Långläsning

Duong Thu Huong – Roman utan namn 
Presenterad av Kristoffer Leandoer

Kategori

Långläsning

Kategori

Duong Thu Huong, en av Vietnams mest lästa levande författare, introduceras nu på svenska genom boken Roman utan namn. Det är en roman som i flera avseenden gör världen lite större, menar författaren Kristoffer Leandoer, vars förord till boken här presenteras i utdrag.

Av Kristoffer Leandoer
____________

En hemlig bok

Hösten 2015 gästade Duong Thu Huong Moderna Museet på Skeppsholmen för att medverka i Stockholm Literature. Kring henne flockades svenskvietnamesiskor med tårar i ögonen, berättade historier om hur en stencilkopia av någon av hennes förbjudna böcker gått från klasskamrat till klasskamrat – man fick bara låna den över natten – tills hela klassen hunnit läsa. De var ungefär jämngamla med freden efter Saigons fall 1975, de hade vuxit upp i ett krigshärjat och skuldsatt land som plötsligt skulle infria alla paradislöften som hållit upp stridsmoralen i ett decennium. Deras barndom präglades av hungersnöd, ruiner, traumatiserade vuxna – och en propaganda som målade världen i bjärta färger och vände blicken framåt, mot lyckolandet runt nästa hörn.

Duong Thu Huong var deras självklara hjälte, och det av ett mycket enkelt skäl: hon sa som det var. Hon beskrev en tillvaro som inte var förgylld. Världen i hennes böcker stämde inte överens med partidoktrin eller femårsplan utan med den verklighet de själva levde i. De kunde känna igen sig, hon talade för dem och deras föräldrar. Detta var också hennes uttalade mål, formulerat på följande vis år 1993 i en intervju med San Francisco Examiner:

Jag är de förtrycktas och de lidandes författare. Jag kämpar för dessa människor och för dem som kanske aldrig haft chansen att hålla en bok i sina händer.

Censuren

I synnerhet har de inte haft chansen att hålla en bok av Duong Thu Huong i sina händer på mycket länge, åtminstone inte på sitt eget språk: redan med sin första roman, Barndomsresa 1985, fick hon en stor publik i hemlandet, och den har hon behållit trots att det var decennier sedan hon fanns utgiven på sitt hemspråk. Så sent som 2008, när vår familj precis flyttat till Vietnam stötte jag på ett mycket konkret exempel på censur i vardagen när jag i stans flottaste bokhandel inköpte ett ex av mästerkocken Bobby Chinns bok Wild, Wild East. Recipes & Stories from Vietnam och på sidan 150 fann att en mening strukits över med silverpenna. Det var gjort utan minsta försök att dölja tilltaget, en censur i form av vandalism, som om statsmakt och gatuligister i grunden talade samma språk (vilket naturligtvis är exakt vad de gör, och exakt vad Duong Thu Huong skildrar i sina romaner).

Duong Thu Huong – Roman utan namn Tranan
Klicka på omslaget för att beställa boken

Det strukna kunde nästan ha återfunnits i Roman utan namn. Det är historien om en vietcong-soldat som överlever i djungeln tack vare kadavret efter en amerikansk pilot, hängande i sin fallskärm på en lagom höjd för den undernärde soldaten att karva bitar från den döde fiendens lår att koka näringsrik soppa på: i Roman utan namn bedrivs samma frenetiska jakt på protein i vilken form som helst. Visserligen äter man inte homo sapiens, men väl hennes nära släkting schimpansen. Silverpennans framfart gjorde det uppenbarligen inte omöjligt att läsa det överstrukna, bara svårt och obehagligt. Framför allt talade den om att det inte borde läsas. Det var inte så här krigshjältarna skulle skildras. Nu var den som ändå läste den överstrukna texten varnad.

Det är ingen överdrift att påstå att sedan åtminstone 1991, då Roman utan namn utkom, är vartenda ord av Duong Thu Huong redan på förhand överstruket av samma idogt arbetande silverpenna.

Exil i Paris

Duong Thu Huong lever i exil i Paris och hennes böcker utkommer först i fransk översättning – men hon ser till att lägga ut den vietnamesiska originaltexten på nätet, där den finns tillgänglig för alla, och Au zénith från 2009, hennes kontroversiella roman om landsfadern Ho Chi Minh och dennes hemliga äktenskap, laddades ner av 96 000 läsare i hemlandet – redan första månaden. Så har hon förblivit Vietnams mest diskuterade och lästa författare. I samma intervju sa hon också: ”Det vietnamesiska folket har vetat hur man dör, men har egentligen aldrig fått lära sig hur man ska leva. Det är den största tragedin för vårt land och vårt folk.” Det är ungefär vad Dostojevskij – och senare Svetlana Aleksijevitj – konstaterar om det ryska folket. Bättre på att dö än på att leva.

