Läs Frans Wachtmeisters efterord till Osamu Dazais Solnedgång

Osamu Dazai tillhör de allra mest lästa och älskade 1900-talsförfattarna i Japan. Nu ger vi ut hans roman Solnedgång från 1947 i vår klassikerserie Tranan/klassiker, översatt av Lars Vargö. Till vår utgåva bad vi författaren Frans Wachtmeister skriva ett efterord, som går att läsa här nedan.

Solnedgång gavs ut i ett Japan som just rest sig ur askan efter krigsslutet. Romanen följer Kazuko, en ung kvinna ur överklassen som tillsammans med sin mor får se sin ställning raseras och tvingas lämna Tokyo för ett enklare liv på landsbygden. Där tar de emot den upproriske brodern Naoji, som återvänder från fronten svårt sargad av kriget och opiummissbruk. 

Romanen blev en omedelbar litterär sensation när den gavs ut och har till och med gjort avtryck i det japanska språket: den stora grupp människor ur den forna aristokratin som likt Kazuko och hennes familj fick sina privilegier indragna efter kriget brukar omnämnas »solnedgångsfolket«. Dazais klassiska roman för första gången ut på svenska.

Om Solnedgång

av Frans Wachtmeister

När jag och mina japanska klasskamrater under en skrivarkurs på universitetet fick rösta om vilken japansk författare vi tyckte bäst om var det inte svårt för vår lärare att kora vinnaren. Med två tredjedelar av händerna i luften, inklusive min, avgick Osamu Dazai – eller Dazai Osamu som man säger i Japan – med en rungande seger, och bräckte därmed överlägset de namn som åtminstone vi i Europa annars brukar förknippa med Japan: Mishima, Murakami, Ōe … Möjligen kan det faktum att deltagarna i omröstningen alla var ungdomar med skrivardrömmar ha påverkat något, deras litterära smak uppvisar ofta vissa tendenser, men jag vågar ändå påstå att en nationell omröstning skulle ha gett samma resultat, åtminstone hos den yngre generationen. För den japanska ungdomen finns det nämligen ingen författare som kommer i närheten av samma dyrkade, närmast kultförklarade status som Dazai Osamu.

Så varför har Dazai förlänats detta eftermäle, som mer än en författares påminner om en rockstjärnas? En anledning är förmodligen att han levde som en. Hans persona skulle lika gärna kunnat ha varit en Kurt Cobains eller en Jim Morrisons. Som karismatisk enfant terrible elektrifierade han en hel generation med sin tragiska framtoning och sitt utsvävande leverne. Framgångarna kantades av missbruk, turer in och ut på behandlingshem, skandalösa kärleksaffärer och upprepade självmordsförsök. När han 1948 gammal kastade sig i Tamagawa-floden tillsammans med sin älskarinna må dödsbudet ha tagits emot av hans fans med sorg, men knappast med förvåning. Det enda som rimligen förvånade var att han fick leva tills han blev 38.

En annan anledning finner vi i Dazais litterära gärning. Han var förgrundsgestalt för den självbiografiska så kallade shishôsetsu-romanen (jag-romanen), som fick en enorm popularitet i början av 1900-talet efter Natsume Sōsekis grymt sorgliga Kokoro, och det är främst under detta format Dazai skildrar de stämningar som rådde efter det förnedrande krigsnederlaget 1945: besvikelsen, traumat, famlandet efter en ny identitet. Samtidigt gav han också röst åt den lättnad och försiktiga hoppfullhet som många japaner bar på under ockupationsmaktens demokratisering och omstöpning av det samhälle som till nyligen varit ett stenhårt totalitärt styre.

För dagens unga tillhör världskriget det förflutna, ett tragiskt förflutet förvisso, men ett förflutet man studerar i skolan eller möjligen hör sina far- eller morföräldrar berätta om. Detsamma gäller dess litteratur. Författare som Masuji Ibuse eller Tamiki Hara, som bägge skrev om bombningen av Hiroshima och fick enormt genomslag på sin tid, klingar troligen obekant för många unga idag som inte fått läsa dem på historielektionen. Att Dazai Osamu däremot aldrig verkar bli passé, utan ständigt upptäcks av nya läsare, är för att han inkarnerar ett tema som är och förblir angeläget för unga vuxna. Detta tema är Upproret.

Även om det är i Dazais sista, lätt självbiografiska roman Inte längre människa (1948) som detta motiv utvecklas till fullo skönjer vi redan i Solnedgång konturerna till det, främst i brodern Naoji. Djupt sviken av en vuxenvärld som sänt i väg honom till fasorna vid fronten återvänder Naoji till fäderneslandet som en människo­spillra, deprimerad och dessutom svårt opium­beroende. I ett iskallt postkrigs-Tokyo driver han runt med några konstnärer, där han försöker hitta ett nytt sammanhang i de nya politiska strömningarna som råder. Han vill också protestera mot det förljugna system som haft en sådan förödande effekt på både honom och hans land. Men trots all sin politiska iver, trots all sitt poetiska vurmande, lyckas han ej, för med sitt aristokratiska påbrå betraktas han aldrig som en fullvärdig medkämpe i den anarkistiska rörelsen. Det enda han möter är förakt. Samtidigt är alla andra vägar stängda. Under hans tid vid fronten har Japan förändrats i grunden. Den plats och klass där hans kamrater tycker att han hör hemma, den japanska aristokratin, existerar nu enbart i den döende modern, och med hennes bortgång blir rotlösheten total. Inklämd mellan två återvändsgränder återstår för Naoji bara en väg ut.

