Vi ställde några frågor till den japanska författaren Hiromi Kawakami, som är aktuell på svenska med romanen Senseis portfölj.
Foto: Lisa Benk
Senseis portfölj är en roman om ett möte mellan två ensamma människor i Tokyo: kontorsarbetaren Tsukiko och hennes trettio år äldre före detta lärare. Eftersom Tsukiko inte minns sin lärares namn kallar hon honom sensei, som är det formella namnet för lärare i Japan.
Romanen gavs ut i Japan för tjugo år sedan men översätts ständigt till nya språk och har fascinerat läsare världen över med sin sparsmakade prosa och lite mystiska framställning. I Japan, där Hiromi Kawakami är en närmast folkkär författare, har den blivit både film och mangaserie.
Läsaren får inte veta mycket om Tsukiko, egentligen. Vad är det Sensei finner så intressant med henne, tror du?
– Det kan verka som att Tsukiko fruktar ensamheten, medan hon i själva verket inte gör det. Det tycker jag är intressant. Men i övrigt kan jag tyvärr inte ge någon djupare förklaring till de personer som dyker upp i mina böcker. Jag vill att mina läsare ska skaffa sig en egen bild av Tsukiko och Sensei genom vad de gör, vad de tycker om och vilka livsval de gör. Vem Tsukiko är ändrar sig nog beroende på vem läsaren är. Det vill säga, det finns inget rätt eller fel i hur man uppfattar henne.
Varför tror du själv att den här 20 år gamla romanen fortfarande blir läst världen över?
– Jag vet inte heller varför boken har blivit så populär. När boken först översattes trodde jag inte att det skulle vara så många som tyckte om den, eftersom varken Tsukiko eller Sensei är särskilt dynamiska och att det inte händer särskilt mycket i denna roman. Och ändå blev den väldigt populär i många länder. Jag kan bara gissa, även om länder och kulturer skiljer sig åt, att det i det dagliga livet finns universella känslor. Verklig kärlek mellan människor bryr sig inte så mycket om landsgränser, eller om skillnader i ålder eller kön.
Skulle du säga att denna roman tillhör en speciell genre i japansk litteratur?
– Om man skulle be tre personer som var intresserade av japansk litteratur att prata om olika genrer skulle de nog börja vädra olika åsikter efter fem minuter. Efter en halvtimme skulle de börja gräla, för att dagen därpå inse att de inte var särskilt vidsynta och börja skicka ursäktande mejl till varandra.
– Jag vet själv fortfarande inte till vilken genre alla de japanska romaner jag har läst hör. Om jag skulle tvingas säga något hör Ôe Kenzaburôs och Murakami Harukis böcker till kategorierna »Ôe Kenzaburôs City Japan« respektive »Murakami Harukis City Japan«, medan mina hör till »Hiromi Kawakamis Village Japan«.
Mat och sake har en stor roll i berättelsen. Många svenskar har nog aldrig druckit sake, men jag har förstått att det finns en fråga som är något av en vattendelare: Ska den drickas kall eller varm, enligt din mening?
– Den frågan tyckte jag om. När man är lite trött på livet är varm sake bäst. När man mår bra är kall sake bäst. Och när man är tillsammans med personer man tycker om är ljummen sake bäst. Om jag någon gång får tillfälle att besöka Sverige skulle jag vilja pröva på de drycker som svenskar tycker bäst om att dricka.
Apropå det. Har du någon relation till Sverige?
– Jag har aldrig varit i Sverige, men när jag var barn älskade jag att läsa Astrid Lindgrens böcker om Pippi Långstrump och Selma Lagerlöfs Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige. På sista tiden har jag läst alla Henning Mankells böcker om Wallander. Tråkigt att det är över. Jag skriver själv även haiku och har njutit av Tomas Tranströmers poesi och haiku. Så även om jag under årens lopp aldrig har besökt Sverige i verkligheten kan man säga att jag har gjort det i böckernas värld.
› Läs mer om Senseis portfölj
› Hör Katarina Wikars recension av boken i P1
› Läs bloggaren Sandra Beijers recension av boken
Tack till Lars Vargö för översättningen av frågor och svar.
Comments are closed.