Liksom Aleksijevitj har hon fångat en motsättning i den egna folksjälen. En motsättning mellan å ena sidan en livskraftig hunger efter den sinnliga världen, det som växer och sväller, det som luktar och smakar – å andra sidan en längtan efter att få vända ryggen åt alltsammans och somna om; en längtan efter utslocknande. Denna vänskap med döden är inte enbart av ondo. Nordsidans soldater beskrivs som oövervinnerliga just eftersom de redan accepterat döden – de välnärda har inte en chans i strid mot de hungriga. Men i längden sliter denna motsättning sönder de starka. Inte genom att de själva ger efter för passiviteten, utan för att deras närstående gör det. Quan, hjälten i Roman utan namn, försöker rädda sina barndomsvänner inte bara från krigets faror och de överordnades nycker, utan även från dem själva. Hans självklara moralkodex – inte utnyttja andras svagheter, sätta andras väl före sitt eget – gör honom dock till ett lätt byte och ett offer för medelmåttornas tyranni.

Huvudpersonen Quan

Quan är en typisk romanfigur för Duong Thu Huong. Författarskapet igenom skildrar hon hur de handlingskraftiga, omtänksamma och dugliga dras ner av sin omgivning, hur avundsjuka, illvilja och egennytta ständigt drar det längsta strået och effektivt hindrar samhället från att utvecklas på ett gynnsamt sätt. Det kan vara landsfadern själv, Ho Chi Minh, som dras ner av partikamraternas intriger. Det kan vara den uppfinningsrika och omtänksamma handelskvinnan Miên som dras ner av bybornas skvaller och sitt hemvändande krigsvrak till make i den stora internationella genombrottsromanen Terre des oublis / No Man’s Land från 2006, som sålde långt över en kvarts miljon i Frankrike och fick tidskriften Elles stora läsarpris.

Hos Duong Thu Huong dras snälle och framgångsrike Emil alltid ner av skvallersjuka och illvilliga Krösa-Maja, Gulliver alltid av lilliputtarna. Duong Thu Huongs gestalter kan få en svensk läsare att tänka på Karl Oskar och Kristina hos Vilhelm Moberg, självständiga och redbara människor som inte begär bättre än att få arbeta hårt, utvidga sina marker, uppfostra sina barn och njuta av varandras kärlek. I hennes prosa finns en stark sinnlig närhet också till det goda i livet, en uppsluppen lust till kroppens njutningar och den känslighet för naturens skiftningar och längtan till landet som präglar ett land, där nästan alla kommer från bondbyar och så många hamnat i en svulstartat växande och svårt nersmutsad storstadsmiljö. Men precis som hos Moberg hålls de dugliga tillbaka av lata och okunniga överhetspersoners maktfullkomlighet och futtighet, ett regelverk som skapat för att hålla dugligheten i schack.

Samhällsskildring

Hon skildrar ett bondesamhälles plågsamma omvandling till modernitet, samtidigt som detta samhälle dels utsätts för våldsamma yttre påfrestningar i form av krig och hungersnöd, dels inre påfrestningar i form av social kontroll och avund. Hon har beskrivit den vietnamesiska tillvaron i fängelse och på lyxhotell för utlänningar (de bägge romanerna om den försvunne systersonen Thanh, Sanctuaire des cœur och Les Collines d’eucalyptus). Hon har beskrivit hur 50-talets katastrofala jordbruksreform genomdrevs, berättat om landets första småföretagare, om kringresande propagandatrupper (Memories of a Pure Spring), bestickliga journalister (Beyond Illusions), prostituerade och bönder; skildrat omskolningsläger och studier i Sovjet (Paradise of the Blind). Lägger man samman hennes romaner får man en häpnadsväckande bred krönika över det moderna Vietnams födslovåndor.

