Den irakiske författaren Ahmed Saadawis roman Frankenstein i Bagdad har väckt uppmärksamhet världen över för sin originella skildring av livet i Bagdad under den amerikanska ockupationen. Boken kommer nu ut på svenska i översättning av Jonathan Morén, och vi kan här publicera en intervju med författaren av journalisten Zahra Hankir.
Av Zahra Hankir · Intervjun ursprungligen publicerad på LitHub
»Blixten« kom till Ahmed Saadawi på ett bårhus i Bagdad. Det var 2006 och han arbetade som reporter på BBC:s arabiska kanal, där han rapporterade från ett krig som slet hans hemland i bitar. »Jag såg många döda kroppar«, säger Saadawi sakligt med sin kraftiga irakiska dialekt. »Inte bara döda kroppar. Kroppsdelar. Många kroppsdelar.«
En ung man kom in på bårhuset och krävde att få se sin bror, som precis hade dödats av en bomb, berättar Saadawi. Den ansvarige på bårhuset ledde den sörjande brodern till ett rum fullt av olika sorters lemmar och pekade avslappnat mot en kroppsdel i ett hörn. Mannen jämrade sig och frågade var resten av broderns lemlästade kropp fanns, varpå den okänslige bårhuschefen viftade med handen runt rummet och sa: »Ta vad du vill ha och gör dig en kropp själv.«
Och i den fasansfulla miljön föddes Frankenstein på nytt – tvåhundra år efter Mary Shelleys – den här gången i Bagdad.
Frankenstein i Bagdad – Saadawis krigsroman som leker med både fantasy- och sci-fi-genren – är ett slags exorcism av de onda andarna från en era som ännu inte är helt förbi. Saadawis mål är inte att skingra krigets fasor, utan snarare att kasta in läsarna i krigets mitt så att de kan ifrågasätta dess vansinne. Den irakiske författaren erbjuder en brännande kritik av den amerikanska invasionen genom att från första parkett visa upp de katastrofala, kvardröjande konsekvenser den fick.
Människor tenderar att se sig själva som helgon som söker rättvisa och alla andra som terrorister … men om sanningen ska fram är ingen oskyldig.
Romanen gavs ut på arabiska 2013 och har sedan dess översatts till flera språk, inklusive franska, mandarin, turkiska och engelska. Den vann International Prize for Arabic Fiction 2014 och ökade Saadawis popularitet i hemlandet till kändisstatus (något författaren säger besvärar honom). Förra året var han finalist till Man Booker International-priset, som han till slut förlorade till Olga Tokarczuk och hennes översättare Jennifer Croft.
Saadawis monster heter Shesmeh på irakisk dialekt – en sammanslagning av orden shinu och ismu, eller »vad är« och »hans namn« – vilket i svensk översättning har blivit Vaheteren. Vi introduceras till Vaheteren av Hadi, en alkoholiserad skrothandlare som samlar kroppsdelar efter bombningarna eftersom han är upprörd över bristen på respekt gentemot de som dör i kriget. Han bär hem kroppsdelarna till sin arbetsplats, ett rörigt skjul fyllt med trasiga möbler och antikviteter. Där bestämmer sig sopletaren för att sy ihop sitt smörgåsbord av lemmar till en hel kropp, i hopp om att kunna ge den en ordentlig begravning.
Den nyskapade figuren visar sig härbärgera själen från en man som nyligen dödats, och försvinner ut i den irakiska natten för att hämnas morden på de människor han består av. Hämnaren glider över hustak och längs Bagdads smala gator i jakt på sitt byte – den börjar med de kriminella, men går snart vidare till oskyldiga civila och sprider terror i hela staden.
Saadawis uppenbara avsikt är här att betona hur han menar att alla som är involverade i konflikten är »medbrottslingar«. För honom har samtliga blod på sina händer: amerikanska soldater, utländska legosoldater, al-Qaida-krigare, krigsherrar, journalister och korrupta irakiska officerare. »Människor tenderar att se sig själva som helgon som söker rättvisa och alla andra som terrorister«, säger han. »Men om sanningen ska fram är ingen oskyldig.«
Boken är ett manifest mot krig
»Boken är ett manifest mot krig«, tillägger Saadawi. »Den är kritisk mot den amerikanska ockupationen, mot den tidigare regimen och också mot den nuvarande.« (Intressant nog hindrade det inte Iraks dåvarande premiärminister, Haider al-Abadi, från att gratulera Saadawi på Twitter när han nominerades till Man Booker International Prize.)
