Långläsning

Jorge Luis Borges under åren 1945–1970
Läs förordet till Borges II

Arkiv

Browsing

Vi fortsätter vår presentation av Jorge Luis Borges författarskap, nu med Borges II som omfattar åren 1945–1970. Urval och kommentarer till det väldiga författarskapet har gjorts av Oscar Hemer och Lasse Söderberg. Läs ett utdrag ur deras förord till utgåvan här nedan.

Borges II (1945–1970)

I denna volym ingår bl.a. hela Andra inkvisitioner och ett fylligt urval av dikt- och prosasamlingarna Ordmakaren och Till skuggans lov samt den mellanliggande diktsamlingen Den andre, den samme (1964). Liksom i den första volymen, Borges I (1923–1944)  inkluderar denna ett antal ”övriga texter”, bl.a. ett axplock av bidrag till tidskriften Sur, som under dessa år var Borges främsta publicistiska forum jämte dagstidningen La Nación.

_________________

Förord

Jorge Luis Borges är fyrtiofem år vid andra världskrigets slut och under decenniet som följer är han inte bara mitt i livet, utan också på höjden av sin skaparkraft. Efter genombrottet med Fiktioner (1944) fortsätter han att odla sin egen gränsgenre, mellan essä och novell, i den uppföljande samlingen Alefen (1949). Samtidigt utvecklar han sin lika omisskännligt egensinniga litterära essäistik och ger tre år senare, 1952, ut sin mest omfattande essäsamling, Andra inkvisitioner, som liksom Alefen ingår i sin helhet i den här utgåvan.

Estela Canto

Två motstridiga och samtidigt samverkande omständigheter tycks särskilt ha sporrat hans produktivitet. Vid krigsslutet var han nyförälskad i den tjugo år yngre författarkollegan Estela Canto; hans Beatrice, som han själv kallade henne. Det var under deras tid tillsammans han skrev berättelsen ”Alefen” som först publicerades i tidskriften Sur, 1945. Liksom hans ungdoms stora kärlek, till norskättade Norah Lange på tjugotalet, skulle denna romans sluta olyckligt. (En betydande komplikation i Borges förhållande till kvinnor var hans mamma, Leonor Acevedo de Borges, som han inte bara levde utan även samarbetade med större delen av sitt liv, fram till hennes död 1975.)

Borges och Estela Canto. Wikipedia. Förlaget Tranan
Borges och Estela Canto

Men till skillnad från den första besvikelsen, som innebar en djup existentiell kris, så tycks den uppslagna förlovningen med Estela Canto snarare ha lett till självinsikt och mognad (eller resignation). Hon förblev en Beatrice även efter uppbrottet och följdes, sedan Borges förlikat sig med vetskapen om att han aldrig skulle bilda familj, av en rad andra väninnor, som inte sällan blev hans medarbetare.

Adolfo Bioy Casares

Under den period som denna volym omfattar har han inte mindre än sex kvinnliga medförfattare eller medredaktörer till ett tiotal verk utöver de sex böcker han skrev och redigerade tillsammans med vännen och kollegan Adolfo Bioy Casases. (Av utrymmesskäl har vi dock i detta urval begränsat oss till de verk Borges författade på egen hand.)

Juan Perón

Estela Cantos svek sammanföll med en annan – ur Borges synvinkel än större – katastrof, nämligen Juan Peróns jordskredsseger i de allmänna valen 1946, efter ett år av politisk osäkerhet då förhoppningarna om en utveckling i liberal demokratisk riktning hade både spirat och grusats. Sedan han säkrat makten rensade Perón ut sina motståndare ur den offentliga förvaltningen och den profilerade antifascisten Borges förlorade sin blygsamma tjänst som bibliotekarie vid Miguel Cané-biblioteket. Det vill säga, i stället för avsked på grått papper erbjöds han förflyttning till en annan post, som ”inspektör av fjäderfä och kaniner”. Han antog dock aldrig det erbjudandet utan lämnade självmant in sin avskedsansökan.