Duong Thu Huong och realismen

Duong Thu Huong föddes 1947 i Thai Binh-provinsen i Nordvietnam. Hon blev medlem av kommunistpartiet, ledde en ungdomsbrigad med uppgift att underhålla trupperna och ”överrösta bomberna med sång”, men i praktiken omfattade hennes uppgifter också att ta hand om de sårade och inte minst begrava de döda – en viktig syssla i Roman utan namn, där nysnickrade likkistor erbjuder skydd mot tigrar medan obegravna soldaters vålnader hemsöker djungeln. Hon tillbringade sju år vid fronten i det krig som i hennes hemland kallas ”det amerikanska kriget”, i djungeln eller tunnlarna vid 17:e breddgraden, i Vietnams mest bombade region. Hon var en av tre överlevande av brigadens fyrtio ursprungliga frivilliga. Läsaren kan lita på realismen i denna roman: varje utsöndring, kallbrand och likmask är sedd med egna ögon.

Duong Thu Huong Tranan
Duong Thu Huong

Å ena sidan de enkla fotsoldaternas ångest och sexuella nöd, svält och umbäranden, deras ideologiska likgiltighet, skottlossning mot de egna, fusk, stöld, desertering, grymhet, summariska avrättningar av krigsfångar. Å andra sidan partiets systematiska lögner och de välnärda partipamparnas ohöljda cynism, som de formulerar med en skamlöshet som kunde vara hämtad från Bulgakovs Mästaren och Margarita. Det är naturligtvis inte så här man på officiellt håll vill att nationens heroiska kamp mot imperialismens Goliat ska minnas. Duong Thu Huong sällar sig till skaran av författare som skildrat kriget ur ett grodperspektiv präglat av gyttja, diarré och förruttnelse: Céline, Remarque, Linna, Dalton Trumbo, Norman Mailer …

Berättelsen om kriget

I många år var berättelsen om Vietnamkriget en intern amerikansk angelägenhet, en historia om generationsmotsättningar, svek och mörkläggningar. Filmer och böcker beskrev hur synd det var om de stackars amerikaner som blev traumatiserade av allt våld de upplevde och utövade. I sammanhanget kan det vara värt att minnas att 58 000 amerikaner dog under samma tidsperiod som mellan 1,5 och 3 miljoner vietnameser beräknas ha mist sina liv.

1991 är utgivningsåret för två romaner som i ett slag ändrade på detta. Bägge skrivna av nordvietnamesiska krigsveteraner som gått på den efter kriget startade författarskolan i Hanoi, som fått namn efter nationalskalden Nguyen Du. Förutom Duong Thu Huongs Roman utan namn även Bao Ninhs Krigets sorger (som kommer ut på Tranan senare i vår). Man behöver sannerligen inte jämföra dem, efter alla hundratals självömkande amerikanska krigsdramer kan vi nog hantera åtminstone två vietnamesiska. Men hur gick det för de bägge veteranerna? ”Vietnam är ett land dömt till evigt krig”, heter det i Les Collines d’eucalyptus: ”Och krig kräver att man utser fiender.” Hon vet vad hon talar om, hon var definitivt utsedd som en lämplig fiende i fredstid: Duong Thu Huong hade uteslutits ur partiet redan 1990 och placerades i fängelse den 14 april 1991, där hon fick sitta i sju månader utan rättegång. Hennes brott? Att ha försökt smuggla ut reaktionära skrifter (= sina egna texter) ur landet. Efter frigivningen, till följd av massiva internationella påtryckningar bl a från PEN-klubben, levde hon i femton års tid under konstant polisövervakning i Hanoi, tills hon slutligen år 2006 bytte den inre exilen mot en yttre och flyttade till Paris.

Kvinnliga författare om krig

Den tyska vietnamkännaren Ursula Lies, som specialstuderat Roman utan namn, pekar i en essä (publicerad i Chewing Over the West: Occidental Narratives in Non-Western Readings, red. Doris Jedamski, 2009) ut avgörande skillnader i mottagandet böckerna emellan: trots att Duong Thu Huongs roman kom först, enligt Lies (dock har Krigets sorger en otroligt lång och komplicerad tillkomsthistoria, så det är nog bara en delsanning) så var det Bao Ninhs roman som blev prisbelönt, hyllades som det viktigaste bidraget till den vietnamesiska litteraturens utveckling och gjorde ett veritabelt segertåg över världen, samtidigt som man marginaliserade eller förteg Duong Thu Huong. Bao Ninh var inte heller jättepopulär hos de inhemska myndigheterna, så det går inte att hitta någon annan förklaring än den äldsta, vanligaste och tråkigaste: för att hon var kvinna.

