»Jag har inget tålamod med folk som inte har tålamod med humor«

Joshua Cohens roman Netanyahus – med den ovanligt långa undertiteln »en redogörelse för en mindre och när allt kommer omkring rentav försumbar episod i historien om en mycket känd familj« – utspelas vintern 1959–1960 och handlar om när Benjamin Netanyahus far Ben-Zion kommer till ett amerikanskt college för en jobbintervju. Nu ger vi ut den på svenska i översättning av Gabriel Itkes-Sznap. Vi ställde ett par frågor till Joshua.

Missa inte: Joshua Cohen på Sverigebesök september 2023

Joshua Cohen har berättat att idén till Netanyahus föddes efter ett besök hos den amerikanske litteraturkritikern Harold Bloom – något som också nämns i bokens originella efterord. Cohen satt och drack te med Bloom när ett nyhetsinslag med Israels längst sittande premiärminister Benjamin Netanyahu flimrade förbi på den ständigt påslagna tv:n, varpå Bloom undslapp sig: »Honom har jag träffat. När han var tio år. Jag träffade hans far också. De var här hemma hos oss.«

Insåg du där och då att du hade fått material till en roman?  

– Inte alls! Men å andra sidan »insåg« jag aldrig någonting, där eller då eller någonsin. Med mig tar allting tid, och boken jag har skrivit är inte alls boken jag hade tänkt skriva. När Harold berättade anekdoten för mig tänkte jag bara: det här kommer min pappa tycka är roligt. 

*

Cohens roman är en grov fiktionalisering av Harold Blooms anekdot. Berättaren i romanen har förvisso ett snarlikt namn, Ruben Blum, men han är inte litteraturvetare utan något så upphetsande som ekonomihistoriker med forskningsfältet beskattningshistoria som expertområde. Som nyanställd vid det påhittade Corbin College blir han ålagd att sitta i rekryteringskommittén för den tjänst som Ben-Zion Netanyahu sökt, och inte bara han själv utan också hans krävande svärföräldrar har en stark misstanke om att den utnämningen inte beror på hans akademiska meriter utan snarare på att han är den ende i kollegiet som har judisk bakgrund.

När Ben-Zion anländer till Corbin gör han det med hela familjen i släptåg, inklusive en osnuten tioåring vid namn Benjamin. Snart förvandlas den sömniga collegestaden till en skådeplats för en farsliknande händelseutveckling med familjen Netanyahu i centrum. Och det är inte en helt smickrande bild av familjen som Cohen tecknar.

Benjamin Netanyahu själv läste ett utdrag ur den under en förtalsrättegång.

Cohens roman har hyllats stort: Guardian geniförklarade honom, New York Times recensent utropade att det var den bästa och mest relevanta roman hon läst på länge och författaren Nicole Krauss skrev att “ingen nu levande engelskspråkig författare är mer begåvad än Joshua Cohen”. Dessutom tilldelades boken 2022 års Pulitzerpris för skönlitteratur, vilket är ett av de mest prestigefyllda litteraturpriserna i USA.

Av allt detta, vad överraskade dig mest med mottagandet av Netanyahus?

– Att Benjamin Netanyahu själv läste ett utdrag ur den under en förtalsrättegång mot en annan tidigare premiärminister, Ehud Olmert. Boken lades fram som bevis … jag antar att det var som ett exempel på Netanyahus berömdhet utomlands och svårigheten att svärta ner honom – eller att göra mer skada än Netanyahu själv har gjort.

Netanyahus är en väldigt rolig bok! Humor är inte så förknippat med skönlitteratur och kanske till och med något som både författare och läsare nästan ser ner på. Håller du med om det?

– Tack, får jag väl säga. Jag hoppas att ni kan tillåta mig att ta emot berömmet och på samma gång säga att jag inte håller med om premissen. Jag tycker inte att humor är en genre eller ens en litterär teknik – som, säg, metaforen. Snarare är det en medfödd känslighet (hur pretentiöst och o-roligt låter inte det?), så den misstro mot humor som du nämner har alltid slagit mig som besläktad med (ursäkta!) antisemitism eller alla andra sorters fördomar: det är en negation av den jag är. 

– Jag har inget tålamod med folk som inte har tålamod med humor och enligt min mening är alla uppmaningar om att vara seriös i bästa fall imbecilla och i värsta fall fascistiska: att säga åt någon att vara seriös är som att säga åt dem att le (fast på samma gång också motsatsen). 

Jag är övertygad om att det finns roliga svenska romaner. Eller åtminstone hoppas jag det, för er skull.

– Det är nog bäst att jag slutar nu innan jag alienerar alla svenska läsare, men jag vill bara säga att jag alltid har tyckt att det är synd att nästan all svensk litteratur som översätts till engelska antingen är deckare fulla med spydiga poliser och högar med våldtagna lik eller autofiktiva essä-memoarer om sorg, eller otrohet, eller barndom, eller ålderdom, oftast förlagda till någon idyllisk landsbygdsmiljö. Det är en stor brist som jag skyller på den amerikanska förlagsbranchen, för jag är övertygad om att det finns roliga svenska romaner. Eller åtminstone hoppas jag det, för er skull.

Avslutningsvis, har du några bokrekommendationer eller andra rekommendationer till svenska läsare som du vill dela med dig av?

– En rekommendation skulle kunna vara: sluta bränn alla de där religösa skrifterna. Inte för de eventuella politiska konsekvenserna eller ens hotet om vedergällning, utan helt enkelt för att det är dåligt för klimatet. Har inte Greta berättat det för er? Om Muhammed kan man säga mycket, men ingen kan komma och påstå att han var en stor klimatbov.

Se en intervju med Joshua Cohen på Youtube: