ska kunna andas. Far skriker på dem – era jävlar, era jävlar! – och försöker rädda granarna. Han slås blodig och kastas upp på lastbilsflaket tillsammans med de nerhuggna ungträden. Gormande söker soldaterna igenom huset, bankar på alla dörrar. Utan att ens våga andas sitter mor i ett skåp i det låsta rummet, i knät håller hon kofferten som jag ligger i. Soldaterna för ett förfärligt oväsen medan de demolerar huset. Tills allt blir tyst och man bara hör lastbilens motorljud avlägsna sig.

Fram på morgonen kliver mor ut ur skåpet. Hon ammar mig, binder fast mig mot sitt bröst, tar på ett tjockt lager med kläder och börjar gå till fots tillbaka mot Riga. Först sent på kvällen kommer vi fram till Tomsonagatan, som snart ska döpas om till Mitjuringatan, och till lägenhet nummer tretton. Min mor är utmattad, men hon måste genast sätta igång att täcka för fönstren som krossats av bombnedslagen, annars kommer vi båda att förfrysa.

*

Jag vet inte hur mamma och mormor sinsemellan hanterade allt som hade att göra med hennes försvinnande, men de nämnde det aldrig. Doften av modersmjölk ersattes så småningom av lukten av mediciner och desinfektionsmedel. Det var en arom som ständigt omgärdade min mamma, både när hon kom hem efter en utmattande nattjour på förlossningskliniken och när hon befann sig därhemma och tog igen sömn efter de långa timmarna av vaka. Hennes handväska var fylld av tabletter, ampuller och märkliga metallföremål. Senare, när jag jämförde dem med bilderna i vårt medicinlexikon, kände jag igen föremålen som olika slags, i mina ögon hemska, gynekologinstrument. Jag fick uppfattningen att varje kvinna som följde sin modersinstinkt blev ohjälpligt indragen i denna fasansfulla värld. Om det hände att mamma var hemma på natten satt hon ofta uppe och rökte och drack kaffe i lampans sken, böjd över ett berg av fackböcker och uppslagsverk i medicin. På väggen bakom skrivbordet hade honfäst diagram av livmoder, äggledare, bäcken och slida i olika kombinationer, vinklar och ställningar.

Mamma visste ingenting om världen utanför. Hon stängde demonstrativt dörren när någon i rummet bredvid satte på nyhetsprogrammet Vremja på teven, megafon för det Härskande Partiet och dess generalsekreterare, Leonid Iljitj Brezjnev. Hon läste inte tidningen Rigas Röst, för vilken folk stod i kö vid hörnet av Gorkijgatan från klockan fem på eftermiddagen. Lunchtid syntes en lika lång kö till kött- och mjölkaffären där det ibland fanns något att köpa, till exempel den så kallade doktorkorven, eller i förväg inslaget smör som man kunde köpa endast ett halvt kilo av. Inte heller detta var något som hon kände till. Men bredvid bergen av medicinsk litteratur låg Herman Melvilles Moby Dick och vittnade om en längtan, möjligtvis efter hennes eget livs onåbara vita val.

Jag minns inte mammas beröringar, men jag minns hennes sönderstuckna lår där hon övade sig att ge injektioner. Jag minns henne i sängen med blåa läppar när hon första gången överdoserat medicin, troligtvis som resultat av något experiment. Jag minns doften av hennes morgonrock, lukten av den beska tinktur hon fick innan de förde henne till sjukhuset. Och jagminns förlossningsklinikens korridor, där jag hade tillåtelse att vänta på henne efter nattens jour, minns att vi gick till kaféet på Alojasgatan och åt soljankasoppa och kupatykorv, och hon tömde ut en ampull koffein i sitt kaffe. Och så minns jag hur förstelnad vår gata verkade, som en bild från en annan tid inklistrad i den nuvarande – det var bara de elegant klädda människorna på väg till hästkapplöpningarna i hippodromen runt hörnet som saknades. I deras ställe syntes nu andra människor som med nedböjda huvuden skyndade i riktning mot kommunismen, på väg hem eller till arbetet, med sina trasiga nätkassar där man kunde skymta brödbitar och kefirflaskor med grälla, gröna lock och gråa papperspaket med tvätt, ombundna med ett tunt brunt snöre.

*

Sedan de unga granarna blivit nerhuggna hade det gått minst nio år. Jag var toppelev och deltog i skolans ordsammanställning. I händerna höll jag bokstaven M och tillsammans med klasskamraterna formade vi meningen Mi za mir! – Vi är för fred! Varje morgon hade mor strukit mitt förkläde, flätat mitt hår i kringlor vid öronen eller i en enda fläta i nacken. Mor älskade mig och värnade om mig. En dag dök det upp en lång och godmodig man i vår lägenhet. Mor sa: Det här är din nya pappa. På kvällen när han gått såg jag för första gången min mor gråta. Hon satt i vårt avlånga, trånga kök med blicken riktad ut mot gården, på spisen doftade en kittel med marinerade pumpor. Mor berättade:

Kära dotter, min kära dotter. Din far fördes bort för att han till varje pris skulle rädda sina granar. Varför gjorde han det, om han inte rusat ut, om han inte hade skrikit – era jävlar – skulle han ha varit hos oss än idag. Men han älskade skogen, sina granar, och rusade ut. De slog ner honom och förde bort honom. I tre dagar letade jag efter honom, tills jag fann honom bakom galler i fängelset vid tågstationen i Skirotava. Täckt av sår och försvagad. Han sträckte fram sin hand genom gallren och höll hårt i min, tills det kom en vakt och slog med sin batong på hans hand och träffade också mig. Efter det hörde jag ingenting från honom. Inte någonting över huvud taget. Tills det kom ett meddelande från någon avlägsen plats om att han var död. Det var för fem år sedan. Död, flicka lilla, din kära far.

Jag minns inte mina känslor. Jag minns bara mors gråtmilda röst, och hennes diminutiv – lilla flicka, lillapappa. Jag tyckte om min reslige styvfar. Jag mindes inte, kunde inte minnas, min biologiska far.

Men så en eftermiddag vid kiosken i närheten av skolan – den där kiosken som hade en automat med kolsyrat vatten som jag var strängt förbjuden att köpa fastän det var vad jag helst av allt ville ha – kom det fram en lång, korpulent man till mig och sa att han var min far. Jag tog till flykten. Jag sprang allt vad jag kunde och kom hem skrikande och gråtande och fick syn på mor, hon var blek som ett lakan. Han var inte död, han hade återvänt.


BÖCKER SOM OMNÄMNS PÅ SIDAN

Kundvagn
Du har inga böcker i din kundvagn!
0
X