Category

Nyhet

Category
Marieke Lucas Rijneveld
Foto © Merlijn Doomernik
Marieke Lucas Rijneveld
Foto © Merlijn Doomernik

Efter den stora internationella succén med debutromanen Obehaget om kvällarna – som bland annat vann det internationella Bookerpriset – är den nederländska författaren Marieke Lucas Rijneveld tillbaka med en ny roman. Min dyra ögonsten är den snart 50-årige veterinären Kurts berättelse om sommaren då han blev upp över öronen förälskad i en 14-årig flicka på en av gårdarna han arbetar på, någonstans på den nederländska landsbygden. Det är Kurt som för talan, men i sprickorna i hans redogörelse sipprar en annan berättelse fram – den om ett övergrepp.

Vi bjuder här på bokens första mening – tillika kapitel – för att ge ett smakprov på det språk som av DN:s Rebecka Kärde kallar »en fysisk upplevelse«.


ur
Min dyra ögonsten av Marieke Lucas Rijneveld
översatt från nederländska av Olov Hyllienmark


Sommaren 2005

Min dyra ögonsten, jag ska gå rakt på sak : den där omedgörliga högsommaren borde jag ha avlägsnat dig som en svulst på klövläderhuden, med hovkniven borde jag ha skrapat dyngan och smutsen ur klövspalten så att ingen kunde smitta dig, sedan hade jag kanske behövt ta fräsen, slipa och hyvla till dig litegrann, tvätta av dig och torka dig torr med en näve sågspån. Hur i all sin dar kunde jag glömma de ständiga förmaningarna jag fick på veterinärutbildningen gällande klövverkning, kronrandsåkommor, fång, digital dermatit alias klövröta, lärarna tjatade sig ju blå om vikten av att vara aktsam med mjukdelarna så att man inte skar i dem, mjukdelarna får aldrig ta skada sa de om och om igen, men ack så svag jag var, så skröplig ! Den där genstörtiga sommaren låg du i mina urartade begär som en kalv i sätesbjudning, jag var vansinnets hantlangare, jag begrep inte hur jag inte skulle kunna vilja ha dig, du himmelskt utkorade, och ju oftare jag satt på huk vid blaarkop-kossornas ångande kroppar och anade din betvingande närvaro ute på gräsmattan, nyklippt och kantad av vinteriberis, när du satt under päronträdet böjd över halsen på din kritvita gitarr och övade på en Cranberries-låt, desto ivrigare hoppades jag på en löpmagsförskjutning att ­behöva behandla eller en vävnadssvulst att skära bort så att jag fick vara nära dig ännu en stund och höra dig ta om från början när du slagit an fel sträng eller hur du med din tunna, porlande, änglalika röst träffade en hög ton för att sedan tillfälligt tystna och jag i den korta pausen föreställde mig hur du röd om kinderna blåste en hårtest ur ögonen, en test som ideligen kanade ner igen, och gudars skymning, så vackert du blåste, som ett barn på en utblommad maskros, du sjöng om stridsvagnar, bomber, gevär, om krig, och medan jag sysslade med mitt tänkte jag på dig, ja, på dig tänkte jag när jag trädde på en transparent orange rektalhandske, sprejade den med veterinärglidmedel, med ­VetGel, och via slidan förde in den i en kombinationsko, eller när jag la handen om benen på en slemmig, hinnomsluten kvig- eller tjurkalv och i takt med värkarna försiktigt ryckte i dem medan jag med den andra handen lugnande smekte kalvkon över hennes fuktiga flank, småpratade stillsamt med henne, ibland ­flikade jag in några rader av Beckett som jag nu inte tänker upprepa, sånt är ingen mottaglig för utom du och kossorna, och för var gång jag kom på besök blev min längtan häftigare efter att du skulle komma och stryka omkring mig när jag tog på mig den gröna veterinärrocken, tryckte fast knapparna och skred till verket, i den stunden hoppades jag på att få ett lika rart leende som det du gav de seniga gårdsarbetarna som på lunchrasten barrikaderade sig runt matbordet bakom travar av mackor med ett tjockt lager smör och böcklingpastej, men dig tordes de inte komma nära, du var en sorts djur de saknade utbildning för, du hade ju inte fyra magar, bara en, och den var omättlig, jag där­emot hade känt dig sedan du var liten, jag kände dig utan och innan, även om du var för ung för att åtrås av mig och på samma gång för livfull och otålig för att med faderlig omtanke behandlas som en myndling, och jag såg på din kroppshållning att du ville göra dig fri från föräldraauktoriteten, från gården du vuxit upp på och som bar namnet De Hulst, efter Willem Gerrit van de Hulst, den ende författare din pappa kände till och vars samlade verk han läst sönder och som han när andan föll på brukade läsa högt för dig ur, med följden att du sedan drömde att du var en sockerkringla som alla omkring dig suktade efter och ville ta en munsbit av, du var hela tiden tvungen att freda din sötdrypande kropp för ­konungen, för allsköns gottegrisar, för myror, och det var en dröm jag kanske borde ha tagit på allvar, inser jag nu när jag skriver det här, trots att det aldrig var meningen att skriva ner det, det var din kroppshållning snarare än drömmen som fängslade mig, att du stod i begrepp att frigöra dig, inte bara från själva boningshuset utan även från stallarna runtomkring, vars asbeststinna takplattor din pappa vägrade sanera ty huruvida man fick cancer eller ej var avhängigt Guds vilja, sånt hängde inte på några gamla takpannor, och Honom var du också på väg att frigöra dig ifrån, du ville undkomma Gud på samma gång som du fruktade Hans vrede, Hans yttersta dom, och när du gick och la dig brukade du viska en rad ur psalm 118 i psalm­boken : O, befria mig från min ängsliga plåga. Men mest av allt ville du frigöra dig från din pappa, som var ack så blid men också hemskt sträng, emellanåt tvär och lynnig, honom ville du vända dig ifrån men ändå fortsätta vörda på samma sätt som du vördade Tyrannus, den folkilskna tjuren, som man bara kunde klappa när han nyss hade ätit eller betäckt en ko och som ni brukade låna ut till andra bönder, hans prestationer renderade en betäckningspeng som försvann ner i syltburken på spiselkransen i köket, för de pengarna kunde ni sedan fira semester, ja, Tyrannus betäckte ihop till era semestrar i Zeeland, och allt som din pappa där försåg er med, från smörgåspålägg till Kalle Anka-pockets, överräckte han med frasen : Det kan ni tacka Tyrannus för. Och jag märkte hur du försökte lirka dig loss, särskilt på ditt trumpna och trilskna tonfall när din pappa ville dra upp blixtlåset i din overall, inte i första hand som värn mot den kyliga morgondimman utan för chansen att kanske en sista gång få röra vid dig, hans barn, som snabbt var på väg att växa ur hans grova, fårade, valkiga händer, och då kastade jag en hastig blick på mina egna händer, stora och starka nog att hålla dina i ett stadigt grepp, de hade hållit i barnahänder förr, men det var inte samma sak, de barnahänderna hade klamrat sig fast vid mig och nu var det jag som ville hålla fast dig, fläta fingrarna mellan dina, där du på långfingret hade en plastring med en nyckelpiga på som du fått av tandregleraren efter beskedet att du måste få tandställning, ett besked som tog dig så hårt att du fick lov att välja en sak ur småbarnens presentlåda och då valde den aningen för stora ringen ; jag skulle kunna låta min tumme kretsa i timmar över din handflata som en idisslare med snurrsjuka. På kafferasten lite senare lyssnade jag bara med ett halvt öra till din pappa, till utseendet en kombo av en ung Mick Jagger och Rutger Hauer, när han begeistrat la ut texten om kreatursbesättningen, torkan på åkrarna och torvvallen, han påstod att skörden blev skral när hundkäxen man plockat var för slappa för att stå upprätt i en vas, jag bara nickade lite till svar, vaser var inget man såg till på De Hulst, och dystra skördetankar drabbade oftare den som inte plockade blommor och det även goda och fruktbara år, jag fortsatte nicka när han framhöll att kossorna gillade ensidig kost, att de var vanedjur som han själv och att han brukade spela klassisk musik för dem, Chopin och Vivaldi, det gjorde mjölken fetare om kvällen, på de rätta ställena skrynklade jag ansiktet till ett leende men helst ville jag ju veta allt om dig, jag ville tala om dig på samma sätt som vi diskuterade kossorna, deras brunst och nyckfullhet, och jag sneglade bort mot gräsmattan där du och din bror hoppade studsmatta, ni såg ut att tävla om vem som först skulle nudda himlen, vem som först skulle kittla Kristus, Honom ville du straffkittla och senare skulle du berätta att romarna brukade tortera sina fångar genom straffkittling, de band fast dem och lät en get oavbrutet slicka dem under fotsulorna, och när du i allt högre språng sköt upp från studsmattan dansade och glittrade ditt blonda hår som kornstänglar runt ditt spröda ansikte, jag såg att du tröttnade på leken efter ett tag och i stället ställde dig och spanade bort mot de glänsande salladshuvudena i trädgårdslandet, mot purjolöken, hungrande efter det liv som låg i beredskap för dig bortom The Village, du ville bort härifrån, på samma sätt som de flesta flickor och pojkar i din ålder förr eller senare vill överge hemmafronten, några blir soldater, gör militärtjänst för att till sist av hemlängtan återvända till kamouflagefärgen i The Village, men själv var du säker på att du aldrig skulle drabbas av