Jamaica Kincaids (Boken om) Min trädgård: är en personligt hållen trädgårdsbok som är ett slags blandning mellan essä, memoar och en entusiastisk odlares anteckningar.

Med ett vindlande vackert språk som känns igen från hennes romaner berättar hon om sina passioner och sina misslyckanden, hon läser frökataloger och biografier över trädgårdsmästare, hon besöker Monets trädgård och Chelsea Flower Show, och hon åker till Kina för att samla fröer – och genom hela boken sätter hon själva idén om trädgården i ett större perspektiv.

Till den svenska utgåvan har hon skrivit ett nytt förord, som vi publicerar här tillsammans med en bilder från Jamaicas trädgård i Vermont, USA.

Förord

---

Ur: (Boken om) Min trädgård: av Jamaica Kincaid
Översättning: Niclas Nilsson
Ungefärlig lästid:   8  minuter

Men jag anlade egentligen aldrig en trädgård som de flesta andra, som är inställda på att anlägga en trädgård och som redan från början har idéer om vad den borde betyda på något sätt som de kanske inte ens är medvetna om; jag anlade egentligen aldrig en trädgård på det sättet utan hade snarare ett samtal, ett samtal med alla beståndsdelar, alla attribut, alla faror, alla misslyckanden och fallgropar, allt det moraliska och omoraliska, hela trädgårdens historia och hur den skapades, med början i det edenska, dess prelapsariska ideal/idyll och dess postlapsariska katastrof. Jag har aldrig kunnat se en trädgård, oavsett om den är skapad av en kung i Frankrike eller en mamma i Cut Bank, ett litet samhälle på slätten i norra Montana, som på fritiden hade anlagt en blomsterträdgård (annueller som till sitt ursprung inte hörde hemma i hennes del av USA: krasse, petunia, zinnia, portlak, tagetes), utan att omedvetet dra in den i det pågående samtal jag har i huvudet: före syndafallet, efter syndafallet.

Jag växte upp på en liten ö med Atlanten i norr och Karibiska havet i söder. Jag såg en ocean och ett hav varje dag i mitt liv som barn men jag såg nästan inget sötvatten, för ön hade berövats alla träd av kolonisatörer från England på sextonhundratalet. Trädgården, platsen där saker odlades på en inhägnad yta och var avsedda att stimulera minst två av sinnena, synen och lukten, existerade för mig bara i en bok. I en bok promenerade människor genom dem, ibland i tystnad och ensamma, ibland i tystnad men i sällskap med någon, ibland för att hitta på hyss, ibland bara för att visa hur rika de var. Trädgårdar var något annat än platsen där maten odlades. Platsen där maten odlades förknippades med arbete. Trädgårdar var platsen där blommor odlades, platsen där växterna existerade endast för njutningens och eftertänksamhetens och reflexionens skull. Senare när jag glatt började dyka ner i trädgårdsvärlden insåg jag hur uppdelningen mellan näring (mat) och kunskap avspeglades i skapelseberättelsen. I Eden, den första trädgården i den kristna mytologin, kommer livets träd (agrikultur) före kunskapens träd (hortikultur); och den plats som kallas trädgården innehåller ett explicit löfte om att där ska finnas mycket att äta och sedan kan tänkandet börja. I trädgårdens värld förknippas någon som ser ut som jag med agrikultur. Jag härstammar huvudsakligen från afrikanska slavar, de människor vars tvångsarbete möjliggjorde trädgårdens värld så som vi har kommit att känna den, de människor vars själva existens möjliggör den moderna världen.

Jag kom att lära mig allt detta och så många andra sätt att betrakta världen i trädgården. Varför är människorna som nu bor på den lilla ön jag kommer ifrån så ovilliga att arbeta på fälten? De vägrar ta anställning på bomullsfält och de vägrar skörda sockerrör för pengar. Den sortens arbete var arbete för slavar, våra förfäder. Den första gåvan Gud gav Adam var glädjen i att namnge saker och på det sättet gav Han Adam en känsla av makt, för att namnge saker eller människor är ett sätt att äga dem. Den uppenbarelsen (för att stå i trädgården med en planta i handen och undra varför den hette si eller så och sedan plötsligt återvända till skapelseberättelsen var en uppenbarelse för mig) ledde till Carolus Linnaeus, den svenske läkaren och botanikern och skaparen av det binomiala systemet. Så mycket av det ovälkomna europeiska intrånget i livet som levdes mer eller mindre stillsamt av människor i de andra delarna av världen är sammanslingrat med hans lilla liv. Det är så här: Linnaeus var av en eller annan anledning på väg till London när han stannade i Holland för att träffa en vän, en engelsk-nederländsk affärsman som hette George Clifford och var direktör för det Nederländska ost- indiska kompaniet. Clifford hade ett växthus fullt av växter hemmahörande i Ostindien, ömtåliga plantor, och för honom saknade de namn. Linnaeus ägnade två år åt att studera dem och ge dem namn utifrån sina idéer om klassificering. Och denna handling/lek med klassificeringar ledde till ras och rasism, ett sätt att betrakta människor och bestämma om de är goda eller icke-goda. Perioden då Linnaeus bodde hos George Clifford ledde till hans framstående verk Hortus Cliffortianus, en bok jag lade hundratals dollar på att köpa eftersom jag ville läsa den. Sedan blev jag tvungen att köpa en latinsk ordbok och ett botaniskt latinskt lexikon, för den är skriven på latin.

