Klassiker
Usurpatorerna
”Den makt som människan utövar över sin nästa är alltid usurperad”, alltså illegitim och tillskansad med våld. Kring detta lika fruktansvärda som vardagliga faktum kretsar de sju snillrikt sammanflätade novellerna i denna bok. Ayala utgår från historiska ögonblick i medeltidens och renässansens Spanien, men tecknar sina gestalter på fri hand. De vittnar om det bedrägliga, fåfänga, rent av demoniska i all strävan efter makt. Kanske är berättelserna förlagda i det förflutna för att vi där ska kunna spegla och känna igen oss själva.
Francisco Ayala (1906-2003) var den siste levande representanten för Spaniens berömda “generation 27”. Han är en stilens mästare som till fullo utnyttjar språkets rikedom och möjligheter. Med knappt märkbara förskjutningar i tonfall och perspektiv framstår hans prosa som både fritt framforsande och minutiöst kontrollerad.
Passionen enligt G.H.
Det hela börjar med en kackerlacka. G.H. ska städa sin lägenhet och startar i sitt gamla hembiträdes rum. Det är där hon möter insekten. Mötet med en inkräktare som tar sin plats i hennes lägenhet som självklar, stör henne till den grad att hon blir tvungen att omvärdera hela sitt liv och sin självbild.
Passionen enligt G.H. är en filosofisk betraktelse över livet och en undersökning av ordens och språket betydelse. Det är också en roman om självkännedom och svårigheten att närma sig andra människor.
Det förlorade brevet ; Kappan
Nikolaj Gogol (1809-1982) känner vi idag som en av den klassiska ryska litteraturens stora mästare, satirisk avslöjare av ruttenheten i det gamla, livegenskapens och självhärskardömets Ryssland.
Denna volym innehåller två långnoveller.
”Det förlorade brevet” presenteras här för första gången i svensk översättning. Den är hämtad ur den novellsamling Gogol debuterade med som 22-åring. Det berättas att tryckeriets typografer frustade av skratt när de läste Gogols text.
”Kappan” är en av världslitteraturens mest omtalade texter. Ännu efter snart 170 år får den grymma historian om en stulen kappa våra ögon att tåras. Berättelsen är förvillande enkel och samtidigt ett av Gogols djupaste verk.
Boken är vackert bunden med ett präglad omslag, och inleds med ett förord av översättaren Stefan Lindgren.
Översten får inga brev
Romanens huvudperson, översten, är krigsinvalid och har väntat på sin pension i femton år. Lik en sentida Don Quijote kämpar han för att bevara sin värdighet och frihet i en värld av egoism och korruption. Garcia Marquez beskriver förnedringen, skammen och fattigdomskänslan så att det kryper under skinnet.
Utåt sett händer inte mycket i den lilla byn, men under den sömniga ytan sjuder dramatiken. Och varje fredag samma dystra besked: ingen skriver till översten.
Stjärnans ögonblick
Macabéa lever ett innehållslöst liv i Rio de Janeiro. Hon har precis blivit uppsagd från sitt arbete som maskinskriverska, men får vara kvar då chefen tycker synd om henne. Efter ett blekt och tafatt förhållande med ”metallurgen” Olímpico de Jesus, som överger Macabéa för hennes arbetskamrat, beslutar hon sig för att uppsöka en spådam. Sierskan förutspår Macabéa en strålande framtid…
Clarice Lispector (1920-1977) räknas idag till en av de största samtidsförfattarna.
Enkelt förflutet
Den idag klassiska romanen Enkelt förflutet publicerades första gången i Paris 1954 och väckte stor uppmärksamhet både i Frankrike och Marocko. Romanens kritiska bild av islam och det marockanska samhället sved dubbelt eftersom den var skapad av en marockansk muslim.
Romanen har en allmängiltighet som överskrider dess historiska och kulturella sammanhang.
Regnmakarens barn
Aniceti Kitereza (18961981) härstammade från kerewe-folket i Tanzania, men utbildades i en katolsk missionsskola. Mitt under ett brinnande andra världskrig satte han sig ned för att skriva sitt folks historia, i ett försök att fånga minnet av den tid som snart skulle vara borta för alltid. Regnmakarens barn plöjer en egen fåra i den afrikanska litteraturen.
I denna dokumentärroman skildras det traditionella livet hos Tanzanias ukerewe-folk; vardagsliv, vilda fester och folktro. I centrum för historien står ett gift par som prövas av en besvärande barnlöshet i ett samhälle där barnafödandet är själva livsmeningen.
Levande vatten
Ett kvinnligt jag skriver till ett manligt du och skildrar sin oro och sina sökanden i en oupphörligt flödande monolog som rör sig mellan yrande, bekännelse och förförelse: När jag ska skriva till dig tar jag först på mig parfym över hela mig. Språket tätnar till en djungel av ord och genom texten kan vi urskilja det samspel som sätter liv, passion och våld i förbindelse med varandra.
Clarice Lispector (1920-1977) räknas som en av Brasiliens främsta författare.
Kvinnodramerna
Tre av Lorcas mest spelade, mest älskade och mest omtalade pjäser är de tre dramer som omväxlande kallats »kvinnodramerna«, »trilogin om den otillfredställda kärleken« och »trilogin om den spanska jorden«. De skrevs under den period på trettiotalet då han var som mest produktiv som poet och dramatiker. Den sista pjäs Lorca skrev var Bernardas hus, som han bara hann högläsa ur för några goda vänner innan han mördades av extremhögern.
Här samlas de i en volym, i nyöversättning av Jens Nordenhök.
Hemlig lycka
Med Hemlig lycka presenteras novellisten Clarice Lispector, efter tre romaner på Tranan. I tjugofem korta noveller visar Lispector prov på sin humor, skärpa och närhet till språket. Novellerna präglas av ögonblicksbilder, och är mer klassiskt skurna än hennes romaner, utan att för ett ögonblick förlora sin unika musikalitet.
Hos Clarice Lispector finns en självbiografisk kärna, som är särskilt tydlig i Hemlig lycka. Men även om det är lätt att relatera flera av bokens berättelser till hennes egen barndom eller vuxna vardag handlar det inte om traditionell självbiografi. Snarare kan man tala om en dragning mot första person, ett jag på jakt efter sig själv, som är både fiktion och verklighet. Som intar scenen med en virvelvind av frågor.
”Här möter vi en delvis annorlunda Lispector, mer bejakande och humoristisk, om än trogen sin tematik: de omvälvande konfrontationerna mellan människors inre och omgivningen…” Erik Bergqvist, Svenska Dagbladet
