Ève Guerras debutroman Repatriering belönades med Goncourtpriset för bästa debutroman i Frankrike och hyllas nu av svenska kritiker. I Dagens Nyheter avslutade Maria Schottenius sin recension med orden: »Man kan inte tvinga någon att läsa böcker, men om jag kunde: Läs den här.« Vi ställde några frågor till Ève Guerra om romanens tillkomst, dess självbiografiska utgångspunkter – och den lite annorlunda titeln.
I Repatriering möter vi den 23-åriga Annabella som – i likhet med Guerra – är född i Kongo-Brazzaville men bosatt i Lyon. Där studerar hon litteratur, drömmer om att bli poet och är nyförälskad. När hon får beskedet att hennes far har omkommit i en olycka på en arbetsplats i Kamerun ställs hennes tillvaro på ända. Sorgen är djup och överraskande, inte minst därför att hon sedan länge brutit kontakten med honom. För omgivningen – även för sin pojkvän – har hon dessutom sagt att fadern redan är död.
Samtidigt växer en stark övertygelse fram: hon måste begrava hans kropp i hans hemland Frankrike. Det som först framstår som en praktisk fråga utvecklas snart till en kamp mot byråkrati, ekonomiska hinder och motstridiga besked från myndigheter och företag. Medan Annabella försöker förstå vem hennes far var under sina sista år återvänder hon också till minnena av sin uppväxt i Kongo-Brazzaville och Kamerun – en barndom präglad av en karismatisk men våldsam far, en frånvarande mor och en lojalitet som visar sig svårare att frigöra sig från än hon trott.
Titeln Repatriering har en mycket konkret betydelse: den syftar på Annabellas kamp för att återföra sin avlidna fars kropp till Frankrike. Men den tycks också rymma något mer. Vad betyder titeln för dig?
– Titeln betecknar först och främst en mycket prosaisk verklighet: det måste skaffas tjugotusen euro för att föra hem faderns kropp efter hans död i Kamerun. Det är ett administrativt, ekonomiskt och byråkratiskt nödläge, och det var just ordets trivialitet som intresserade mig, eftersom det säger något grymt om döden när man är utfattig.
– Men ”repatriering” rymmer mycket mer än så. Att repatriera är att återföra till fosterlandet – och frågan om fosterland, tillhörighet och rotfasthet är central i boken. Annabella har inget fast fosterland: hon växte upp i den kongolesiska bushen, bor i Lyon och är dotter till en fransk far av italienskt ursprung som drev omkring i Afrika. Att föra hem faderns kropp är också ett försök att återföra en splittrad familjehistoria, att samla fragmenten av en afrikansk barndom och ett franskt liv som aldrig riktigt går ihop.
– Och så finns en tredje, mer intim betydelse: Annabella måste själv hitta hem till sig själv – återvända till sitt eget jag efter år av frånvaro från världen, lögn och flykt. Repatrieringen är alltså samtidigt en administrativ åtgärd, en minnets handling och en inre pånyttfödelse.
Annabella visar en stark lojalitet gentemot sin far, trots våldet och de svåra minnena. Hur har du arbetat med denna motsägelsefulla relation utan att förenkla den?
– Det som hade känts falskt för mig vore att välja: antingen monstret till far eller den älskade fadern. Annabella är dotter till en våldsam och misogyn man, men det är också han som har uppfostrat henne – det är han som har lärt henne att läsa världen, visserligen med misstänksamhet och misstro, men också med en viss intensitet.
– Innerst inne står hon på sin fars sida mot de andra, även när hon vet att han har fel. Jag ville skildra vad det innebär att vara en kvinna som har fostrats av en misogyn man: Annabella tycker inte om kvinnor, lika lite som hon tycker om sig själv. Våldet går inte att skilja från det som förs vidare – det går från farfadern till fadern och sedan från fadern till dottern. Det är också detta som binder Annabella till honom: de delar samma sårade struktur.
– Hennes far är en marginaliserad människa, en man som driver från plats till plats och inte förmår leva ett ordnat liv, och Annabella liknar honom. Motsägelsen ska inte lösas i romanen; den är romanen. Det är just för att Annabella misslyckas med allt, även med att ordentligt hata sin far, som hon till slut kan gå vidare.
I intervjuer har du sagt att romanen delvis bygger på din egen erfarenhet. Hur förhöll du dig till den självbiografiska dimensionen – vad var viktigt att omforma eller förskjuta i skrivandet?
– Repatriering föddes ur ett dubbelt misslyckande: att jag övergav en första roman jag skrev på som handlade om inbördeskriget i Kongo, och att jag sjönk allt djupare ned i ett liv som höll på att falla sönder kring en otröstlig sorg. Jag var tvungen att obducera denna katastrof.
– Skrivandet föddes ur vrede och desillusion – det är två känslor som löper genom hela boken. Men att omvandla det självbiografiska innebär inte att dölja det: det innebär att ge det en form som gör att det kan säga något större än ett enskilt öde. Jag har förändrat vissa saker – platser, datum, ansikten – för att den känslomässiga sanningen ska förbli intakt utan att boken reduceras till en bekännelse.
– Det som var viktigt att bevara var de tre frågor som boken försöker reda ut: Är vi fria, eller är vi förankrade i vår födelseplats och vår familj? Vad tjänar litteraturen till? Hur blir man författare? De frågorna är mina, men de tillhör inte bara mig. Att skriva den här boken gjorde det möjligt för mig att förstå vem min far var, i vilken värld jag hade vuxit upp, och varför jag alltid kommer att förbli en flyende varelse – vars enda rotfäste är och förblir litteraturen.
Vad hoppas du att dina läsare tar med sig efter att ha läst Repatriering?
– Det jag hoppas är att läsaren ska förstå att Annabellas förfall inte är en återvändsgränd, utan den enda vägen till ödmjukhet och därmed till räddning. Hon misslyckas med allt – och det är det som kommer att rädda henne. Jag hoppas också att läsaren slår igen boken med känslan av att vi inte helt kan välja våra spöken, men att vi kan lära oss att ge dem namn.
Repatriering är översatt till svenska av Lisa Marques Jagemark.
Comments are closed.