Intervju

– Det handlar om den förlorade barndomen
Ett samtal med Fernanda Melchor

Fernanda Melchor är aktuell med romanen Orkansäsong, som har hyllats världen över för sin skildring av en laglös trakt i Mexiko, präglad av våld, fattigdom och vidskepelse. Med ett språk som tar andan ur läsaren visar hon utan några skygglappar upp den unga generationens hopplöshet och i många avseenden totala brist på framtidsutsikter. Vi sammanförde henne med sin svenska översättare Hanna Nordenhök för en intervju om boken. Det bredde snabbt ut sig till ett samtal om läget i Mexiko, om att som kvinnlig författare tillåta sig – och kanske njuta av – att använda den manliga blicken och varför erfarenheterna Orkansäsong skildrar inte hade kunnat berättas på något annat sätt än i litterär form.

Text av Hanna Nordenhök
Ungefärlig lästid: 10 minuter
Fernanda Melchor – Orkansäsong
Den svenska utgåvan av Orkansäsong.
Beställ boken direkt från oss

Att få möjligheten att översätta en bok man nästan ner till minsta kommatecken älskar är en stor litterär upplevelse och sinnesvidgande gåva man får sig till skänks. Jag fick den genom Fernanda Melchors gnistrande pärla till roman Orkansäsong. Jag sörjer fortfarande att arbetet har tagit slut. 

Ändå har den trasiga värld som uppenbarar sig mellan bokens pärmar ibland varit nästan outhärdlig att vistas i, även som översättare. När jag återser Melchor i zoomrutan där hon sitter vid sitt skrivbord i staden Puebla i Mexiko där hon bor, frågar jag henne igen hur det var att skriva en bok som skildrar ett så skadat universum som romanen utspelar sig i.

Handlingen kretsar kring mordet på en gäckande gestalt kallad Häxan, och berättas genom några av de människor som funnits omkring henne i den lilla fattiga byn La Matosa, som är en fiktiv plats som kanske ändå kan placeras någonstans i Melchors födslotrakter i delstaten Veracruz. Ifrån sitt kråkslott i byns utkant försåg Häxan byborna med allehanda tjänster: illegala aborter, besvärjelser, lån med ockerränta, knark. Långsamt nystas mordhistorien upp i en orkan av röster som samtidigt talar ur en sprucken mexikansk samtid, där drogkarteller, mutsystem, kriminalitet och fattigdom härjar människors liv. 

*

Fernanda Melchor
Fernanda Melchor
Foto: privat

Väggarna är kala bakom henne när hon dyker upp på min padda. Lägenheten har Melchor nyligen flyttat in i tillsammans med sin nyblivne make, poeten och romanförfattaren Luis Jorge Boone, efter att vattnet stängts av i veckor i deras förra bostad – ett resultat av en korrupt hyresvärd, säger hon.

Att svara på frågor om Orkansäsong är något hon har fått göra ett otal gånger vid det här laget. Boken har tagit världen med storm, hyllats i internationell press och tilldelats och nominerats till en rad prestigefulla priser. Blir hon aldrig trött på att prata om den?

– Jag har inte tröttnat, faktiskt, eftersom det är en bok som också för mig fortsätter att öppna sig. Boken var som ett kall, och den satte igång saker i mig som var explosiva. En smärta som var min egen tvingade mig att skriva. Efter att jag skrivit färdigt romanen började jag i en psykoanalys som jag fortfarande går i. Jag kände mig invaderad av känslor och villkor jag inte förstod, och jag kan se i efterhand att jag experimenterade med någonting djupt inom mig när jag skrev. Jag hittade inga lösningar på de våldsamma konflikter som rasade inom och utom mig, och Orkansäsong blev en plats där jag tillät mig undersöka dem.

Kan du berätta något om arbetets början?

– Jag började arbeta med den efter att jag läst en tidningsartikel om en brujo, det vill säga en man som ägnat sig åt häxeri och som hade blivit mördad, som de skyldiga sa: på grund av att han hade lagt en förbannelse över dem. Det hela var ju så intressant, och samtidigt var jag väldigt upptagen av den uppsjö av kvinnomord som skedde och fortfarande sker i Mexiko, vilket gjorde att häxan i min roman blev både man och kvinna.