Saadawi intresserar sig inte bara för kriget såsom det utspelas på gatorna, utan också för det han kallar en »irakisk identitetskris«. »Med den här boken ville jag kasta ljus över flera problem«, säger han. »Ett av dem är paradoxen med den mångfald av etniciteter som finns i Irak och hur människor uppfattar sig själva. Alla mina romanpersoner har olika bakgrund.«
»Hadi skapar en ny typ av mänsklighet, en verkligt irakisk figur som består av alla dessa olika identiteter«, säger Saadawi, »men blir ändå i slutändan utstött av samhället och jagad av staten.«
*
Saadawi föddes i Sadr-staden, ett tättbefolkat område i Bagdad, i vad han beskriver som en enkel, fattig familj. Författarens nu pensionerade far var körskollärare och hans mamma hemmafru. Som barn hade dock Saadawi en nära relation till två manliga släktingar: en farbror som var illustratör och en morbror som var poet.
När de märkte att deras brorson hade talang för att berätta och teckna började de köpa konstmaterial till honom och tog med honom till bokhandlar för att odla hans konstnärliga intressen. Innan han var 10 skrev Saadawi poesi, och som tonåring fick han ett deltidsjobb som illustratör på ett statligt förlag som producerade utbildningsmaterial för skolbarn.
»Jag har haft ett personligt förhållande till sagoberättande sedan jag var liten«, förklarar Saadawi, som nu är fyrabarnsfar själv. »Att skriva har varit pulsen i mitt liv.« Den blivande författaren intresserade sig när han blev äldre särskilt för fantasyromaner och var ett stort fan av filmen Mary Shelley’s Frankenstein från 1994, med Robert De Niro i huvudrollen, som han hade en piratkopierad version av.
Saadawi säger att han drogs till litteraturen som tonåring delvis för att många böcker var otillgängliga i Bagdad på grund av statlig censur samt ett trettonårigt handelsembargo som varade från 1990 till 2003. »Om mina vänner och jag lyckades få tag på en bok tog vi med den till en affär för att kopiera den och dela den mellan oss«, säger han. »Ibland gjorde vi till och med kopior av kopior.«
Vid den här tiden grottade Saadawi också ner sig i kritisk teori, mystik och filosofi, särskilt Michel Foucaults verk. Men det kanske inte är så förvånande att Saadawis litterära hjältar är arabiskspråkiga. Som tonåring läste han Män i solen – en kortroman av den avlidna palestinska författaren Ghassan Kanafani – två gånger samma dag, förtrollad av hans prosa. Han nämner också Mahdi Issa Saqr som inspiration, en produktiv irakisk romanförfattare som är relativt okänd i västvärlden men älskad i Irak.
Saadawi tog lärarexamen i början av 90-talet men började aldrig undervisa, istället blev han inkallad i armén. Ändå skrev han tre diktsamlingar under decenniet och påbörjade tre bokmanus som han inte färdigställde. Han intresserade sig senare för journalistik och har haft ett antal tjänster vid olika mediebolag, vilket ibland inneburit resor till avlägsna hörn av Irak (Saadawi säger att han inte klarar av vanligt kontorsarbete).
2005 anställdes han av BBC. »Det jag såg på gatan kom att bli den första fasen av mitt arbete med boken, särskilt när det sekteristiska våldet intensifierades mellan 2006 och 2008«, säger han. »Jag såg saker som inte går att föreställa sig.«
Journalistiken tillfredsställde Saadawis omedelbara behov av att vittna, men han kände att den inte riktigt kunde fånga djupet i dessa upplevelser, och därför vände han sig åter till skönlitteraturen. »I en tidning kan en rubrik förkunna ’13 döda och 20 skadade’, men det är allt. Journalistik kan glömmas«, reflekterar han. »Men i litteraturen kan jag söka upp en av de avlidna, gå till hans familjs hem, träffa hans fru och barn, se in i hans drömmar och lära mig vad han tänkte och kände – till och med vad han kände när han dog.«
Efter att ha gett upp en bekväm anställning på ett tv-bolag för att rikta sin uppmärksamhet mot romanskrivandet tillbringade Saadawi ett och ett halvt år i det sprudlande Bataween-området i Bagdad för att researcha sin bok. Han besökte kaféer och intervjuade familjer, besökte deras hem och tog bilder. »Jag kände att Bataween skulle vara den bästa platsen för Vaheteren att dyka upp i, på grund av de många samhällsgrupper som har levt där«, säger Saadawi.
