Vi ställde ett par frågor till Lina Wolff, vars senaste roman De polyglotta älskarna belönades med Augustpriset 2016. Lina är även en stor kännare av den latinamerikanska litteraturen och har översatt bland andra Roberto Bolaño och Samanta Schweblin till svenska.
Lina Wolff: »Borges är i allra högsta grad en läsarnas författare«
Jorge Luis Borges är kanske den moderna spanskspråkiga litteraturens allra största portalfigur. Det är en författare som de flesta har hört talas om och många kanske har läst något av, men när började hans texter intressera dig på riktigt?
– När jag var bosatt i Spanien och insåg att den väldigt rika och skiftande nutida latinamerikanska litteraturen har sina rötter inte bara hos stora romanförfattare som García Marquez och Vargas Llosa, utan också i mycket mer sparsmakade, men samtidigt minst lika kraftfulla författare som huvudsakligen fokuserat på kortprosa, som till exempel mexikanen Juan Rulfo, och så då Borges.
– För mig var det lite ambivalent. Jag kunde önska att jag så att säga haft Borges i modersmjölken, och jag kunde tänka att »tänk om jag läst detta när jag var femton eller tjugo, vilka horisonter hade inte öppnats då«. Men när jag sen med tiden pratat med spanska och latinamerikanska vänner och kollegor om detta kan jag känna att det också är ett slags ynnest att komma utifrån. Jag har aldrig pådyvlats Borges, jag har aldrig varit tvungen att inta ett förhållningssätt till honom, vilket har gjort att jag kunnat fascineras i all enkelhet, lite som en vetenskapsman ute på promenad på en främmande kontinent, och dessutom på ett helt och hållet litterärt sätt, det vill säga av författaren Borges, mer än av argentinaren, människan och mannen Borges.
Varför ska man läsa Borges idag?
– Det finns många anledningar att läsa Borges idag. Håller man själv på litteratur kan man få nya insikter om hur fiktion fungerar, och vad som är möjligt att göra med en historia när det gäller till exempel struktur och metaperspektiv. Han är en mästare i detta, och en outsinlig källa när det gäller att föreställa sig alla plastiska dimensioner som en historia kan anta.
– Och det sägs att Borges är en författarnas och översättrnas författare, men det är inte helt sant. Borges är i allra högsta grad en läsarnas författare, för det är få författare som erbjuder en möjligheten att förbättaras som läsare som han gör. Det är inte bara det att hans texter tål att läsas om, de kräver att läsas om. Jag har läst många av hans noveller tiotals gånger, och varje gång hittar jag nya lager.
– Sen är det faktiskt så att få texter lämpar sig så bra att läsa ihop med någon annan, som Borges. Det finns ofta hur mycket som helst att prata om, bara en så enkel sak som ett få ihop ett exakt händelseförlopp eller ett nuplan. Som till exempel novellen »Trädgården med gångar som förgrenar sig«. Vilket av världskrigen utspelas den under, och vad är den en metafor för? Samtidigt kan samma novell läsas som en deckarhistoria, där en spion på ett minst sagt sofistikerat sätt försöker kommunicera ett budskap till sin underrättelsetjänst. Och vill man inte anstränga sig, ja då kan man läsa honom bara för nöjet att få ta del av alla hans häpnadsväckande formuleringar.
Vilken aspekt av Borges författarskap skulle du vilja diskutera på Klassikersalongen den 21 november?
– Jag ser fram emot att vara i samtal med Gabriella Håkansson och Torbjörn Elensky om både Borges och Italo Calvino, eftersom de båda är författare som kan läsas på väldigt olika sätt. Men det blir nog tillfälle att djupdyka i några av novellerna i Fiktioner, prata om kortprosan med dess respektive möjligheter och begränsningar, och så kanske komma in på hur man som kvinnlig författare förhåller sig till den här typen av giganter i det egna skrivandet.
Comments are closed.