Detta leder oss in på perspektivet jag skulle vilja anföra i den här texten, nämligen Solnedgång som en dödshymn över den japanska aristokratin. Dazai var själv uppvuxen i en förmögen och adlig familj i nordöstra Japan, även om vi får anta att hans egen inställning till sin härkomst var något ambivalent. Som den näst yngsta i en syskonskara av elva var hans betydelse i huset ringa. Sin far, ledamot i parlamentet i Tokyo och oftast på resande fot, kände han knappt, och när Dazai under studenttiden i Tokyo ertappades med att vara involverad i en förbjuden marxistisk organisation tog familjen kraftigt avstånd från honom, då det fruktades att detta skulle fläcka familjens anseende; att ha en kommunistisk dissident i familjen riskerade att bli en stor black om foten för en ledande politiker. I praktiken blev Dazai bannlyst från sitt eget hem.

För Dazai handlar aristokrati varken om börd eller förmögenhet. För honom är det främst en estetisk verksamhet.

Men låt oss kort kika på den större kontexten. Den japanska aristokratin bestod under 1900-talets början av en mix av gamla samurajfamiljer och nyare tillskott. Under Meiji-restorationen hade samhället inordnats i ett rangsystem direktkopierat från England, och precis som där var dess storhet redan i dalande när världen gick in i det tjugonde århundradet. Krigsförlusten 1945 blev nådastöten. Nu blev Japan formellt ockuperat av USA, som med general MacArthur i spetsen skyndade fram de reformer som skulle stöpa om det uråldriga kejsardömet till en modern demokrati. Kejsaren tilläts visserligen vara kvar på tronen som en symbol, men andra feodala element kunde naturligtvis inte tillåtas att finnas kvar. Jordegendomar som hittills varit adelns främsta inkomstkällor beslagtogs och omdistribuerades. Parlamentets överhus, där majoriteten av platserna varit reserverade åt adeln (och där Dazais far själv innehaft en stol), fick ett modernt system där ledamöterna röstades in genom val. I praktiken innebar reformerna utplånandet av en hel samhällsklass. Det är deras dödsrossling vi får följa i Solnedgång.

Det vore dock att missta sig om man tog Solnedgång för enbart en historisk studie om aristokratin. Snarare är det ett slags försök att definiera den. För Dazai handlar aristokrati varken om börd eller förmögenhet. För honom är det främst en estetisk verksamhet. (Och samtidigt det omvända: Estetiken är en aristokratisk verksamhet.) Det räcker med att läsa de första sidorna i Solnedgång för att förstå vad Dazai menar. Romanen börjar med en ingående beskrivning av den dyrkade moderns oefterhärmliga bordsskick: »Det ser så lätt ut, som om det vore små vingar som styrde skeden. Inte en droppe spiller hon. Det kanske inte är det korrekta bordsskicket, men det ser fint och äkta ut.« 

På ett annat ställe berättar Kazuko ingående om med vilken subtil färgkänsla modern valt ut den till synes intetsägande färgen till en halsduk hon stickat åt henne som barn: 

Jag insåg att det bleka garnet och den grå, regntunga himlen tillsammans skapade en obeskrivligt mjuk och mild färgton. Jag hade inte tänkt på att det jag gjorde skulle kunna harmonisera med himlens färg. Det var inget jag planerade, men att finna harmoni med himlen var verkligen fantastiskt. Det vilade en form av mystik i hur den grå himlen och det blekrosa garnet tillsammans gjorde att något fick liv. Garnet jag höll i händerna blev genast behagligt varmt och den kylslagna, regntunga himlen kändes nu som mjuk sammet. Jag kom att tänka på Monets målning av en katedral i dimma och förstod för första gången vad god smak innebär. Verkligt god smak. Mor visste hur vackert denna bleka rosa färg skulle smälta in i en snöig vinterhimmel och hon hade ansträngt sig för att den skulle passa mig.

Sedan fortsätter det i samma stil romanen igenom. Det är som om någon mystisk kraft emanerar ur modern, som vad hon än tar sig för (till och med när hon traskar ut i klövern och kissar) förlänar hennes handlingar raffinemang och charm. För hennes barn Naoji och Kazuko är allt detta oefterhärmligt. Som Kazuko gång på gång beklagande påtalar skulle de aldrig kunna göra som hon, inte för att de saknar uppfostran eller börd, utan för att de helt enkelt är barn av en annan tid. Andan är nu en annan, och den har etsat sig in i dem. Modern däremot förblir obefläckad, isolerad och upphöjd över det världsliga där hon lever uppe på sin kulle med plommonträd och rosor. Det är därför hennes död blir så sorglig, för som den sista aristokraten representerar hon inte bara en avskaffad samhällsklass och det gamla Japan. Hon är också den sista resten av allt som heter skönhet och god smak.

Vad återstår? För brodern Naoji, som sagt ingenting. Rotlöst utslungad i en ny och absurd värld som inte accepterar honom blir döden den enda vägen ut. För dottern Kazuko, berättelsens verkliga hjältinna: smärtsam men nödvändig anpassning. Genom hela romanen brinner instinkten att leva vidare i henne. Under kriget sliter hon bakom fronten. När pengarna sinar odlar hon rådigt grönsaker till sig själv och modern. Nu bär hon på ett barn, en symbol inte bara för framtiden utan också för hennes nya jag. Det finns en väg framåt, och Kazuko väljer den. Hon omfamnar förändringen, kliver ned från kullen, och tar språnget mot framtiden.

Tokyo, januari 2026