Kroppen, språket, ön. För Ananda Devi, uppväxt på Mauritius, rör sig skrivandet ofta kring dessa teman. Hon har idag ett tjugotal böcker bakom sig, inom både prosan och lyriken, och är nu aktuell på svenska med två: dels romanen Eva ur spillrorna på Tranan, dels diktboken Tidvatten, solsken på ellerströms förlag.
Devis översättare Maja Thrane har besökt henne för en intervju, som publiceras här i samarbete med Tidskriften Karavan. I mars besöker hon Sverige för framträdanden i Stockholm och på Littfest i Umeå. Läs mer om hennes besök här.
Ur: Karavan, 3/2019
Författare: Maja Thrane
Ungefärlig lästid: 7 minuter
»De där orden som du lånar av andra, de kommer hjälpa dig att charma folk. Du kommer säkert att klara dig.« Så säger flickan Eva till pojken Sadiq i Ananda Devis roman Eva ur spillrorna. Varpå Sadiq svarar: »Om jag använder dem blir de mina. Jag tar dem i anspråk. Orden tillhör ingen.«
Boken utspelar sig kring en grupp ungdomar i Troumaron, ett fiktivt, fattigt kvarter förlagt till utkanten av den mauritiska huvudstaden Port Louis. Både Sadiq och Eva vill bort, men där Sadiqs utväg – språket – blir en frälsning, ska Evas vapen – hennes kropp – få motsatt, förgörande verkan.
Ananda Devis författarskap kretsar ofta kring människor som inte förmår ta sig vidare och lämna en relation, ett land eller ett socialt skikt – eller som likt Sadiq söker räddning i språket. Själv flydde Devi tidigt in i litteraturen, och långt från den övärld som hon så ofta återkommer till i sina böcker. Eller kanske inte så långt ändå, tänker jag där jag sitter på bussen från tågstationen på väg att besöka Devi i hennes hem i Ferney-Voltaire, ett franskt anhang till det schweiziska Genève, »mellan Voltaire och Rousseau« som hon själv kallar det (de båda giganterna bodde här, inte långt ifrån varandra). För på något vis ter sig denna sovstad också lite som en ö, och staden Genève uppvisar med sin flerspråkiga, italiensk-tysk-franska befolkning vissa likheter med Mauritius mångspråkiga kittel. Där upphör emellertid likheterna, åtminstone om man utgår ifrån Devis i bok efter bok så levande framställning av Mauritius.
För här i Ferney-Voltaire tycks ingenting hända och ingenting finnas att syssla med, utom att bilda familj. Eller skriva. Jag kan se hur denna plats lämpar sig för en författare som säger sig vara två: »När jag skriver är jag aldrig rädd«, säger hon, »medan den andra, hon som lever, är så annorlunda, har så mycket rädslor att jag kan undra om det verkligen är en och samma person.« Och där vi sitter i hennes arbetsrum måste jag nog ge henne rätt i att det finns ett glapp mellan den skoningslösa blicken i hennes böcker och hennes väna, vänliga, nästan skygga uppsyn, något som jag upplevt redan tidigare, i en intervju jag såg med henne i samband med utgivningen av romanen Le sari vert (»Den gröna sarin«, 2009).
Ananda Devi föddes 1957 på Mauritius, i staden Trois Boutiques, av indiskättade föräldrar. Förfäderna hade lockats till ön av brittiska kolonialmakten sedan slaveriet avskaffades 1935 och sockerplantagerna behövde arbetskraft. I praktiken innebar det dock snarast en sorts modernisering av slaveriet: familjerna skuldsatte sig gentemot England som bekostade resa och logi, vilket sedan fick »arbetas av«, ibland under en hel livstid. Men när Ananda Devi föddes hade familjen blivit relativt välbeställd, och det fanns ett högt bildningsideal. Hon läste mycket, vilket uppmuntrades, liksom skrivandet.
»Jag var mycket blyg«, säger hon. »Jag har alltid varit som en observatör av världen omkring mig. Jag levde mer i den skrivna världen än i verkligheten. Men mina föräldrar bad mig aldrig att få läsa vad jag skrev, det var något rätt extraordinärt, när jag tänker på det, denna respekt för skrivandet. Och eftersom de inte läste kände jag mig fri att skriva som jag ville. Så jag skrev utan rädsla. Hade jag börjat skriva med rädslan för vad andra skulle tycka, hade jag inte skrivit det jag skrivit.«
Alltså blir det inte förrän den femtonåriga Devi vinner en novelltävling som föräldrarna blir varse vad deras dotter ägnar sig åt. Jag ser dem framför mig, familjen samlad framför radion, lyssnande till flickans berättelse om fattigdom, övergrepp och ond bråd död, undrande var hon fick allt ifrån. Och så även jag. Men hon ger oss en liten nyckel i Les hommes qui me parlent (»Männen som talar till mig«, 2001) en självbiografisk skildring av en personlig kris. Men också i Le sari vert, om en manlig hustyrann, »ett ordinärt monster« som Devi kallat honom, en man som plågar kvinnorna i sin närhet, och vars förlaga, får jag nu veta, är Ananda Devis egen morfar. En extrem familjesituation sålunda, som kommit att lämna djupa spår hos Ananda Devis mor, vars djupa sorg och depression, dolda bakom en hård fasad, i sin tur starkt kommit att påverka Ananda Devi: »Det genomsyrar allt jag skriver, och även min personlighet.«
Franskan var mitt första skriv- och lässpråk som sjuåring. Då tänker man inte på den politiska aspekten.
