Inför vår nyutgivning av Clarice Lispectors moderna klassiker Stjärnans ögonblick frågade vi översättaren Örjan Sjögren om han ville revidera sin 25 år gamla översättning. Svaret blev: Jag vill översätta om den från grunden! I dagarna kommer hans nyöversättning av romanen ut, och här publicerar vi Örjans efterord återfinns i slutet av boken.

Tranan gav ut Stjärnans ögonblick på svenska 2001 och den har blivit en av de ikoniska böckerna i vår utgivning. Det var den första Lispector-boken vi gav ut, och den skulle följas av många fler under 00- och 10-talen. De kommande åren kommer vi att ge ut ett par av böckerna på nytt.

Världen började med ett ja. En molekyl sa ja till en annan molekyl och livet blev till.

Den berömda inledningsmeningen till Stjärnans ögonblick i Örjan Sjögrens nyöversättning.

*

När jag för tjugofem år sedan första gången översatte Stjärnans ögonblick tyckte jag att det var den bästa bok jag hade läst. Min hänförelse var ny. Jag hade visserligen läst och respektfullt uppskattat Lispector tidigare, men ändå haft svårt att riktigt se den storhet som hennes ställning i Brasilien gjorde gällande. Till en del berodde det säkert på att min portugisiska dittills varit alltför bristfällig, men också på att jag helt enkelt inte varit mottaglig för hennes djupt personliga och skenbart händelsefattiga litteratur. Stjärnans ögonblick ändrade helt på den uppfattningen. Den korta romanen blev en omtumlande upplevelse som fick mig att öppna ögonen för allt Lispector hade skrivit.

Så småningom kom hon att påverka mitt sätt att se på skönlitteratur. På förlaget Tranan, som jag presenterade mitt manus för, tyckte man också om boken och det fina mottagande den fick när översättningen så småningom kom ut, trots att Lispector då var tämligen okänd i Sverige, bidrog starkt till att jag valde att försöka göra det litterära översättandet till min huvudsysselsättning.

Tjugofem år är inte nödvändigtvis någon ålder för en översättning, men här rör det sig alltså om en av mina tidigaste. Det främsta skälet till att jag nu när jag fick chansen ville göra om den gamla översättningen från grunden var med andra ord att jag var övertygad om att jag hade lärt mig något om hantverket och samlat på mig en större språklig erfarenhet sedan dess.

Jag gjorde den förra översättningen med inlevelse och en önskan att förmedla litteratur som viktigaste drivkraft och redskap. Samtidigt var jag rädd att göra fel och att inte få med allt, vilket resulterade i lite för många ord och ibland en viss stelhet i formuleringarna. Egentligen vet jag inte om jag går så annorlunda tillväga idag, bortsett möjligen från att jag skakat av mig en del av ängsligheten. Men även om jag fortfarande kan ligga farligt nära Lispectors penna tror jag att en ökad trygghet i mitt eget språk, kombinerat med en större förtrolighet med både författaren och Brasilien gör att jag i dag vågar hålla en större distans till originalet, vilket har varit positivt för den svenska texten.

Personligen tycker jag att alla översättningar är svåra, men det finns förstås grader. Att översätta Lispector är på samma gång förvånansvärt lätt och så svårt att man vill slita sitt hår. Lätt därför att meningarna sällan är halsbrytande långa, sidorna är inte fulla av regionalismer, slang eller oöversättliga ordlekar. Och även en något valhänt eller vårdslös hantering av hennes texter kan resultera i en överraskande frisk och kraftfull prosa, tack vare att hon skriver med sådan konstnärlig originalitet. Men det är också just originaliteten som samtidigt gör hennes texter så svåra att översätta – och ibland kanske också att läsa. 

Lispector väljer ofta ord som känns oväntade i sam­manhanget, vilket lätt kan få en översättare att vilja hitta en mer idiomatisk lösning på målspråket. Den kanadensiska författaren Claire Varin beklagade denna tendens hos en del översättare att vilja normalisera Lispectors språk. Hon liknade det, med några ofta citerade ord, vid att »plocka taggarna ur kaktusen«.

Svårigheten för översättaren blir förstås att någotsånär förstå författarens avsikt med den ovanliga formuleringen, så att meningen blir främmande på samma sätt som för någon som läser den på originalspråket. Omöjligt, kanske. För hur ska man egentligen förstå det som sägs om Olímpico i Stjärnans ögonblick, att »hans styrka blödde« ? Jag kan försäkra att »sua força sangrava« låter märkligt även för en brasiliansk läsare – men på något sätt kanske också begripligt. På svenska (men även på portugisiska) låter det lite grann som om hans styrka var skadad, men den tolkningen blir inte alls uppenbar när man läser meningen i sin helhet.

Efter att ha prövat olika alternativ återgick jag ändå till en ordagrann översättning av just den formuleringen, bland annat därför att det kändes viktigt att ha med blodet : »Men en dag kommer jag att bli jäkligt rik, sa han som hade något demoniskt storvulet över sig : hans styrka blödde.« Lispector låter främmande även på portugisiska. Men det främmande i hennes prosa får effekt på bland annat perspektiv, och i helheten uppstår ofta en svårgripbar skönhet, som kan verka både avig och förförisk.

Interpunktionen är emellanåt också egensinnig. Varför använder hon knappt några kommatecken ? frågar jag mig när jag försöker balansera mig fram på en mening och tvekar mellan trohet och läsbarhet, för på svenska låter det ju annorlunda. Lispector framhöll själv, med anledning av en översättning av en av hennes böcker, att hon var väl medveten om att interpunktionen inte alltid var grammatiskt korrekt men att det var högst avsiktligt, hon var nämligen ute efter något annat. Kanske har det med intonationen att göra. Vid ett tillfälle säger romanens berättare, Rodrigo S. M. : »Och frågan är : hur skriver jag ? Jag kan bekräfta att jag skriver på gehör precis som jag en gång lärde mig engelska och franska på gehör.« Uttrycket »på gehör« heter på portugisiska »de ­ouvido«, samma konstruktion som engelskans »by ear«. Författaren skriver alltså ur minnet, så som han/hon tycker att det låter. Som att skriva med en viss intonation. 

Även om min svenska text är ett resultat av hur just jag har läst Lispectors bok är förhoppningen så klart att jag själv ska märkas så lite som möjligt när man läser Stjärnans ögonblick på svenska. Må texten alltså vara taggig, men må det vara Clarices taggar.

Örjan Sjögren
Stockholm, mars 2025