Den avslutande delen är här
– läs förordet till Borges III

Med sina 664 sidor och 1,3 kg har den nu landat – den tredje och avslutande delen i vår utgivning av argentinaren Jorge Luis Borges verk. Detta är det största projekt vårt förlag någonsin företagit sig och vi är tacksamma för redaktörerna och huvudöversättarna Lasse Söderberg och Oscar Hemers heroiska insats. Här nedan står deras förord till den avslutande delen att läsa.

Förord till Borges III

Av Oscar Hemer och Lasse Söderberg
Ungefärlig lästid: 5 minuter

1955, efter den åttonde i raden av ögonoperationer, förlorar Borges synen nästan helt och hållet. Han skall själv senare beskriva sin blindhet som »en långsam skymning som varat i mer än ett halvt sekel«. Under den sista tredjedelen av sitt liv kan han varken läsa eller skriva. Men han minns, och han kan diktera. Den åldrande Borges är inte mindre produktiv än vare sig den unge avantgardisten eller den mogne diktaren på höjden av sin skaparkraft. Det är snarare tvärtom så att blindheten tycks stimulera hans kreativitet. Denna tredje del av hans samlade verk omfattar bara halvtannat decennium, men är lika omfångsrik som de båda tidigare. Mitt under denna period, 1979, får han också den spanskspråkiga litteraturens främsta utmärkelse, Cervantespriset, som krona på ett av 1900-talets mest inflytelserika författarskap, alla kategorier. (Cervantespriset instiftades 1976 och Borges var således den fjärde pristagaren.)

Blindheten påverkar dock hans uttrycksformer. Efter kortprosasamlingarna Brodies rapport (1970) och den efterföljande Boken av sand (1975) återgår han till poesin, företrädesvis i bunden form. Han skall dock ge ut ytterligare en kort samling berättelser, Shakespeares minne (1983). Utöver dikterna så utgörs huvuddelen av innehållet i denna tredje ­volym av transkriberade föreläsningar.

Den gängse bilden av Borges, i varje fall utanför Argentina, är ju den av en åldrande blind bard som lik ett orakel reser världen runt och framträder för publik. När han väl kommit över sin stamning, och fasa för att uppträda offentligt, blir föreläsningen ett slags muntlig essä, hans sätt att »tänka högt«. Han förmådde skapa en väldigt stark publikkontakt, som om han personligen talade till varje enskild åhörare, inte för ett månghövdat auditorium. Utöver Sju kvällar (1980), som ingår i den officiella Obras completas, har vi i detta urval inkluderat volymen ­Borges, muntligen (Borges Oral), en serie föreläsningar han gav på Belgrano-universitetet i Buenos Aires 1978, mitt under den senaste militärdiktaturen.

1970- och 1980-talet är i Argentina – och Latinamerika – turbulenta decennier, då Borges hamnar i otakt med tidens strömningar och gör sig skyldig till grova missbedömningar. De mest ödesdigra är hans inledningsvis uttalade stöd för militärkuppen 1976 och hans mottagande av en medalj ur den chilenske kuppgeneralen Augusto Pinochets hand samma år. Dessa båda omständigheter, som av allt att döma definitivt diskvalificerade honom från Nobelpriset, ursäktas ibland med att han skulle ha varit förvirrad eller förd bakom ljuset.

Det är riktigt att han utnyttjades och kanske lät sig utnyttjas av demokratiskt tvivelaktiga krafter. Men hans närmast rabiata anti-peronism hade varit konsekvent ända sedan fyrtiotalet och efter hand förenats med en lika konsekvent anti-kommunism. Juan Perón och Fidel Castro var enligt Borges uppfattning av samma skrot och korn. Han hade applåderat kuppen mot Perón 1955 – la revolución libertadora – och stödde helhjärtat de följande militärregimernas undertryckande av folkviljan, som han fruktade skulle föra peronismen tillbaka till makten.

Det var alltså helt följdriktigt att Borges välkomnade militärkuppen mot den andra Perónregimen, 1973–76, som efter makens död övertagits av änkan Isabel Perón. Men han var långtifrån ensam om att missbedöma de nya kuppmakarnas avsikter. Även trätobrodern Ernesto Sábato, som så småningom skulle leda Sanningskommissionen om militärjuntans förintelsepolitik, deltog i den famösa middagen med general Videla.

