Två svenska författare reser kors och tvärs genom Iran under tiden 1999 till 2003. De bevistar shiamuslimska högtider i moskéer, studerar antika lämningar och renässanspalats, munhuggs med kollegor, träffar zoroastriska och armeniska präster, kurdiska familjer, besöker sufipoeternas gravar, krigskyrkogårdar, intervjuar feministiska förläggare, regimtrogna administratörer, basarägare, efter reformer suktande journalister och umgås med studenter. Gubben i taket är en litterär gestaltning av det gradvisa inträngandet i en annan kultur och i ett från Europas horisonter sett helt väsensskilt landskap. Författarna möter ett Iran kluvet mellan storstads- och landsbygdsmentalitet, mellan djupt religiösa och sekulära hållningar. Men de förundras också av hur iraniern stundtals pöser över av stolthet över sin historia för att i nästa ögonblick hungra efter att bryta sin internationella isolering. Än är det Västerlandet det klankas på, än är det ambivalenta förhållandet till allt arabiskt. Det kanske mest slående är ändå de ungas ständigt stegrande otålighet att själva få styra över sina liv, utan att behöva ta hänsyn till förlegade familjeideal eller regimens trakasserier. Hur denna växande vrede kommer att hanteras avgör Irans omedelbara framtid. Gubben i taket är en persisk matta. Varpen består av Irans provinser, inslagen av impressioner, hugskott, möten, diskussioner och krockar.
Den moderna svenska reseskildringen av Iran – med litterära anspråk – tar sin början med Sven Hedins 1880-tal. Via Willy Kyrklunds Till Tabbas, från 1959, och Sven Delblancs Zachak, persiska brev, från 1971, har det dröjt ytterligare tre decennier innan Tomas Anderssons och Stefan Foconis Gubben i taket nu erbjuder dagens läsare möjligheten att själva bilda sig en uppfattning om det samtida Iran i all sin komplexitet.