Att Ananda Devi redan som femtonåring var en skarp observatör med ett starkt moraliskt patos framkommer alltså redan i den första novellen om en fattig flicka från Mauritius och hennes öde i en familj präglad av våld, hur hon tvingas ge upp lusten att skriva för att försörja familjen sedan modern dött i barnsäng. Kort därpå kom debuten, novellsamlingen Solstices (»Solstånd«, 1976), och sedan dess har det blivit ett tjugotal verk, i vilka tematiken från den första novellen ständigt återkommer.
Samtidigt har Devi aldrig velat kalkera verkligheten i sitt skrivande. Snarare fungerar litteraturen som en förstärkare av den. Hon talar om vad hon kallar »fiktionens ekologi«, eller berättelsens inneboende nödvändighet.
»När jag skriver om Mauritius är det aldrig verkligheten, för platsen är då en del av fiktionen. Jag skapar en liknande geografi, men som rör sig i en annan dimension.«
Liksom kvarteret Troumaron är en fiktiv plats i den verkliga staden Port Louis i Eva ur spillrorna, är Soupir (»Suck«, 2002) i romanen med samma namn en fiktiv plats på den mauritiska ön Rodrigues. Kanske har även relationen till språket haft ett inflytande på hur Ananda Devi förhåller sig till skrivandet och den frihet med vilken hon rör sig mellan verklighet och fiktion. Som barn talade hon två språk i hemmet: sydindiska telugu med modern och kreolska med fadern. Det var inte förrän i skolan som franskan och engelskan kom in. Då hon oftast skriver på franska har hon många gånger fått frågan hur det kommer sig att hon valde att skriva på kolonisatörernas språk och inte på exempelvis kreolska. En fråga som röjer en om inte bristande kunskap i historia, så ändå en tämligen romantiserad bild av kreolskan vilken ju formats direkt ur slaveriet. Skulle det språket alltså vara mer »äkta« eller rättvisande att skriva på? Själv svarar Devi mer pragmatiskt:
»För mig är det mycket enkelt: när jag började skriva var det inte ens en fråga. Franskan var mitt första skriv- och lässpråk som sjuåring. Då tänker man inte på den politiska aspekten. Man bara tillägnar sig. Om man sedan inte använde det språket skulle det vara som att säga att man ingenting fått. Men kulturen är ju trots allt en rikedom, även när den är ett resultat av exploatering.«
Samtidigt säger Devi att kreolskan ger henne inträde till något som hon uppfattar som mer svårtillgängligt på franska eller engelska, och hon har använt den i flera av sina böcker, som i Eva ur spillrorna och Soupir, men också i diktsamlingen Ceux du large (»De från havet«, 2017), dikter tillkomna i sviterna av båtflyktingkrisen som ingår i den utgåva dikter – Tidvatten, solskörd – som ges ut på ellerströms förlag samtidigt som Eva ur spillrorna ges ut på Tranan. Devi hade inledningsvis skrivit den på franska, men så blev hon inbjuden att tala om den i USA, och med ens, säger hon, var det som givet att texten borde finnas inte bara på engelska, utan också på kreolska. Något som kan förklara varför versionerna i den trespråkiga utgåvan ibland skiljer sig åt.
En stor sorg, säger Devi, ligger däremot i att hon aldrig riktigt lärde sig modersmålet telugu, något som aktualiserades när hon för den franska dagstidningen Libération 2006 ombads att skriva en krönika om sin relation till språket.
»Jag gjorde min mor besviken. Hon ville att jag skulle lära mig hennes språk, men vid en viss tidpunkt tappade jag det helt. Jag hade tänkt jobba med henne kring översättningen av en telugupoet när hon dog. Så när jag skulle skriva den där krönikan fick jag en känsla av sorg. Men så plötsligt mindes jag en mening av henne som jag inte tänkt på sedan jag var barn: Kalamu teesekara – Hämta pennan. Och det var som om hon gav mig mitt uppdrag i livet, att skriva, att det var det jag skulle göra, och att språket inte var lika viktigt som handlingen i sig. Och att detta var hennes arv till mig, men också den kraft hon hade. Det gav mig en ro att tänka att hon var stolt över mig.«
MAJA THRANE
Översättare och litteraturkritiker i bland annat Svenska Dagbladet. Hösten 2019 utkom hennes skönlitterära debut Anvisning att konservera naturalier på bokförlaget Lejd.
INTERVJUN HÄMTAD UR TIDSKRIFTEN KARAVAN NR 3/2019
I Karavan flödar det som vanligt av
intressanta författarskap från världens alla länder …
Ja, här bland all världens litteratur finns bot
mot melankoli och vinterdepression!
– Helsingborgs Dagblad
Karavan är tidskriften med fokus på litteratur från Afrika, Asien och Latinamerika. Här möter du nya, spännande författare som får världen att komma närmare.
PRENUMERATIONSERBJUDANDE
Karavan är tidskriften med fokus på litteratur från Afrika, Asien och Latinamerika. Här möter du nya, spännande författare som får världen att komma närmare.
Vill du prova på?
Tre nummer för endast 150 kr!
Mejla till [email protected], uppge TRANAN i ämnesraden. Glöm inte att skriva din adress!