Långläsning

»Flamländsk kusin till Lars Norén«
Leonard Nolens – en belgisk mästare

Kategori

Långläsning

Kategori

Leonard Nolens är Belgiens mest namnkunniga samtida poet. Han är född i staden Bree i Flandern och har sedan debuten 1967 hållit sig strikt till två genrer: poesin och dagboksanteckningen. År 2012 tilldelades han det flamländska språkområdets viktigaste pris, Prijse der Nederlandse ­letteren.

Nu ges för första gången ett urval av Leonard Nolens poesi ut på svenska.  I Aftonbladet skrev Mikaela Blomqvist om hans Den som föds är såld att

”i flera bemärkelser framstår Nolens som en flamländsk kusin till Lars Norén. Den som föds är såld är en samling precisa och enkla dikter bakom vilka man förnimmer decennier av tankearbete. Lasse Söderberg står för den av allt att döma fina översättningen, liksom för urval och förord”.

Läs förordet av Lasse Söderberg till Den som föds är såld här.

FÖRORD

Två bastanta volymer i klotband, ett rött och ett blått, vardera på över tusen sidor löpande text, det var vad jag hade liggande på bordet framför mig. Författaren hade hittills inte varit mycket mer än ett namn för mig. Därför blev det en både kvantitativt och kvalitativt överväldigande första bekantskap. Ett digert verk, ett vita d’un uomo som hos Ungaretti, ett människoliv samlat mellan de fyra pärmarna.

Lasse Söderberg

Jag bläddrade, läste litet på försök, och var snart fångad liksom mellan två speglar – de båda volymerna visade sig reflektera var­andra. Det röda bandet innehöll – innehåller – Leonard Nolens dagbok från 1979 till 2007, det blåa hans poesi, från 1975 till 2011. Tryckår: 2009 respektive 2012. Till dessa båda genrer, dikten och dagboksanteckningen, har Leonard Nolens avsiktligt begränsat ­sig. Inga romaner, ingen essäistik, ingen journalistik och ett mini­mum av sådant som brukar höra författarlivet till: uppläsningar, inter­v­juer, hemma hos-reportage. (»Ni frågar mig om min vision efter fyrtio års skrivande, min vision! Vill ni förolämpa mig eller min poesi?«) Han är poet och vill ingenting annat vara. En svår, nästan omöjlig målsättning som han han pallat upp med hjälp av dag­boken.

Det är ingen dagbok i vanlig mening. Det handlar mera om ett slags tankejournal: aforismer, infall, reflektioner kring diktandet, det egna och andras. Även om plats och datum noga anges spelar yttre händelser liten roll. Vänner och bekanta dyker upp, men saknar ofta namn och ansikte. Vädrets växlingar noteras i förbi­gående, politiska förvecklingar inte alls. Under en tid som stipen­diat vid ett amerikanskt universitet antecknar han exempelvis: »Iowa City, den 1 oktober. Det snöar. Bach på radion. Hemma är ingenstans. Överallt är hemma.« Han har ingenting att meddela om övriga kursdeltagare eller om landet han befinner sig i. För honom finns ingenting utöver den konstanta känslan av främ­lingskap. Och allt mynnar ut i det allt överskuggande pro­blemet om vem han är, varför han är den han är och vem han är i rela­tion till andra.

Nolens poesi är ohämmat jagcentrerad, men det är inte själv­hävdelsen han har som mål. Identiteten, den egna närvaron, är gå­tan kring vilken hans verk envist kretsar. Misslyckandet är ound­vikligt, därför finns ingen plats för fåfänga (den som han i ett slags dubbelexponering förebrår sin berömde föregångare ­Hugo Claus). För honom är det nollpunkten som gäller: »Jag äger ingenting längre. Jag är ingenting längre.«

Hans dikter är ömsom oförställda, ömsom kryptiska. »Om du frågar mig om varför jag skrev något på just det viset måste jag svara med hela mitt liv, eftersom varje ord som jag använder är ett fysiskt faktum, ett existentiellt val, och är relaterat inte bara till min patientjournal och musikaliska talang utan också till min katolska medelklassbakgrund och min alkoholism.« Mer behöver kanske inte sägas. Inför vissa poeter tänker man att det bara är en bokstav som skiljer skriva från skrika.

*

Leonard Nolens är idag, efter Hugo Claus död, Flanderns mest uppmärksammade diktare. Han föddes 1947 i Bree, en liten stad i nordöstra Belgien, studerade vid ett tolk- och översättarinstitut i Antwerpen och debuterade som poet 1964. De två första dikt­samlingarna, enligt handböckerna mera experimentellt inriktade, finns inte med i den blåa volymen. Övriga tjugotre bildar en imponerande helhet som har fått den övergripande titeln Manieren van leven, »Sätt att leva«. Den belönades 2012 med det viktigaste priset för nederländskspråkig litteratur, Prijse der Nederlandse letteren, som inte delas ut mer än vart tredje år.

