Category

Långläsning

Category

Akwaeke Emezi föddes 1987 och växte upp i staden Aba i sydöstra Nigeria med en far från igbofolket och en mor från Malaysia. Nu kommer hens debutroman Sötvatten ut i svensk översättning av Helena Hansson. Romanen har hyllats av såväl kritiker och läsare som av otaliga författarkollegor och nominerades till ett flertal litteraturpriser – bland annat till Women’s Prize for Fiction som första bok skriven av en icke-binär författare. För tillfället håller den på att produceras som TV-serie i USA, med Emezi själv som manusförfattare.

På sin webbsida beskriver Emezi sig själv som en författare och konstnär som är baserad i ”liminal spaces”: en plats mellan det medvetna och det omedvetna. En plats mellan destinationer, som man färdas mellan och egentligen inte är menad att uppehålla sig i. I sitt konstnärskap – inte minst i Sötvatten – utforskar hen också genomgående olika typer av mellanrum: mellan länder, kön, andevärld och mänsklig värld.

Självutforskande är ett grundläggande tema för Emezi, och i det pågående konstprojektet The unblinding, som består av en serie självporträtt i måleri, videokonst och litteratur, undersöker hen sin identitet som ọgbanje. Emezi växte upp enligt igbokulturens tro där ọgbanje är ett begrepp för en ande som lever inuti ett barn, vilket gör barnet till ett slags gränsvarelse mellan andevärlden och människornas värld.

Romanen Sötvatten är också en del av detta självbiografiska projekt. Det är en originell uppväxtskildring berättad genom huvudpersonen Adas olika identiteter, själar eller andar: ett slags inre röster som står i konflikt med varandra.

*

Ada hör redan som barn röster inom sig, men det är först när hon blir äldre och flyttar till USA för att gå på college som rösterna börjar ta kommando över henne. När hon utsätts för ett övergrepp förlöses nya andar inuti henne som för in henne på en destruktiv väg, kantad av alkohol och självskadebeteenden. Samtidigt är andarna också hennes förtroliga vänner, som hon samtalar med och finner stöd i.

Det speciella med romanen är att det är andarna som berättar Adas historia. Men i grunden är Sötvatten också en ganska klassisk utvecklingsroman om en ung kvinnas sökande efter sig själv i fester, konst, andlighet och inte minst: andra människor. 

Många har läst romanen som en skildring av psykisk ohälsa och kritiker och läsare har gärna ställt olika diagnoser på Ada. Emezi problematiserar själv dessa tolkningar, vilka hen menar förringar den västafrikanska traditionens verklighet genom att översätta skeenden i berättelsen till västvärldens begrepp och förståelsevärldar. Läsarna kanske bör fråga sig själva varför de gör dessa tolkningar, menar Emezi i en intervju med New York Times

– Efter ett tag blev jag irriterad, och jag kände typ: Men kan du analysera varför du tolkar det på det sättet? Vad har påverkat dig till att tänka att bokens verklighet, igbo-kulturens ontologi, inte är verklig för dig? Antagligen är det kolonialismen. Varför tror du att ursprungsfolks verkligheter inte är sanna? Det är det vita privilegiet.

*

I sitt konstnärskap utforskar Emezi genomgående vad det innebär att att metafysiskt befinna sig på tröskeln mellan två tillstånd, eller världar. Även Emezis könsidentitet befinner sig mellan kategoriseringar, då hen är icke-binär transperson. Även om hens författarskap behandlar frågor om identitet, sexualitet, ursprung, hudfärg och religion så visar hens verk att det är det omöjligt att slutgiltigt kategorisera en människa, och att det är just i mellanrummen som man existerar:

Bild på ett Venndiagram
Bild på ett Venndiagram.

– Många gånger känner jag att jag måste översätta mina tankar och mina svar till två olika språk. Å ena sidan finns det alla dessa klassifikationer som behövs i en mänsklig kontext, som ras, kön, sexualitet. […] Jag kan säga: Jag är Nigerian, jag är svart, jag är invandrare, jag är icke-binär. Alla de här kategoriseringarna är användbara i vissa sammanhang, speciellt i politiska sammanhang.

– Men å andra sidan, det är ju bara jag. […] Det blir som ett galet litet Venndiagram av alla de här etiketterna. Så jag antar att Venndiagrammet märks i mina verk. Jag tänker att jag helt enkelt skriver utifrån platsen som jag existerar i, säger hen i en intervju med The Rumpus.

*

Precis som Emezis självbiografiska projekt är menat att utforska hens utveckling från omedvetenhet till klarhet så verkar det som att Ada i romanen mot slutet av berättelsen når fram till insikter i sitt sökande efter ett sätt att leva med alla versioner av sig själv.

Akwaeke Emezi
Foto: Texas Isaiah

Emezi skriver kompromisslöst utifrån sina egna erfarenheter, utan behov att förklara sig för någon. Både i hens privatliv och fiktionsvärld tillåts flera skenbart motsägelsefulla verkligheter existera sida vid sida: afrikanskt och västerländskt, igbo-tradition och kristendom, det tusenåriga och det nyfödda, kvinnligt och manligt. Det är just utforskandet av trösklarna, gränserna och mellanrummen som gör Sötvatten till den unika, kraftfulla roman som den är. Och även om Emezi har en klar bild av vad hen vill säga med sin berättelse så menar hen, i intervjun med The Rumpus, att det ändå är upp till läsaren att göra sin egen tolkning:

– Man brukar säga att när du väl skrivit en bok så tillhör den inte dig längre. Den tillhör läsarna. Och om den tillhör läsarna så är de tillåtna att känna precis som de själva vill om den.

Text av Ingrid Johansson
Författarfoton av Texas Isaiah

Kolla in vårt bokcirkelmaterial till Sötvatten

Notiser

  • Sötvatten

    september 2020
    HBTQIA+
Kundvagn
Du har inga böcker i din kundvagn!
0
25373