Irene Solà: »Jag ville skriva om häxprocesserna. Och om hur Pyrenéerna var en flyktväg för tusentals människor efter att Franco vunnit inbördeskriget.«

Irene Solàs roman Jag sjunger och bergen dansar är en förtrollande skildring av livet kring ett par bergsbyar i de katalanska Pyrenéerna. Genom en kör av röster berättas traktens och platsens historia fram bit för bit. Det är en bok som sjuder av berättarglädje och som inte liknar något annat vi på förlaget har läst. Vi ställde några frågor till författaren.

Irene Solà är en katalansk författare och konstnär, född 1990. Jag sjunger och bergen dansar är hennes andra roman och har inneburit ett stort genombrott både på hemmaplan och internationellt. Den låg i två år på den katalanska bästsäljarlistan och har belönats med en lång rad litteraturpriser samt översatts till över tjugofem språk och adapterats till såväl en teaterpjäs som en symfoni.

I romanens öppningsscen dör bonden Domènec – som innerst inne är poet – av ett blixtnedslag under en svamppromenad i det vackra, mytologiska landskapet där såväl männi­skor som natur ska visas sig ha något att berätta. Det är en plats där barnen hittar rostiga handgranater från krigen och där minnena och legenderna från historiens oläkta sår lever sitt eget liv. Och där det vanliga byskvallret går.

Vem kan och vem kan inte berätta sin historia? Vilka röster lyssnar vi på, vilka försummar vi? Vems perspektiv överlever och vems gör inte det?

Kan du berätta något om den ursprungliga idén till den här boken? 

– När jag började skriva boken hade jag bland annat en tanke om att jag ville överskrida det mänskliga perspektivet och se världen från så många synvinklar som möjligt: människorna som bor där just nu, men även de som levde och dog där förr, eller någon som bara passerar, eller djuren och svamparna, eller en storm som närmar sig, eller de mytologiska varelser som sägs bo där, ja, till och med själva jordskorpan.

Vad är din relation till platsen, de rurala byarna i de katalanska Pyrenéerna?Hur kom det sig att du valde just denna plats? 

– Jag bodde i London när jag skrev romanen, så jag försökte besöka Pyrenéerna så ofta jag kunde för att känna in platsen. Jag valde Pyrenéerna för att jag såg en möjlighet att reflektera och berätta om saker som intres­serar mig. Jag kunde utforska individuella och kollektiva historier, mänskliga och icke-mänskliga företeelser, och vad för spår de lämnar efter sig. Jag ville skriva om häxprocesserna. Och om hur Pyrenéerna var en flyktväg för tusentals människor efter att Franco vunnit inbördeskriget. Sedan insåg jag att jag också kunde använda mig av den lokala folktron och legenderna för att bygga upp min berättelse. 

– Jag upplever att alla berättelser bär på ett DNA som är uppbyggt av kollektiva världsuppfattningar och upplevelser, från långt tillbaka i tiden. Jag tror att äldre folksagor kan få oss att reflektera över vad vi har ärvt från förr och hur vi nu ser på världen. Det är på grund av alla dessa, och många andra saker, jag valde att skriva om Pyrenéerna.

Mer än hälften av all litteratur handlar om den här mannens berättelse. Men i Jag sjunger och bergen dansar ska andra få berätta sina historier.

Naturen själv är mycket närvarande i boken, ibland berättar den till och med händelserna. Fanns det något i den pyreneiska naturen du ville utforska?

– För mig är inte naturen det främsta fokuset i den här romanen. Det är snarare att utforska olika perspektiv och röster. Vem kan och vem kan inte berätta sin historia? Vilka röster lyssnar vi på, vilka försummar vi? Vems perspektiv överlever och vems gör inte det?

– Ta karaktären Domènec som exempel. Jag konstruerade honom så att han skulle förkroppsliga den klassiska protagonisten. Han är en ung, stilig man. Han är ganska begåvad, han är förförisk, han har känslor, han är gift, han är far, och så är han poet och bonde. På första sidan dyker den här mannen upp och som läsare kan man anta att boken kommer att utvecklas kring honom. Men – och jag avslöjar inte för mycket när jag säger detta – på andra sidan i boken dödar jag honom. Eller, ja, en blixt dödar honom.

– Det jag försöker förklara är att vi som läsare redan kände till den här mannens historia. Vi har redan läst den och mer än hälften av all litteratur handlar om den här mannens berättelse. Men i Jag sjunger och bergen dansar ska andra få berätta sina historier.

Av alla karaktärer och röster i den här polyfona romanen, har du någon favorit som du håller nära hjärtat?

– Nej, jag njöt av att arbeta med alla enskilda röster. För mig hänger några av rösterna ihop. Kapitlet om kvinnorna som anklagas för häxkonst och kapitlet som är skrivet ur de mytologiska vattenvarelsernas perspektiv hänger ihop. Genom deras röster, häxorna och de mytologiska varelserna, kunde jag reflektera över hur kvinnliga karaktärer konstrueras i litteraturen och i historieskrivandet. Kapitlet som är skrivet ur ett rådjurs perspektiv och kapitlet skrivet ur en hunds perspektiv hänger också ihop på vissa sätt. 

Kan du berätta något om vad du håller på med just nu?

– Jag jobbar på en ny roman för tillfället, men jag måste säga att jag är lite som en björnmamma när det kommer till mina projekt som fortfarande växer. Jag brukar inte avslöja mycket förrän de har fyra ben och en svans, och kan klara sig på egen hand.