»Jag härstammar från en familj av affärsmän, lärare, präster, / män som visste ordens värde, meningen med siffror«, skriver ­Nolens. Hans rebelliska natur har fjärmat honom från detta solitt borgerliga ursprung, representerat främst av fadern, samtidigt som hans traditionalism har lett till samstämmighet med denne. Till de senare verken hör en rad stort upplagda, ibland pamflettliknande diktsviter – Bres (Bräsch) – som är en uppgörelse med den egna generationen och dess politiska drivkrafter.

Det var en landsman till Nolens och god vän till oss båda, Steefan van den Bremt, som fäste min uppmärksamhet på honom. Det var också Steefan som såg till att de båda volymerna hamnade på mitt bord och föreslog översättning. Jag var först tveksam. »Min kunnighet i nederländska är rudimentär«, sa jag. »Någon måste granska resultatet.« Det var som om Stefaan hade förutsett invändningen. »Prata med min dotter«, sa han. »Hon kan svenska.« Så blev det. Ankie van den Bremt har varit till avgörande hjälp. Utan henne hade boken fallit ihop redan på planeringsstadiet. Dessutom har jag ansatt min svärson Hendrik Willekens med frågor. Grundläggande i arbetet har varit mitt intresse för den nog så vitala nederländska lyriken, otillräckligt känd utanför sitt språkområde, liksom vår egen.

Lasse Söderberg
Malmö, februari 2018


BÖCKER SOM OMNÄMNS I TEXTEN

Leonard Nolens är Belgiens mest namnkunniga samtida poet. Han är född i staden Bree i Flandern och har sedan debuten 1967 hållit sig strikt till två genrer: poesin och dagboksanteckningen. År 2012 tilldelades han det flamländska språkområdets viktigaste pris, Prijse der Nederlandse ­letteren.

Nu ges för första gången ett urval av Leonard Nolens poesi ut på svenska.  I Aftonbladet skrev Mikaela Blomqvist om hans Den som föds är såld att

”i flera bemärkelser framstår Nolens som en flamländsk kusin till Lars Norén. Den som föds är såld är en samling precisa och enkla dikter bakom vilka man förnimmer decennier av tankearbete. Lasse Söderberg står för den av allt att döma fina översättningen, liksom för urval och förord”.

Läs förordet av Lasse Söderberg till Den som föds är såld här.

FÖRORD

Två bastanta volymer i klotband, ett rött och ett blått, vardera på över tusen sidor löpande text, det var vad jag hade liggande på bordet framför mig. Författaren hade hittills inte varit mycket mer än ett namn för mig. Därför blev det en både kvantitativt och kvalitativt överväldigande första bekantskap. Ett digert verk, ett vita d’un uomo som hos Ungaretti, ett människoliv samlat mellan de fyra pärmarna.

Lasse Söderberg

Jag bläddrade, läste litet på försök, och var snart fångad liksom mellan två speglar – de båda volymerna visade sig reflektera var­andra. Det röda bandet innehöll – innehåller – Leonard Nolens dagbok från 1979 till 2007, det blåa hans poesi, från 1975 till 2011. Tryckår: 2009 respektive 2012. Till dessa båda genrer, dikten och dagboksanteckningen, har Leonard Nolens avsiktligt begränsat ­sig. Inga romaner, ingen essäistik, ingen journalistik och ett mini­mum av sådant som brukar höra författarlivet till: uppläsningar, inter­v­juer, hemma hos-reportage. (»Ni frågar mig om min vision efter fyrtio års skrivande, min vision! Vill ni förolämpa mig eller min poesi?«) Han är poet och vill ingenting annat vara. En svår, nästan omöjlig målsättning som han han pallat upp med hjälp av dag­boken.

Det är ingen dagbok i vanlig mening. Det handlar mera om ett slags tankejournal: aforismer, infall, reflektioner kring diktandet, det egna och andras. Även om plats och datum noga anges spelar yttre händelser liten roll. Vänner och bekanta dyker upp, men saknar ofta namn och ansikte. Vädrets växlingar noteras i förbi­gående, politiska förvecklingar inte alls. Under en tid som stipen­diat vid ett amerikanskt universitet antecknar han exempelvis: »Iowa City, den 1 oktober. Det snöar. Bach på radion. Hemma är ingenstans. Överallt är hemma.« Han har ingenting att meddela om övriga kursdeltagare eller om landet han befinner sig i. För honom finns ingenting utöver den konstanta känslan av främ­lingskap. Och allt mynnar ut i det allt överskuggande pro­blemet om vem han är, varför han är den han är och vem han är i rela­tion till andra.

