I Gabriella Zalapìs roman Ilaria, eller vägen mot olydnad får vi följa en åttaårig flicka som en dag hämtas av sin far och förs bort från sitt vanliga liv. Det som börjar som ett äventyr utvecklas gradvis till en osäker och alltmer hotfull resa genom 1980-talets Italien. Vid sin sida har Ilaria den person hon älskar och litar mest på. Samtidigt börjar hon långsamt ana att någonting inte står rätt till.
Genom Ilarias blick skildras en barndom präglad av kärlek, lojalitet, rädsla och en växande insikt om att den man älskar också kan göra en illa. Resultatet är en ovanlig roman om barns utsatthet, men också om hur ett gryende motstånd tar form, om människors motsägelser och möjligheten att till slut hitta sin egen väg.
Vi ställde några frågor till Gabriella Zalapí om romanen.
Ilaria är skriven ur en åttaårig flickas perspektiv. Hur hittade du Ilarias röst, och varför ville du berätta historien genom henne?
– Ilaria skrevs först i tredje person. När jag väl hade hittat det som kändes som rätt avstånd till berättelsen försökte jag skriva om den i första person, bara för att se vad som skulle hända. Då fick romanen en helt annan textur, och jag insåg att jag skulle behöva berätta den med den åttaåriga flickans röst. Det var en verklig utmaning. Jag var medveten om att det som vuxen är omöjligt att verkligen återskapa ett barns inre röst. Den spänningen följde mig genom hela skrivandet.
Hur gick du till väga för att hitta rösten?
– Jag var tvungen att begränsa mitt ordförråd, hoppa från en sak till en annan, använda ljudhärmande ord i stället för svåra begrepp och vara mycket konkret och beskrivande. Utmaningen var att efterlikna ett barns röst utan att göra den barnslig.
Ett barn psykologiserar inte en situation. Den frånvaron av psykologi var viktig för mig, eftersom den utesluter tolkningar. Jag behövde i stället beskriva de starka kroppsliga effekterna som känslor ger upphov till, eftersom barn ofta ännu inte har orden för att namnge sina känslor. Just kroppen och dess reaktioner var något jag tyckte var särskilt intressant att utforska.
Fadern, Fulvio, är både kärleksfull och destruktiv. Var det viktigt för dig att skildra honom som en människa snarare än som en förövare eller symbol?
– Med Fulvio ville jag skapa en komplex person, någon som läsaren själv får försöka förstå. Det var viktigt för mig att inte tala om hur han borde uppfattas. Jag ville lämna utrymme för tvetydighet, så att varje läsare själv kunde avgöra vem den här fadern egentligen är.
Jag vill att läsaren ska vara aktiv under läsningen. Jag tror egentligen inte på monster. Eller snarare: jag tror att de är betydligt ovanligare än vi föreställer oss. Människor kan vara komplicerade, och de behöver tid för att förstås. De består av motsägelser, sår och blinda impulser. Och även när vi tror att vi förstår någon finns det alltid en del som förblir okänd. Mysteriet är en del av det mänskliga, och en del av dess charm.
Kanske är romanen den optimala platsen för den sortens utforskande. I en roman får vi tid att betrakta en människa från olika håll, skjuta upp våra omdömen och stanna kvar i det som är obekvämt. Romanen ger oss utrymme att leva med komplexitet.
Romanen har självbiografiska drag, har du berättat i intervjuer. Vad gav fiktionen dig som en självbiografisk berättelse inte hade kunnat ge?
– Fiktionen är för mig syre, uppfinningsrikedom, lekfullhet, ett koncentrat av öppenhet, motsägelser, komplexitet och gråzoner som leder till flera olika sanningar. Att skriva min egen historia var aldrig ett alternativ, framför allt på grund av den återhållsamhet som jag behöver när jag skriver.
Undertiteln till romanen är eller vägen mot olydnaden. Vad betyder olydnad för dig i den här romanen?
– Precis som i mina tidigare böcker är olydnad ett viktigt tema, och kanske till och med min livslånga fråga. Var går gränsen mellan lydnad och olydnad? När bör vi börja göra motstånd?
I Ilaria ville jag undersöka hur svårt det är att vara olydig, särskilt som barn, när man ställs inför en förälders auktoritet, och vilka omöjliga situationer lojalitet kan försätta en i.
Ilarias olydnad är först tyst, nästan ohörbar, men mot slutet av boken blir den mer radikal. För mig är olydnad ett långsamt och nödvändigt steg i processen att bli en självständigt tänkande människa.
Vad hoppas du att läsaren bär med sig efter att ha läst Ilaria?
– Att ljus nästan alltid är möjligt.
Ilaria, eller vägen mot olydnad är översatt från franska av Anna Mezey.
Författarfoto: © Roman Lusser / Editions Zoé
Se Gabriella Zalapì berätta om romanen på hennes brittiska förlag Linden Editions sociala medier:
Comments are closed.