Karta över Veracruz
Delstaten Veracruz, där Fernanda Melchor är uppväxt, ligger vid Mexikanska golfen i östra Mexiko

– Veracruz är, tror jag, speciellt på det viset att det har funnits en hamn, med hamnens alla egenskaper: prostitution, ett ständigt genomflöde av människor, främlingar som möts och försvinner. I en sådan miljö kan det transsexuella åtnjuta en viss acceptans, med det sagt utan att påstå att transpersoner inte utsätts för hat och våld. Men transsexualiteter kan också uppfattas inom ramen för det karnevaleska, något som genom regionens karnevalstradition är en del av livet. Och häxeriet i sin tur är på samma sätt en del av en tillvaro, ett liv där vidskepelse blir ett sätt att hantera misär och hopplöshet. 

Situationen just nu för journalister i Mexiko är fasansfull, direkt dödlig. Du är utbildad journalist – vad hade hänt om du skrivit boken som ett reportage?

– Det hade inte gått, det skulle ha varit för farligt, det skulle ha varit omöjligt för mig att röra mig i den regionen utan fara för mitt liv. Men jag tror också att frågan är litterär, detta att skriva fram den fiktiva byn La Matosa blev ett sätt att använda det smutsiga och ödesdigra, det groteska, hatet, kärleksbristen, och dra det till sin spets för att säga något om livet och om Mexiko men också undersöka saker som finns inuti mig själv. För även om jag tillhör en sorts lägre mexikansk medelklass och har läst vid universitetet och fått privilegier andra bara kan drömma om, så finns det mycket av mig själv i Orkansäsong, mycket av min egen smärta.

– Fiktionen är ju en annan typ av verklighet, en sanning i sig. Jag skrev boken vid en svår tid både i Mexiko och i mitt liv. Jag som generellt är en pessimistisk person hade väldigt svårt då att hitta sådant som ingav hopp i det här landet. 

Jag har tänkt mycket på den spegeleffekt mellan flera av gestalterna som finns i romanen, något jag tycker pekar på en sådan hopplöshet, på hur våld och utsatthet går i arv. Det är den prostituerade Luismi och hans far Maurilio, mördare och sedermera död i aids. Det är Luismis mor, bordellmamman Chabela, och Norma, den gravida trettonåringen på flykt hemifrån. Det är Luismis kusin Yesenia, ”Ödlan” kallad, och hennes hårda och oresonliga mormor. Helvetena de lever i existerade före dem och kommer också att överleva dem, och de bär dessa helveten mellan sig. Hur kom gestalterna till dig?

– De började prata med mig och blev till på det viset. Chabela är ju en överlevare som har lärt sig att exploatera andra kvinnor på samma sätt som hon själv blev exploaterad. Det handlar om hopplöshetens fortplantning, om ärvda skador, om en desperation som löper mellan generationer. Ändå har varje gestalt i romanen för mig sina ögonblick av ljus, då en ömhet och nakenhet uppenbarar sig i deras liv och personligheter.

– Deras liv är ambivalent, det är motsägelsefullt, det finns en annan sida hela tiden, ett ljus, en oskuld. Luismi är en sådan person som mot alla odds bär på ett inre ljus, utkastad i världen utan någon kärlek, men med en oförstörd sida i sig som får honom att – om inte förälska sig, för det tror jag inte att han gör – så identifiera sig med något lika oskyldigt och oförstört hos Norma, som ju fortfarande är ett barn rent bokstavligt med sina tretton år. Norma är den förlorade barndomen, och Luismi är ett förlorat barn han med, ett slags Peter Pan-barn brukar jag tänka.   

– Jag skrev boken vid en svår tid både i Mexiko och i mitt liv, säger Fernanda Melchor.
Beställ boken direkt från Tranan

Och formen och språket för deras berättelser, tonen, hur hittade du den?