Nolens poesi är ohämmat jagcentrerad, men det är inte själv­hävdelsen han har som mål. Identiteten, den egna närvaron, är gå­tan kring vilken hans verk envist kretsar. Misslyckandet är ound­vikligt, därför finns ingen plats för fåfänga (den som han i ett slags dubbelexponering förebrår sin berömde föregångare ­Hugo Claus). För honom är det nollpunkten som gäller: »Jag äger ingenting längre. Jag är ingenting längre.«

Hans dikter är ömsom oförställda, ömsom kryptiska. »Om du frågar mig om varför jag skrev något på just det viset måste jag svara med hela mitt liv, eftersom varje ord som jag använder är ett fysiskt faktum, ett existentiellt val, och är relaterat inte bara till min patientjournal och musikaliska talang utan också till min katolska medelklassbakgrund och min alkoholism.« Mer behöver kanske inte sägas. Inför vissa poeter tänker man att det bara är en bokstav som skiljer skriva från skrika.

*

Leonard Nolens är idag, efter Hugo Claus död, Flanderns mest uppmärksammade diktare. Han föddes 1947 i Bree, en liten stad i nordöstra Belgien, studerade vid ett tolk- och översättarinstitut i Antwerpen och debuterade som poet 1964. De två första dikt­samlingarna, enligt handböckerna mera experimentellt inriktade, finns inte med i den blåa volymen. Övriga tjugotre bildar en imponerande helhet som har fått den övergripande titeln Manieren van leven, »Sätt att leva«. Den belönades 2012 med det viktigaste priset för nederländskspråkig litteratur, Prijse der Nederlandse letteren, som inte delas ut mer än vart tredje år.

»Jag härstammar från en familj av affärsmän, lärare, präster, / män som visste ordens värde, meningen med siffror«, skriver ­Nolens. Hans rebelliska natur har fjärmat honom från detta solitt borgerliga ursprung, representerat främst av fadern, samtidigt som hans traditionalism har lett till samstämmighet med denne. Till de senare verken hör en rad stort upplagda, ibland pamflettliknande diktsviter – Bres (Bräsch) – som är en uppgörelse med den egna generationen och dess politiska drivkrafter.

Det var en landsman till Nolens och god vän till oss båda, Steefan van den Bremt, som fäste min uppmärksamhet på honom. Det var också Steefan som såg till att de båda volymerna hamnade på mitt bord och föreslog översättning. Jag var först tveksam. »Min kunnighet i nederländska är rudimentär«, sa jag. »Någon måste granska resultatet.« Det var som om Stefaan hade förutsett invändningen. »Prata med min dotter«, sa han. »Hon kan svenska.« Så blev det. Ankie van den Bremt har varit till avgörande hjälp. Utan henne hade boken fallit ihop redan på planeringsstadiet. Dessutom har jag ansatt min svärson Hendrik Willekens med frågor. Grundläggande i arbetet har varit mitt intresse för den nog så vitala nederländska lyriken, otillräckligt känd utanför sitt språkområde, liksom vår egen.

Lasse Söderberg
Malmö, februari 2018

Leonard Nolens är Belgiens mest namnkunniga samtida poet. Han är född i staden Bree i Flandern och har sedan debuten 1967 hållit sig strikt till två genrer: poesin och dagboksanteckningen. År 2012 tilldelades han det flamländska språkområdets viktigaste pris, Prijse der Nederlandse ­letteren.

Nu ges för första gången ett urval av Leonard Nolens poesi ut på svenska.  I Aftonbladet skrev Mikaela Blomqvist om hans Den som föds är såld att

”i flera bemärkelser framstår Nolens som en flamländsk kusin till Lars Norén. Den som föds är såld är en samling precisa och enkla dikter bakom vilka man förnimmer decennier av tankearbete. Lasse Söderberg står för den av allt att döma fina översättningen, liksom för urval och förord”.

Läs förordet av Lasse Söderberg till Den som föds är såld här.

FÖRORD

Två bastanta volymer i klotband, ett rött och ett blått, vardera på över tusen sidor löpande text, det var vad jag hade liggande på bordet framför mig. Författaren hade hittills inte varit mycket mer än ett namn för mig. Därför blev det en både kvantitativt och kvalitativt överväldigande första bekantskap. Ett digert verk, ett vita d’un uomo som hos Ungaretti, ett människoliv samlat mellan de fyra pärmarna.