Under en konferens om vietnamesisk litteratur i Köpenhamn år 1992, berättar Lies, hade Duong Thu Huongs författarkollega Le Luu följande att säga i ämnet: ”Kvinnliga författare borde inte skriva om krig”. Man behöver inte läsa många sidor i Roman utan namn för att inse det löjeväckande i detta uttalande. Ingen krigsskildring, manlig eller kvinnlig, kan överträffa Duong Thu Huong i konkretion, det hoppas jag har framgått vid det här laget. Hon vänder inte bort blicken från någon av dödandets och döendets fysiska aspekter, det här är en text som vrider sig och ringlar och ångar av inälvor och likmaskar. Sannerligen ingen läsning för kräsmagade. Det får nästan citeras igen: ”Kvinnliga författare borde inte skriva om krig”. Tvärtom anar nog läsaren att Duong Thu Huongs könstillhörighet är en tillgång, att hon vet lite mer om livet för de hemmavarande, lite mer om tillvaron för dem som fick städa upp skiten, lappa såren, uthärda bitterheten hos stympade män. Scener från sjukvårdstält och improviserade gravplatser är sedda med kvinnoögon, huvudpersonen Quan är sin författare i manskläder.

Duong Thu Huong, Roman utan namn och dess mottagande är med andra ord ett perfekt exempel på de mekanismer som leder till vad Ebba Witt-Brattström träffande kallat ”halvbildning”: alltför ofta har vi bara fått halva historien, bara det ena könets blick på världen. Helt plötsligt visar det sig att berättelsen om kriget inte bara har två sidor utan också två kön. /…/

Kristoffer Leandoer ©

____________________

“Är skrivandet ett vapen?” – Se en intervju på franska med Duong Thu Huong i anledning av en annan av hennes böcker:

____________________

Tranans böcker där vietnamkriget, eller “Det amerikanska kriget” som man säger i Vietnam, skildras ur olika perspektiv:


BÖCKER SOM OMNÄMNS I TEXTEN

I vår satsning på att ge ut böcker med vietnamesiska perspektiv på Vietnamkriget har vi kommit till den kanske mest klassiska boken om kriget: den forne soldaten Bao Ninhs fantastiska roman Krigets sorger. Vi har tidigare givit ut Viet Thanh Nguyens Sympatisören och under våren kommer Duong Thu Huongs Roman utan namn.

Krigets sorger är en till stor del självbiografisk skildring av kriget, men också en oerhört välskriven och välkomponerad roman. I centrum står den unge vietnamesiske soldaten Kien som vi först möter efter krigsslutet när han har i uppdrag att samla ihop och begrava lik efter de blodiga slagen. Samtidigt träder han också fram som en medelålders författare som försöker bearbeta sina traumatiska krigsminnen genom att skriva en roman om dem – den roman vi samtidigt läser.

Kiens minnen kommer fram gradvis i romanen och vi får möta ett stort antal gripande människoöden. Lika mycket som det är en krigsroman är det också en kärleksroman. Men Kiens förälskelse i sin tonårskärlek är dock bittert utsiktslös i skuggan av ett krig som berövade alla unga människor på deras illusioner. 

Den gängse skildringen av de vietnamesiska soldaterna är att de var nästan robotliknande hjältar, men här skildras också deras mänskliga sidor och vad kriget gör med en människa. Bao Ninh berättar också om den hårda politiska indoktrineringen de vietnamesiska soldaterna fick genomgå. Han fick stora problem i sitt hemland efter att romanen publicerades och har inte givit ut fler romaner sedan Krigets sorger, men är fortfarande en stark och respekterad röst, senast hörd i dokumentärserien The Vietnam War som sändes på SVT 2018.

I vår satsning på att ge ut böcker med vietnamesiska perspektiv på Vietnamkriget har vi kommit till den kanske mest klassiska boken om kriget: den forne soldaten Bao Ninhs fantastiska roman Krigets sorger. Vi har tidigare givit ut Viet Thanh Nguyens Sympatisören och under våren kommer Duong Thu Huongs Roman utan namn.

Krigets sorger är en till stor del självbiografisk skildring av kriget, men också en oerhört välskriven och välkomponerad roman. I centrum står den unge vietnamesiske soldaten Kien som vi först möter efter krigsslutet när han har i uppdrag att samla ihop och begrava lik efter de blodiga slagen. Samtidigt träder han också fram som en medelålders författare som försöker bearbeta sina traumatiska krigsminnen genom att skriva en roman om dem – den roman vi samtidigt läser.