Att Borges själv tidigt insåg sitt misstag har flera av hans nära vänner vittnat om, och hans omprövning framgår med all önskvärd tydlighet i det korta vittnesmål, »Borges åhör en muntlig förhandling«, som ingår bland Övriga texter i detta urval. (Den åldrande Borges föga sofistikerade, ibland anstötligt reaktionära politiska hållning svär dock lika konsekvent mot den fortsatt raffinerade och radikala litterära gestaltningen. I efterhand framstår berättelsen »Den andra duellen« i Brodies rapport, 1970, som en av de mest klarsynta allegorierna över den argentinska tragedin och förestående katastrofen.)

En annan, än mera avgörande händelse under denna tid är att mamma Leonor Acevedo dör, 99 år gammal, 1975. Hon var hans sekreterare och ledsagare under ett par decennier och det är ingen tillfällighet att han tillägnar henne sina Obras completas.  Utan henne hade han helt enkelt inte varit den Jorge Luis Borges som världen känner. Men lika betydelsefull som hon var för författarskapet, lika förödande förblev hennes fullkomliga kontroll över hans personliga liv, även under de allra sista åren, då hon var sjuk och dement.

Bland annat ledde hon honom in i ett sent olyckligt äktenskap med en av hans ungdomsförälskelser, Elsa Astete Millán, nybliven änka och mamma till en vuxen son. Redan före detta äktenskap, som skulle vara blott ett år, hade Borges träffat den kvinna som blev hans sista livskamrat, den trettioåtta år yngre ­María Kodama, hans slutgiltiga Beatrice, som han tillägnade alla sina sena böcker. Men det var först efter mammans död som han kunde ge fullt utlopp för sin nyfunna kärlek. 

María Kodama, vars far hade japanska rötter, är för somliga Borgesanhängare vad Yoko Ono en gång var för Beatles-fansen, förförerskan som ledde honom på avvägar; i Borges fall bort från fosterlandet. Den sista tiden tillbringade han i sin ungdoms Genève, där han också ligger begravd – till släktingars och argentinska nationalisters stora förtret. In i det sista fortsatte han dock att resa. Tillsammans med María Kodama ställde han samman prosadiktboken Atlas (1984) och mycket talar för att dessa sista år också faktiskt var Borges lyckligaste tid.

Flera av texterna i denna tredje volym har varit pub­licerade på svenska förut, men spridda över många utgåvor på många olika förlag. Boken av sand hette i sin första svenska utgåva Gåvornas natt (Brombergs, 1979). Sju kvällar gavs ut av Eller­ströms 1999. Båda dessa i Lasse Söderbergs översättning. En del av dikterna i Tigrarnas guld ingick, i Artur Lundkvists och Marina Torres tolkning, i den svenska urvalsvolymen med samma namn (Coeckelberghs, 1975), som även innehöll dikter från Ordmakaren och Till skuggans lov (som ingår i Borges II). I vår utgåva har flertalet dikter i Artur Lundkvists urval fått nya tolkningar av Lasse Söderberg. I FiB:s Lyrikklubbs utgåva Järnmyntet (1986) ingick ett urval från de fem samlingarna Järnmyntet, Den oavbrutna rosen, Nattens historia, Chiffret och De sammansvurna. Urvalet har väsentligt utökats i denna volym. Blåa tigrar (Aura Latina, 1999) rymde tre av berättelserna i Shakespeares minne,som i ursprungsutgåvan 1983 hette Veinticinco Agosto 1983 y otros cuentos [25 augusti 1983 och andra berättelser]. Den ursprungliga titelberättelsen, översatt av Johan Laserna, ingick dock inte i den första svenska utgåvan. Lasse Söderbergs översättningar i de tidigare utgåvorna av Järnmyntet och Blåa tigrar har reviderats till den här utgåvan. 

Nyöversatt till denna volym är, förutom flera nya dikter ur de tidigare representerade samlingarna, ett fylligt urval ur Atlas, de två tidigare oöversatta föredragen i  Borges, muntligen samt, sist men inte minst, hela Nio Danteessäer (1982). Några av Danteessäerna hade pub­licerats redan på fyrtiotalet, men här sammanställde han dem med ett antal nyskrivna texter till denna centrala volym. Borges kallade Den gudomliga komedin för »den bästa bok som människan skrivit« och han återkom ständigt till den. Av alla föregångare i den eller de tradition(er) han skapade åt sig själv är också Dante den han kanske mest identifierade sig med – inte minst med dennes olyckliga kärlek till den ouppnåeliga Beatrice.