Lasse Söderberg

Jag bläddrade, läste litet på försök, och var snart fångad liksom mellan två speglar – de båda volymerna visade sig reflektera var­andra. Det röda bandet innehöll – innehåller – Leonard Nolens dagbok från 1979 till 2007, det blåa hans poesi, från 1975 till 2011. Tryckår: 2009 respektive 2012. Till dessa båda genrer, dikten och dagboksanteckningen, har Leonard Nolens avsiktligt begränsat ­sig. Inga romaner, ingen essäistik, ingen journalistik och ett mini­mum av sådant som brukar höra författarlivet till: uppläsningar, inter­v­juer, hemma hos-reportage. (»Ni frågar mig om min vision efter fyrtio års skrivande, min vision! Vill ni förolämpa mig eller min poesi?«) Han är poet och vill ingenting annat vara. En svår, nästan omöjlig målsättning som han han pallat upp med hjälp av dag­boken.

Det är ingen dagbok i vanlig mening. Det handlar mera om ett slags tankejournal: aforismer, infall, reflektioner kring diktandet, det egna och andras. Även om plats och datum noga anges spelar yttre händelser liten roll. Vänner och bekanta dyker upp, men saknar ofta namn och ansikte. Vädrets växlingar noteras i förbi­gående, politiska förvecklingar inte alls. Under en tid som stipen­diat vid ett amerikanskt universitet antecknar han exempelvis: »Iowa City, den 1 oktober. Det snöar. Bach på radion. Hemma är ingenstans. Överallt är hemma.« Han har ingenting att meddela om övriga kursdeltagare eller om landet han befinner sig i. För honom finns ingenting utöver den konstanta känslan av främ­lingskap. Och allt mynnar ut i det allt överskuggande pro­blemet om vem han är, varför han är den han är och vem han är i rela­tion till andra.

Nolens poesi är ohämmat jagcentrerad, men det är inte själv­hävdelsen han har som mål. Identiteten, den egna närvaron, är gå­tan kring vilken hans verk envist kretsar. Misslyckandet är ound­vikligt, därför finns ingen plats för fåfänga (den som han i ett slags dubbelexponering förebrår sin berömde föregångare ­Hugo Claus). För honom är det nollpunkten som gäller: »Jag äger ingenting längre. Jag är ingenting längre.«

Hans dikter är ömsom oförställda, ömsom kryptiska. »Om du frågar mig om varför jag skrev något på just det viset måste jag svara med hela mitt liv, eftersom varje ord som jag använder är ett fysiskt faktum, ett existentiellt val, och är relaterat inte bara till min patientjournal och musikaliska talang utan också till min katolska medelklassbakgrund och min alkoholism.« Mer behöver kanske inte sägas. Inför vissa poeter tänker man att det bara är en bokstav som skiljer skriva från skrika.

*

Leonard Nolens är idag, efter Hugo Claus död, Flanderns mest uppmärksammade diktare. Han föddes 1947 i Bree, en liten stad i nordöstra Belgien, studerade vid ett tolk- och översättarinstitut i Antwerpen och debuterade som poet 1964. De två första dikt­samlingarna, enligt handböckerna mera experimentellt inriktade, finns inte med i den blåa volymen. Övriga tjugotre bildar en imponerande helhet som har fått den övergripande titeln Manieren van leven, »Sätt att leva«. Den belönades 2012 med det viktigaste priset för nederländskspråkig litteratur, Prijse der Nederlandse letteren, som inte delas ut mer än vart tredje år.

»Jag härstammar från en familj av affärsmän, lärare, präster, / män som visste ordens värde, meningen med siffror«, skriver ­Nolens. Hans rebelliska natur har fjärmat honom från detta solitt borgerliga ursprung, representerat främst av fadern, samtidigt som hans traditionalism har lett till samstämmighet med denne. Till de senare verken hör en rad stort upplagda, ibland pamflettliknande diktsviter – Bres (Bräsch) – som är en uppgörelse med den egna generationen och dess politiska drivkrafter.

Det var en landsman till Nolens och god vän till oss båda, Steefan van den Bremt, som fäste min uppmärksamhet på honom. Det var också Steefan som såg till att de båda volymerna hamnade på mitt bord och föreslog översättning. Jag var först tveksam. »Min kunnighet i nederländska är rudimentär«, sa jag. »Någon måste granska resultatet.« Det var som om Stefaan hade förutsett invändningen. »Prata med min dotter«, sa han. »Hon kan svenska.« Så blev det. Ankie van den Bremt har varit till avgörande hjälp. Utan henne hade boken fallit ihop redan på planeringsstadiet. Dessutom har jag ansatt min svärson Hendrik Willekens med frågor. Grundläggande i arbetet har varit mitt intresse för den nog så vitala nederländska lyriken, otillräckligt känd utanför sitt språkområde, liksom vår egen.

Lasse Söderberg
Malmö, februari 2018

Kundvagn
Du har inga böcker i din kundvagn!
0