Kiens minnen kommer fram gradvis i romanen och vi får möta ett stort antal gripande människoöden. Lika mycket som det är en krigsroman är det också en kärleksroman. Men Kiens förälskelse i sin tonårskärlek är dock bittert utsiktslös i skuggan av ett krig som berövade alla unga människor på deras illusioner. 

Den gängse skildringen av de vietnamesiska soldaterna är att de var nästan robotliknande hjältar, men här skildras också deras mänskliga sidor och vad kriget gör med en människa. Bao Ninh berättar också om den hårda politiska indoktrineringen de vietnamesiska soldaterna fick genomgå. Han fick stora problem i sitt hemland efter att romanen publicerades och har inte givit ut fler romaner sedan Krigets sorger, men är fortfarande en stark och respekterad röst, senast hörd i dokumentärserien The Vietnam War som sändes på SVT 2018.

I vår satsning på att ge ut böcker med vietnamesiska perspektiv på Vietnamkriget har vi kommit till den kanske mest klassiska boken om kriget: den forne soldaten Bao Ninhs fantastiska roman Krigets sorger. Vi har tidigare givit ut Viet Thanh Nguyens Sympatisören och under våren kommer Duong Thu Huongs Roman utan namn.

Krigets sorger är en till stor del självbiografisk skildring av kriget, men också en oerhört välskriven och välkomponerad roman. I centrum står den unge vietnamesiske soldaten Kien som vi först möter efter krigsslutet när han har i uppdrag att samla ihop och begrava lik efter de blodiga slagen. Samtidigt träder han också fram som en medelålders författare som försöker bearbeta sina traumatiska krigsminnen genom att skriva en roman om dem – den roman vi samtidigt läser.

Kiens minnen kommer fram gradvis i romanen och vi får möta ett stort antal gripande människoöden. Lika mycket som det är en krigsroman är det också en kärleksroman. Men Kiens förälskelse i sin tonårskärlek är dock bittert utsiktslös i skuggan av ett krig som berövade alla unga människor på deras illusioner. 

Den gängse skildringen av de vietnamesiska soldaterna är att de var nästan robotliknande hjältar, men här skildras också deras mänskliga sidor och vad kriget gör med en människa. Bao Ninh berättar också om den hårda politiska indoktrineringen de vietnamesiska soldaterna fick genomgå. Han fick stora problem i sitt hemland efter att romanen publicerades och har inte givit ut fler romaner sedan Krigets sorger, men är fortfarande en stark och respekterad röst, senast hörd i dokumentärserien The Vietnam War som sändes på SVT 2018.

I vår satsning på att ge ut böcker med vietnamesiska perspektiv på Vietnamkriget har vi kommit till den kanske mest klassiska boken om kriget: den forne soldaten Bao Ninhs fantastiska roman Krigets sorger. Vi har tidigare givit ut Viet Thanh Nguyens Sympatisören och under våren kommer Duong Thu Huongs Roman utan namn.

Krigets sorger är en till stor del självbiografisk skildring av kriget, men också en oerhört välskriven och välkomponerad roman. I centrum står den unge vietnamesiske soldaten Kien som vi först möter efter krigsslutet när han har i uppdrag att samla ihop och begrava lik efter de blodiga slagen. Samtidigt träder han också fram som en medelålders författare som försöker bearbeta sina traumatiska krigsminnen genom att skriva en roman om dem – den roman vi samtidigt läser.

Kiens minnen kommer fram gradvis i romanen och vi får möta ett stort antal gripande människoöden. Lika mycket som det är en krigsroman är det också en kärleksroman. Men Kiens förälskelse i sin tonårskärlek är dock bittert utsiktslös i skuggan av ett krig som berövade alla unga människor på deras illusioner. 

Den gängse skildringen av de vietnamesiska soldaterna är att de var nästan robotliknande hjältar, men här skildras också deras mänskliga sidor och vad kriget gör med en människa. Bao Ninh berättar också om den hårda politiska indoktrineringen de vietnamesiska soldaterna fick genomgå. Han fick stora problem i sitt hemland efter att romanen publicerades och har inte givit ut fler romaner sedan Krigets sorger, men är fortfarande en stark och respekterad röst, senast hörd i dokumentärserien The Vietnam War som sändes på SVT 2018.

Kundvagn
Du har inga böcker i din kundvagn!
0