Linnaeus är inte den obetydligaste av de besvärliga män-niskor jag har mött i trädgården. Den moderna trädgården är full av de senaste femhundra årens historia, åtminstone sedan 1492. Hurdana var holländarna innan de mötte potatis och tulpanen? Finns det några blommor som är hemmahörande i Holland? För deras huvudsakliga exportvara är växter, och i synnerhet lökar, som inte är hemmahörande i Holland. Den holländska irisen kommer från Spanien någonstans. Tulpanen kommer från Turkiet, Afghanistan, Iran och de områdena. Ändå verkar den holländska nationella identiteten vara mycket nära förbunden med tulpanen. Det är ett vanligt sätt européer har att betrakta världen: älska deras växter, hata människorna.

Jamaica Kincaids privata bilder. Får ej vidareanvändas.

Detta är vad jag menar när jag säger att jag inte har anlagt en trädgård utan snarare haft ett samtal med föreställningen om trädgården. Ett år då Golanhöjderna fortfarande tillhörde Syrien var jag i Israel och gick upp för att titta på några blommande växter. Jag hittade en vacker iris som såg så mycket ut som en varietet av Iris germanica, men i själva verket var det Iris hermona och hermona måste ha berott på att det var i närheten av Hermonberget. Den var så vacker, överdådig till form och färg. Dagen efter att jag lämnade Israel betraktades Golanhöjderna inte längre som en del av Syrien. Hermonbergets iris är likgiltig för detta, skulle jag tro. Men kommer jag att vara det?

Om jag inte hade anlagt en trädgård skulle jag inte ha läst The Travels of William Bartram, en amerikansk växtsamlare (eller växtjägare, om jag inte hade gillat honom så mycket) på sjuttonhundratalet som skrev en skildring av sina resor i den södra delen av USA och hans bok påstås ha påverkat William Wordsworth och hans vänner. Bartrams far John hade varit botaniker hos kung George III av Storbritannien och han hittade en växt som han uppkallade efter den amerikanske diplomaten Benjamin Franklin, Franklinia alatamaha, en växt som aldrig mer återsågs i sin naturliga miljö, och all Franklinia som odlas idag härstammar från den samlingen. Jag faller ner i en ofantlig dröm om jag tänker för mycket på det. Jag skulle inte ha förstått USA:s tredje president, Thomas Jefferson, eller förstått dagböckerna som skrevs av Lewis och Clark, vars uppgift i själva verket var att göra anspråk på det område i norr som gränsade till den delen av Nordamerika, enligt Thomas Jeffersons instruktioner; och en stark påverkan på Jeffersons instruktioner var den första resan kapten Cook gjorde runt jorden och den resan ledde till att man skickade brödfrukt till Västindien där den odlades som billigt födoämne till slavarna. Jag skulle inte ha vetat att indierna inte drack te förrän britterna skickade det till dem från Kina (Camelia senensis). Jag skulle inte ha förstått det första stycket av kapitel tre i Narrative of the Life of Frederick Douglass; (»Överste Lloyd hade en stor och ståtligt anlagd trädgård, som erbjöd nästan ständig sysselsättning för fyra män, förutom chefsträdgårdsmästaren, (mr M’Durmond). Trädgården var förmodligen egendomens största attraktion. Under sommarmånaderna kom folk från när och fjärran – från Baltimore, Easton och Annapolis – för att se den. Den överflödade av frukt av nästan alla slag, från det härdiga äpplet från norr till den ömtåliga apelsinen från söder. Trädgården var inte den obetydligaste källan till besvär på plantagen. Dess utsökta frukt var en verklig frestelse för de hungriga horderna av pojkar, liksom för de äldre slavarna, som tillhörde översten, och ytterst få var dygdiga eller lastbara nog att kunna motstå den. Under sommaren gick knappt en dag utan att någon slav tvingades underkasta sig piskan för att ha stulit frukt. Översten tvingades ta till alla möjliga sorters knep för att hålla sina slavar borta från trädgården. Det sista och mest framgångsrika var att stryka staketet runtom med tjära, och om en slav ertappades med tjära på kroppen ansågs det vara tillräckligt bevis på att han antingen hade varit i trädgården eller försökt ta sig in. I vilket fall blev han strängt piskad av chefsträdgårdsmästaren. Planen fungerade väl; slavarna blev lika rädda för tjära som för prygeln. De tycktes inse omöjligheten i att röra vid tjära utan bli besudlad.«) Jag skulle inte ha vetat, jag skulle inte ha vetat, åh listan bara fortsätter och fortsätter och den skulle sluta med: Jag skulle inte ha känt mig själv men vem kan känna sig själv?

Jamaica Kincaid
Mars 2020

Introduction Copyright © 2020, Jamaica Kincaid
All rights reserved.