melankoli, allt du ägde fanns inuti ditt huvud, och där och då kunde jag inte veta att du saknade ett hem, trots att du älskade gården De Hulst in i minsta träådring och blotta tanken att du skulle ge dig av, att du skulle ta cykeln ner längs Prikkebeensedijk, slalomslingrande mellan de lösa vägplattorna, och att du skulle överge din pappa, blotta tanken fick dig att med en suck vända dig om och fortsätta leken på studsmattan, ja, du var dålig på att ta farväl, so bad, skulle du med tiden säga, och det kom jag underfund med ganska fort, sedan du en lördagsmorgon stått och trulat när ungtjurarna drevs in för vidare transport till slakteriet, du kunde inte sluta krama och klia dem bakom öronen och viska ohörbara ord, och inte förrän då insåg jag att förlusten var något du ständigt bar med dig, den ville jag gärna kurera med inflammationshämmande medel eller än hellre genom att mätta den, trots att vi aldrig bytte ett ord, trots att du under alla år jag kom till gården brukat se på när jag inseminerade eller undersökte en ko, då gick du och hämtade en spann varmvatten och fatet med den gröna kubtvålen så att jag fick tvätta mina av blod och dynga nedskitade händer, och du räckte fram en rutig gammal kökshandduk men det kom inte ett ord över dina utsökt formade läppar, dem som jag längtade efter att ta på, på samma sätt som jag tog i idisslarna som led av blåtunga, fast blåtunga hade inte du, du var frisk som en nötkärna och så fruktansvärt bedårande, och redan där och då visste jag att jag skulle bli den första mannen i ditt liv som såg dig på det sätt du allra helst ville bli sedd, som en fjortonårig vuxen, alla fjortonåringar vill bli betraktade som vuxnare än de är, men i ditt fall ville du inte bara bli det utan förde dig också därefter, ändå anade jag barnsliga rörelser bakom de graciösa och snudd på fulländat inlärda och då älskade jag dig som allra mest, så starkt att det kunde svirra för ögonen, som när jag stått för länge i penicillinångorna, allra tydligast kom det barnsliga i dagen när du skuttade fram över gårdsplanen och pratade för dig själv, när solen gassade och din pappa riktade vattenslangen mot din bror och dig och du gallskrek, eller när du fnissande rusade förbi tillsammans med dina kompisar och med de solbrända benen nedstuckna i ett par nummer för stora lagårdsstövlar och ni betedde er som om världen låg vidöppen för er, som när getingarna kalasar på högarna av saftigt fallfruktskött under päronträdet, ni var starka och oförstörbara, men jag såg också hur du kämpade med den dunkla zonen mellan flicka och kvinna, med att bli en person som kanske aldrig skulle stå längst fram och stråla i rampljuset, med förlusten som en dimslöja svävande över dina smala axlar, och jag iakttog dig när du på kvällen kom gående ensam i rapsen och det höga gräset på torvvallen när ungtjurarna var borta och du iförd oljeställ med högtryckstvätten lugnt och metodiskt spolade rent de tomma och övergivna kalvhyddorna och därmed trodde dig skölja bort även ungtjurarnas existens ur huvudet, och jag förstod att det var till torvvallen du gick för att gråta, det var bara att konstatera, men iaktta dig på riktigt började jag göra först i början av sommarlovet, när du, för att vara noga, var fjorton år två månader och sjutton dagar gammal och låg på rygg i höet med ansiktet begravt i en bok, en bok av Roald Dahl, Danny the Champion of the World, medan jag länge och väl stod och sköljde av en grep under stallgavelkranen, jag förstod att i den stunden kände du dig trygg, att du trodde dig vara i en värld där du blev förstådd, som du ville dröja dig kvar i för alltid, då och då hördes små skratt och du låg där så länge att höet blev tillplattat och avtrycket efter dig syntes långt efter att du gått därifrån och jag la handen på de torra grässtänglarna som bevarat lite av glöden, helst ville jag att du alltid skulle få känna så, jag lovar, men allting förändrades den gången, den sjunde juli för att vara noga, när du för första gången tilltalade mig, det var samma dag som jag för första gången satte ett blyertsstreck på elskåpet för att hålla räkning på hur länge det skulle dröja tills jag kom till er gård igen för veckokontrollen av korna, och just denna högsommardag när vinden låg på från sydost hade jag glatt gnolat med i en låt som strömmade ur radion i mjölkningsstallet, annars brukade jag aldrig gnola till radion men där och då drabbades jag av en sorts lätthet och klarhet, och just den dagen råkade jag ut för en rad härliga smärre motgångar som gjorde att jag måste dröja