Rudolfo Walshs Operación Masacre
Rudolfo Walshs Operación Masacre publicerades 1957 och betraktas som en föregångare till böcker som till exempel Truman Capotes Med kallt blod.

– Först hade jag ju tänkt skriva boken som ett reportage, och jag var väldigt inspirerad av den argentinske journalisten Rodolfo Walshs dokumentärroman Operación Masacre, jag ville skriva något ditåt. Men en sådan form kändes omöjlig, liksom fel och begränsande rent litterärt. Så jag började leta på andra ställen efter rätt ton, hos Thomas Bernhard till exempel, hans flöde och hans raseri.

Jag tänker också ibland på Ágota Kristóf, inte minst i förhållande till skildringen av sexualitet i romanen, alla dessa begär, liksom korrumperade av en orättvis och brutal värld.

– Ja, jag älskar Ágota Kristóf, hon är en mästare. Hon arbetar också med upphetsning i sitt sätt att gestalta sexualitet, och det tror jag att man måste göra, hur hemskt det än är. Det var en tjej som reste sig upp ur publiken en gång när jag var inbjuden att prata om boken som sa något om det där. Det är så hemskt, sa hon, våldet och övergreppen är så hemska men ändå blir jag ofrivilligt upphetsad. Det var modigt sagt, och hon har rätt, våldet är ambivalent både för förövaren och offret, och sexualitet är inget entydigt.

– Vad gäller Kristóf så ser jag att även om våra litterära metoder är ganska väsensskilda så är det något med gränsöverskridandet och skildringen av det mänskligt låga, liksom av den ömhet vi alla bär på och har inom oss, som jag känner mig besläktad med. Som i den där scenen i Den stora skrivboken med grannflickan som har sex med en hund, det är ett desperat sökande efter tillgivenhet, efter kärlek. 

Jag läser ofta Orkansäsong som en närgången studie i giftig maskulinitet och patriarkala mönster och uttryck, och det finns något nästan förbjudet i att som kvinna gå in i de här manliga, inte sällan gravt misogyna sexualiteterna som skildras i boken. En förbjuden njutning rentav, att liksom få appropriera den där patriarkala blicken på kvinnokroppen …

Fernanda Melchors nya roman Páradais
Fernanda Melchors nya roman Páradais ges ut i den spanskspråkiga världen i maj. Nästa år kommer den på svenska.

– Ja, och min senaste roman Páradais, som du ju översätter nu, är allt det där ännu mer. Jag tror att det både var en sådan njutning som du beskriver och en sorts lättnad för mig att skriva Orkansäsong, att som kvinna placera mig i allt detta, som jag ju levt med hela mitt liv. Det där som när jag var elva fick männen på gatan att skrika efter mig och min mamma att säga när jag kom hem och berättade: Spring, låt dem inte komma åt dig, spring för allt vad du är värd! Det var en konkret rädsla som var en del av livet. Då var det som ett slags lättnad att träda in i romanens manliga gestalter, för att försöka förstå – varför min pappa behandlade min mamma som han gjorde, varför vi var de här andra klassens medborgare som vi var och fortfarande i mångt och mycket är.

– Här finns en viktig koppling också för mig mellan de manliga gestalterna och mödrarna. Vi har Yesenias mormor, som idealiserar männen i familjen och behandlar flickorna som skräp. Det där är en internaliserad machismo som jag och alla mexikanska kvinnor har levt med sedan barndomen. Sisten är en tjej! skriker barnen när de tävlar, en oskyldig detalj men också ett uttryck för hur vi lever och betraktas. I Mexiko har vi ofta en hård modersfigur som står i våra familjers centrum, en inte sällan ensam och övergiven kvinna som har ansvaret för barn och barnbarn och försörjning och fostran. Det kollektivet av kvinnor ville jag skildra, och jag tänkte mycket på Svetlana Aleksijevitjs kvinnor, för att hitta den där kvinnokören.

Ja, Orkansäsong är en polyfon storm verkligen.

José Donosos Platsen utan gränser översattes till svenska av Margareta Marin och Lars Axelsson 1982.

