Yoko Ogawa debuterade 1988 och är en av Japans mest ansedda författare. Just nu är hon aktuell på svenska med den dystopiska romanen De förlorade minnenas ö, översatt av Vibeke Emond. Vi ställde några frågor till henne.

De förlorade minnenas ö gavs ut i Japan redan 1994 och betraktas där som en modern klassiker. Den senaste tiden har den också börjat färdas över världen och håller just nu även på att bli film i regi av ingen mindre än Charlie Kaufman.

Romanen utspelas på en namnlös ö som har ett och annat gemensamt med Japan. Ön präglas av ständiga försvinnanden: saker och företeelser försvinner från ön, först fysiskt och därefter också ur människornas minnen.

En dag finns inte längre några fåglar, en annan dag inga mer rosor. Värre blir det när mer abstrakta företeelser som gränser och kartor försvinner. 

Minns du hur idén till boken kom till dig? Varför ville du skriva om minnen som försvinner?

– I mina romaner har jag alltid riktat blicken inte mot vad personerna det handlar om uppnår utan mot vilka förluster de bär på. Jag betraktar det tomrum som uppstått när något som tidigare har funnits gått förlorat. Jag sätter ord på det man inte kan se. Idén till den här boken uppkom av att jag ville försöka renodla och koncentrera den tanken till ytterlighet.

Det är inte alla som glömmer. Vissa människor på ön har minnet kvar, men de lever farligt. Den hemliga polisen är nämligen på jakt efter dem som minns. Yoko Ogawas roman kretsar kring en kvinnlig författare och hennes redaktör, som har fått den hemliga polisen efter sig. Deras liv blir alltmer trängt och redaktören tvingas gömma sig i ett skrymsle i författarens hus, där de tillsammans försöker skriva klart författarens nya roman. 

De förlorade minnenas ö kan såklart läsas som en konceptuell dystopi, men som Yukiko Duke skriver i sin recension av boken i Svenska Dagbladet så har den i Japan snarare lästs som en kritisk skildring av historielösheten i det japanska samhället.

I den kontext som romanen skrevs pågick en debatt om hur den japanska regeringen vägrade diskutera Japans krigsskuld. »Inte blev det bättre av att utbildningsdepartementet åter försökte censurera och skriva om textstycken om andra världskriget i skolornas historieböcker«, skriver Duke. 

Romanen utspelas i en obestämbar tid, vilket skulle kunna föra tankarna bakåt mot krigsåren, samtidigt som själva dystopigenren vanligtvis är en framtidsskildring.

– Jag skrev absolut inte den här romanen i något försök att förutspå ett framtida samhälle. Det var nog snarare så att jag ville beskriva sorgen, grymheten och lidandet som förluster för med sig och som människor inte kan fly undan vilken tidsperiod det än gäller. 

– Det finns ju fall då förlusterna påtvingas av samhället. Som till exempel när Anne Frank berövades sin frihet att gå i skola, sitt hår, sitt namn och till sist även sitt liv. Och så finns det ju fall som beror på de naturens lagar som ingen kan stå emot. Som till exempel att människorna dag för dag går mot att förlora sina liv. 

Varför tror du att romanen fortfarande läses och översätts världen över trettio år efter att du skrev den? Är den till och med mer relevant idag än när du skrev den?

– Jag tror inte att jag upptäckte ett tema som skulle vara aktuellt efter trettio år utan snarare att det fanns nog något i den här boken som fortfarande är oförändrat även efter att trettio år har gått. Det är också min önskan att det ska vara så.

Romanen är översatt från japanska av Vibeke Emond, som också varit behjälplig med att översätta Yoko Ogawas svar till den här texten. 
Författarfoto: © Kodansha