mig kvar hos er, ett par småkrassliga kor, några med ringorm, några med kalciumbrist, och jag hade inte ens märkt när du kom in i stallet, som en blixt från klar himmel hörde jag dig säga att det där inte var någon av dina favoritlåtar och så lutade du dig mot kyltanken, det var nämligen inte så ofta man hörde sina favoritlåtar på radion sa du, dem fick man själv leta rätt på i skivaffären i stan på andra sidan vattnet, på andra sidan Woedeplas, fast sedan sa du att den var ganska fin eftersom den var så dramatisk och för att sångerskan i videon framförde den sittande med rinnande mascara i en svart London­taxi utanför Warwick Avenue-stationen och du var fullt på det klara med att hon under videoinspelningen inte kände sig som i texten, att hon grät låtsastårar eftersom de annars skulle ha fastnat i halsen, men du fick ut något av låten som fick dig att känna dig mindre ensam, visserligen hade du aldrig åkt taxi, och med en lätt rodnad på kinderna sa du sedan att just den här låten brukade du låtsasspela och låtsassjunga inför ett fullsatt auditorium där de viktigaste människorna i ditt liv satt på första bänk, de skulle tycka att det var fantastiskt, rentav sublimt, och för att uppnå en likadan effekt skulle du använda ögondroppar, du var oförmögen att gråta på kommando, fast i och för sig, jo, när du tänkte på de döda, men det gick inte att både sjunga och tänka på de döda, nej, det var omöjligt, däremot att cykla och tänka på de döda, det funkade, då trampade du ner dem i graven med tårvätskan sprutande, och med det vände du dig om som om inget hade hänt, som om det inte betydde ett skvatt att du hade pratat med mig, som om jag nu måste tvivla på om du faktiskt hade sagt något eller om jag möjligen hade drömt alltsammans, och du strök med handen över mjölktanken som vore den ryggen på en kossa, och jag önskade att jag hade svarat något, att jag den dagen varit modig nog att säga något, men precis som sångerskan på radion blev jag förstummad och jag log bakom din rygg, det enda jag hörde var Gerrit Hiemstra som på radion sa att det skulle bli en obeveklig sommar, särskilt i landets norra delar, och ordet obeveklig skulle inte bli betydelsefullt förrän senare när jag började ställa mig frågan huruvida det var den här sommaren som sprickan i mitt liv uppstod, om det var här bland mjölkspannarna med blekgula råmjölksränder som min vanvettiga längtan och åtrå till dig väcktes eller om det skedde tidigare och att bråddjupet stod att finna någonstans bland mina barndomsminnen, vilka jag till slut, därtill av åklagare och rådmän tvingad, olustigt måste bläddra mig igenom, hur som helst, när jag kom hem satte jag mig utan att byta om och letade fram låttexten på nätet, glupskt läste jag texten till »Warwick ­Avenue«, jag kopierade över den till ett Word-dokument och strök under de rader som jag tyckte passade in på känslorna jag hade för dig, och efter det lyssnade jag på låtar som jag vuxit upp med och strök under fraser i dem också, låtar av Patti Smith, The Rolling Stones, Frank Zappa, Lou Reed, ja, framför allt Lou Reed, eftersom jag hade läst att hans »Walk on the Wild Side« under en period var förbjuden att spelas och så skulle det med tiden kännas även ifråga om oss, det gick inte att lyssna på låtarna och låta bli att tänka på dig, på hur du noga skulle analysera dem medan du stod och gungade på tårna, och så en månad senare, när jag hade fått bud om att jag måste komma till gården för att undersöka en kviga med småsvullet juver, eventuellt ett tecken på mastit, och jag på nytt såg dig ligga i höet med en bok, denna gång första delen av Harry Potter, The Philosopher’s Stone, den bok du hade lånat på skolbiblioteket i sexan och sedan skrivit av bokstav för bokstav i Windows 95 eftersom du tyckte den var för bra för att lämna tillbaka men också ville slippa gigantiska förseningsböter, gav jag dig låttexterna i ett kuvert med sorgkant, jag hade inga andra hemma, de crèmefärgade var reserverade för dem som sörjde ett älskat djur som jag hade avlivat, då brukade jag bifoga Emily Dickinsons dikt »Joy in Death«, men de understrukna meningarna sa jag inget om, det fick bli vid ett senare tillfälle tänkte jag för mig själv, när jag stolt och med stjärntindrande ögon skulle sitta på första bänk och klappa och busvissla och faktiskt ändå skrika ut ett Beckettcitat, jag skulle kupa händerna runt munnen och ropa : When you’re in the shit up to your neck, there’s ­nothing left to do but sing. Följt av tanken : Där står hon, min ­eldiga rymling, mitt lilla smyckesdjur.