Vid olika tillfällen under arbetarklassområdets historia har kristna, judar och muslimer levt sida vid sida i Bataween. Området har också en etnisk mångfald och är hem åt invandrare från hela Arabvärlden, inklusive Sudan och Egypten. Den mångfalden återspeglas också i boken, liksom Bataweens undre värld med såväl narkotikahandel som prostitution.
*
Vid en uppläsning kvällen före utdelningen a Man Booker-priset i London förra året var Saadawi klädd i en nystruken vit T-shirt, beige linnekavaj och matchande byxor. Det var hans första resa någonsin till Storbritannien, men inte första gången han försökt: en tidigare visumansökan avslogs. När han läste ett särskilt grymt avsnitt ur sin roman på arabiska inför cirka 100 londonbor verkade han cool och samlad. Så cool, faktiskt, att han efter läsningen gick ut för att ta en snabb cigarett i solnedgången över London istället för att direkt sätta sig och signera böcker till den långa kön med fans.
Det är inte så att Saadawi ogillar uppmärksamheten, men han känner att populariteten kan distrahera honom från skrivandet. Emellanåt inaktiverar han, som har tiotusentals följare på Facebook och Twitter, sina sociala medier-notiser och stänger av telefonen. Under slutförandet av Frankenstein i Bagdad avskärmade han sig på ett hotell i Amadiya, en sommarort i Kurdistan som ligger 1 400 meter över havet – han säger att han lockades av utsikten. Hans vänner gjorde narr av honom. »De frågade vem jag trodde att jag var, Gabriel García Márquez?«
*
I en omtalad essä i Harper’s Magazine kritiserar den libanesiska författaren Rabih Alammedine hur begreppet »världslitteratur« börjat användas som en genrebeteckning. Hans irritation vänds delvis mot att romanförfattare som i västerländska litterära kretsar anses »representera« sina respektive ursprungskulturer – till exempel Chimamanda Ngozi Adichie med Nigeria och Salman Rushdie med Indien – till viss del själva är västerländska, och att det är därför de har ansetts tilltalande.
Det är en avgörande och ofta förbisedd poäng som är värd att uppmärksamma. Det är sällan en arabisk roman skriven av en arabisk författare som lever i Arabvärlden tar sig in i den västerländska litteraturens mittfåra på det sätt som Saadawis har gjort. Även om den är dramatiserad med övernaturliga inslag har Saadawis roman gett läsare världen över insyn i irakiernas dagliga kamp som den upplevts och bevittnats av någon som bor där.
I boken finns det ingen amerikansk hjälte. Våra hjältar är irakier.
Och till skillnad från de flesta skildringar som har utforskat Irak-krigets efterverkan, både inom litteraturen och filmen, flyttar Saadawi fokus från »outsidern« (amerikanen) till »insidern« (irakiern). Faktum är att vi knappt ens skymtar några amerikaner i Frankenstein i Bagdad, och när de förekommer är det bara som en spökliknande närvaro i bakgrunden. Vaheteren hämnas inte bara de män vars kroppsdelar han är ihopsydd av, han bryter också med den konventionella berättelsen om Irak-kriget.
»Författarens uppgift är att ge röst åt okända människor«, säger Saadawi. »Jag har en stark känsla av att tillhöra denna stad och jag kommer att fortsätta skriva om mänskligheten genom berättelser om människor jag träffar i Bagdad.«
Ett brittiskt produktionsbolag har fått upp ögonen för den kritikerrosade boken. Även om Saadawi inte vill nämna vilket bolag det är eller berätta vad som är på gång säger han att vad förhandlingarna än resulterar i så kommer filmen att vara lojal mot romanen.
»Det har kommit många filmer och tv-program om Irak och kriget, men deras hjältar är amerikaner«, säger Saadawi. »Irakierna har hållits i bakgrunden. Med den här filmen ska vi vända på berättelsen. I boken finns det ingen amerikansk hjälte. Våra hjältar är irakier.«
Zahra Hankir är frilansjournalist baserad i London. Hon är redaktör för den nyutkomna boken Our Women on the Ground, som är en samling essäer av kvinnliga journalister från Arabvärlden. Följ henne på Twitter eller besök zahrahankir.com.
Tack till LitHub för tillståndet att publicera intervjun i svensk översättning.
Comments are closed.