Peronismens första decennium vid makten innebar ett slags inre exil för Borges och motviljan mot den förhatlige ”diktatorn och hans fru” stimulerade uppenbarligen hans litterära skaparkraft. Hans motivkrets under dessa år är de stora filosofiska och religiösa frågorna: han är lika förtrogen med buddhismen som med den judiska mystiken; han diskuterar Schopenhauer och Berkeley och lustmördar Pascal; han lyfter fram förbisedda och glömda tänkare och författare, eller kastar nytt ljus över välkända verk. När Perón störtas i en militärkupp 1955 träder dock den stridbare polemikern fram i ett temanummer av Sur med anledning av den nya regimens utlovade reconstrucción nacional.

Pedro Eugenio Aramburu

Maktskiftet var betydelsefullt för Borges. Den nya regimen, ledd av general Pedro Eugenio Aramburu, gottgjorde honom för Perón-administrationens förödmjukelse genom att utse honom till chef för Nationalbiblioteket – en post han skulle behålla ända till pensionen, som händelsevis råkade sammanfalla med peronismens återkomst till makten, 1973. Hans reservationslösa stöd för Aramburus repressiva revolución libertadora, som tvingade peronismen under jorden och brutalt slog ned ett upprorsförsök 1956 , skulle samtidigt för evigt kompromettera honom i den militanta vänsterns ögon. (Den senare missbedömningen av sjuttiotalets militärkupp, mot peronismens andra regim, skall också förstås i detta ljus.)

Adolfo Bioy Casares, Victoria Ocampo med Borges 1935 (Wikipedia)
Adolfo Bioy Casares, Victoria Ocampo med Borges 1935 (Wikipedia)
Victoria Ocampo

Under och efter andra världskriget ligger den spanskspråkiga världens kulturella och intellektuella centrum otvivelaktigt i Latinamerika; i Mexiko och Rio de la Plata (Buenos Aires och Montevideo). En av de i särklass viktigaste noderna i det vitala latinamerikanska kulturlivet är tidskriften Sur, grundad 1931 av den förmögna författarinnan Victoria Ocampo, vars likaså förmögna syster Silvina sedermera gifte sig med Borges nära vän och kollega Adolfo Bioy Casares.

Tidskriften Sur

Såväl Victorias som makarna Adolfos och Silvinas hem utgör en levande litterär salong under hela fyrtio- och femtiotalet och författarkretsen kring Sur blir en förbindelselänk mellan kontinenterna, mellan syskonmetropolerna Paris och Buenos Aires. Tidskriften och förlaget introducerade samtida europeisk litteratur på spanska, men verkade också i den andra riktningen. Det är genom tidskriften Lettres françaises, likaså finansierad av Victoria Ocampo, som Borges verk blir känt utanför den spanskspråkiga världen. När Fictions och Labyrinthes utkommer på franska 1951 och 1953, i Roger Caillois latinamerikanska serie La Croix du Sud, får de ett formidabelt mottagande. Det stora internationella genombrottet kommer ganska precis ett decennium senare, då han tilldelas det första Formentor-priset, tillsammans med Samuel Beckett. Frånsett Nobelpriset till chilenska Gabriela Mistral, 1945, var detta det första stora internationella erkännandet av en latinamerikansk författare och det innebar inte bara Borges omedelbara världsberömmelse utan också början på den ”boom” för den latinamerikanska litteraturen som skulle vara i ett par decennier.

1960-talet

Sextiotalet etablerar den numera gängse bilden av Borges som den blide blinde barden – en myt han gärna odlade men också kommenterade med ironisk distans, till exempel i dikten ”Borges och jag” som ingår i samlingen Ordmakaren från 1960. Vid denna tid återvänder han också till poesin, efter ett mer än trettio år långt uppehåll, och i slutet av decenniet når hans produktivitet en ny kulmen, med poesi- och prosaboken Till skuggans lov, 1969, och den länge emotsedda nya novellsamlingen Brodies rapport, 1970. Skuggan anspelar bland annat på blindheten, som succesivt drabbar honom, till följd av en ärftlig ögonsjukdom, under de tjugofem år som denna volym omfattar. Det är kanske inte blindheten han lovsjunger, men väl den avklarnade stillhet mellan ljus och dunkel som även är förknippad med ålderdomen och den annalkande, odramatiska döden.

__________________

De båda första delarna i Tranans serie och Jorge Luis Borges 1963 (Bild: Wikipedia)
De båda första delarna i Tranans serie och Jorge Luis Borges 1963 (Bild: Wikipedia)

 

 


BÖCKER SOM OMNÄMNS I TEXTEN

Kundvagn
Du har inga böcker i din kundvagn!
0