Notiser

  • Min dyra ögonsten

    oktober 2022
    Nyheter
  • Obehaget om kvällarna

    mars 2022
    Nyheter

Marieke Lucas Rijnevelds debutroman Obehaget om kvällarna – som publicerades när författaren endast var 28 år gammal – tilldelades 2020 ett av världens mest prestigefyllda priser för översatt skönlitteratur, Booker International Prize.

Efter att den äldsta sonen gått genom isen under en skridskotur blir inget sig likt i den lant­brukar­familj som den här romanen utspelas i. Föräldrarna hanterar sin sorg genom att vända sig till sin tro, och deras dotter Jas – som är romanens berättare – dras med i sina föräldrars grubblerier kring synd, skuld och det straff Gud tilldelat dem.

Jas har ett alldeles eget sätt att se på världen, och när hennes tankar lämnas oventilerade blir de mörka och oroande. För henne tycks det som hänt bero på att hon en gång bad till Gud att ta brodern istället för hennes kanin, när hon förstod att kaninens öde var att hamna på julbordet. Och för varje dag som går blir hennes före­ställningar om männi­skor, djur och Gud alltmer absurda.

› FINNS OCKSÅ SOM LJUDBOK MED LO KAUPPI SOM UPPLÄSARE (Storytel, BookBeat, Nextory, Bokus Play)

Om författaren

Marieke Lucas Rijneveld, själv uppväxt i en lantbrukarfamilj, har hyllats för sin förmåga att förmedla barnets klarsynta perspektiv på vuxenvärlden. Det poetiska anslaget och de ständigt överraskande bilderna gör den här mörka historien till en roman som är omöjlig att släppa.

Läs Rijnevelds dikt »Allting beboligt«, som hen skrev som svar på den pågående översättningsdebatten som hen blivit indragen i (kräver prenumeration på DN)

Sagt om Obehaget om kvällarna

»En av de bästa debut­romaner jag någonsin läst. Chockerande bra … En blivande klassiker.«
– Max Porter, författare till Sorgen bär fjäderdräkt och Lanny

Obehaget om kvällarna av Marieke Lucas Rijneveld
Den inbundna utgåvan gavs ut 2021-01-12. Formgivning: Sara Acedo

 

 

 

Kundvagn
Du har inga böcker i din kundvagn!
0