– Javisst, överhuvudtaget finns det ju hela tiden röster som övergår i varandra i romanen, vilket både kom till mig intuitivt och innebar ett rent tekniskt arbete. Jag inspirerades mycket av romaner som José Donosos Platsen utan gränser, där det också finns en by, en bordell, till och med en transperson faktiskt. Liksom givetvis av García Márquez romaner, han är ju en mästerlig skildrare av kollektivet, även om jag också har svårt för delar av hans litteratur, hur kvinnor exotiseras till exempel.

– Men jag växte ju också upp med läsningen av litteratur skriven av män, det fanns så få kvinnliga författare, Elena Poniatowska var en av ytterst få. Nu är ju allt annorlunda, och kvinnor skriver enormt mycket i Latinamerika. Men eftersom vi har varit så få har vi fått en annan frihet, vi har inte behövt uppfylla några förväntningar, vi har inget att förlora, och det är bra. 

Vilka mexikanska kvinnliga författarskap idag känner du dig besläktad med?

– Inte många, men jag känner mig närmare till exempel Guadalupe Nettel än flera andra samtida kvinnliga författare, även om våra Mexiko är helt olika varandra. Framförallt finns det något i hennes noveller, som också de har en solkighet över sig, ett perverst drag.

– Den roman jag arbetar på nu handlar faktiskt om en mexikansk författare, dock manlig, Sergio Pitol som dog häromåret. Han fick en komplicerad död eftersom han de sista åren drabbades av afasi och demens och släktingar bråkade om hans väl och ve och pengar. Det är en roman i sig, ett händelseförlopp med mycket mänsklig tarvlighet och sorgliga saker. Pitol har varit viktig för mig, liksom för många andra, Roberto Bolaño lärde sig mycket av Pitol. Manuset är långt ifrån färdigt, det är anteckningar bara, en del metafiktivt, det blir lite Enrique Vila-Matas med alteregon och sådant. 

Det är mycket manliga influenser? 

– Det är det, ja. Jag tror att det tyvärr är oundvikligt med tanke på litteraturhistorien. Och trots allt lärde jag mig väldigt mycket av författarna ur den latinamerkanska boomen, trots deras brister, Cortázar och García Márquez och de andra. Inte minst för att jag ju ville få med de olika tal och röster som formar en kollektiv erfarenhet: skvaller, religiösa föreställningar, homofobi, misogyni, rasism, sådant. Det är röster som kan tala från en plats där tid inte riktigt finns, eller existerar på flera nivåer samtidigt, som i García Márquez Patriarkens höst. 

– För jag tror, återigen, inte att det Orkansäsong berättar om hade kunnat berättas på något annat sätt än i litterär form. Eftersom det handlar om inre mentaliteter och sociala tvång och påbud att till exempel vara man på ett visst vis, parat med ett liv i rädsla och brist på framtidshopp. Det är komplexa saker det där, som inte hade fått rätt uttryck i en journalistisk text.

– Jag ville skildra det samtida Mexiko och den unga generationens hopplöshet och i många avseenden totala brist på framtidsutsikter. Bristen på kärlek och beskydd. Bristen som kommer ur en skadad anknytning, ur en utsatt och försvarslös barndom. Som för romanens Brando, hans grundläggande frånkoppling från alla andra människor, hans isolerade sexualitet, där porren blir ett sätt att kontrollera och tämja ett inre tryck. Också han bär ju med sig det där som Luismi och Norma har, det finns inom honom och är en sorts förutsättning för hans personlighet – den förlorade barndomen. Det är det där Orkansäsong handlar om för mig.

Fernanda Melchor – Orkansäsong

Vill du veta mer om Fernanda Melchor? Då rekommenderar vi den här intervjun från Edinburgh Book Fest 2020, där hon samtalar med sin engelska översättare Sophie Hughes och bland annat visar upp sina fascinerande anteckningar från arbetet med Orkansäsong.


Comments are closed.

Böcker som omnämns på sidan

  • Orkansäsong

    januari 2024
    Aktuell
Kundvagn
Du har inga böcker i din kundvagn!
0