Vi är glada att kunna meddela att Kamel Daoud har tilldelats årets Stig Dagerman-pris! Priset kommer att delas ut den 23 maj i Älvkarleby i Daouds närvaro. Läs Daouds tackbrev nedan.
Motiveringen till priset lyder:
Genom att ge de namnlösa makt att berätta vränger han historien ut-och-in och visar oss det många vill hemlighålla. Hans författarskap kretsar kring ordens befrielse och språkets betvingande förmåga att göra världen synlig på ett nytt vis. Hans författarskap har en styrka och en konsekvens och förenar, liksom Stig Dagermans verk, en klarsyn inför människans villkor med en avancerad litterär estetik.
KAMEL DAOUD är född 1970 i Algeriet och bor sedan 2023 i exil i Frankrike. I Algeriet är hans böcker förbjudna. Daouds modersmål är arabiska, men han skriver på franska, som han ser som ett friare språk, då arabiskan för honom är tätt förknippad med den religiösa konservatism och det förtryck som präglar hans hemland. Daoud fick ett stort internationellt genombrott med debutromanen Fallet Mersault 2016, som är en litterär replik till Albert Camus Främlingen. I den senaste romanen Ärret är huvudpersonen en ung kvinna som upplevde en massaker i hembyn under 1990-talets inbördeskrig. Hon fick halsen avskuren, överlevde mirakulöst men förlorade för alltid sin förmåga att tala. I Ärret får hon ge oss sin berättelse.
Prisjuryn består av Arne Ruth, Bengt Söderhäll, Dmitri Plax, Gunilla Kindstrand, Lo Dagerman, René Dagerman, Torbjörn Elensky och Urban Forsgren. Priset delas ut av Älvkarleby kommun.
Kamel Daouds tackbrev
Vad kan jag säga? Jag gläds verkligen åt att få ta emot Stig Dagerman-priset. Detta litterära svenska pris som utmärker författare eller andra röster som kämpar för att försvara yttrandefriheten och en mer rättvisande förståelse av det som en tid kan dölja eller visa. För mig kommer det att uppväga några år med både olycka och lycka, sedan min exil från Algeriet, och därmed till viss del ställa ödet till rätta. Det ger nytt liv åt mitt skrivande och jag hoppas att mina texter ska få möta publiken i Sverige.
För mig är det svårt att skilja själva skrivandet som en handling från flera andra handlingar. Exempelvis detta att leva intensivt, att vittna om en vägran att acceptera orättvisa, att älska världen lika mycket genom meningen man ger den som genom humorn som underlättar att leva i den, likt i en dans. Det handlar om att inom sig bevara sin tids tragedier och samtidigt en skyldighet att bevara hoppet, på samma gång nära och skört, åtminstone inför sina egna barn. Kort sagt gör det mig väldigt lycklig och rörd. Juryn till priset som bevarar Stig Dagermans anda, denna svenska författare som var så djupt engagerad i rättvisan, ansvaret och klarsyntheten, anar i mig en glimt av någon som – i all ödmjukhet och klumpighet – försöker följa i denna förebilds fotspår.
Att skriva får en märklig betydelse när man lever fångad mellan ett land i diktatur, Algeriet, och ett land som plågas av samvetskval, Frankrike. I hela mitt liv har jag ansträngt mig för att frigöra mig från de som ”befriat” mitt land, från de som utnyttjar minnet av avkolonialiseringen och från de behändiga minnesförlusterna hos det land jag älskar, Frankrike. Att skriva blev välgörande för mig, ett sätt att behålla livsglädjen inom mig, om så bara i form av en bevarad klarsynthet. Det är en insulär konst. Det är inte lätt när man redan från födseln tilldelas rollen som offer för kolonisation eller som påtvingad talesperson för offren för de tidigare kolonisatörernas skuld. Det är inte lätt att tala om människan i var och en, om utsatthet, om svaghet och om livsvilja. Det måste göras utan att man ger efter för kravet att först och främst vara minnets enda väktare innan man har rätt att söka lyckan.
Ärligt talat tvivlar jag på om jag förtjänar de priser jag får, även om min fåfänga ibland tyst ber om dem. Att nu ta emot Stig Dagerman-priset uppmuntrar mig till att försöka visa mig värdig en dag, i all ödmjukhet. Jag tar emot priset mindre som en belöning och mer som ett tecken på större ansvar: att fortsätta skriva anspråksfullt, ärligt och modigt.
Vår tid visar sig vara full av faror: kanske inte i lika hög grad som den tid Stig Dagerman levde i, märkt av kriget och efterkrigstiden, men det skrämmande är att den tid vi lever i verkar tycka om förnekelse och förenkling, radikalism och därmed omänsklighet. Det är precis där litteraturen framhärdar genom att upplysa. I mitt hemland Algeriet lever vi mellan en minnenas diktatur och en vägran att leva i de dödas namn. Jag har insett att litteraturen ofta erbjuder en sista tillflykt för tidens sanning, för att sedan kunna spridas vidare.
Den gamla sagan om den lilla flickan med svavelstickorna visar detta klart och tydligt: varje gång hon tänder en sticka, lyser en fladdrande låga upp hennes värld och visar henne skönheten, värmen och den drömda sagovärlden. Men för oss åskådare och läsare avslöjar samma skimmer något annat: det lyser upp den lilla olyckliga och plötsligt lyckliga flickans öde, hennes sårbarhet, och vår egen inställning till detta armod. När sagan är slut har vi blivit vittnen och kan inte längre fly ansvaret. Så är det även med litteraturen: den tröstar, men framför allt tvingar den var och en av oss att möta det vi helst skulle vilja lämna i skuggan. Tack till juryn för den ära och det förtroende ni visar genom att tilldela mig priset. Det är med stor glädje jag kommer för att ta emot det och för att delta i prisceremonin.
Vänliga hälsningar,
Kamel Daoud
Översättning från franska: Emma Majberger
Författarfoto: Francesca Montovani/Gallimard
Comments are closed.