Den blinda ugglan – ett av världs­litteraturens mästerverk

Sadeq Hedayats roman Den blinda ugglan gavs ursprungligen ut 1937 i Bombay, där den trycktes upp i ett femtiotal stencilkopior av författaren själv. I dag räknas den som ett av världslitteraturens mästerverk och utkommer ständigt i nya utgåvor världen över. På svenska gavs den första gången ut 1965 av Studentlitteratur, i en utgåva som enligt utsago var en av den mest stulna böckerna på svenska bibliotek på 1960-talet. Nu ger vi ut romanen i vår klassikerserie Tranan/klassiker, och publicerar i samband med det en matig introduktion till författarskapet, skrivet av översättaren Bo Utas.

Sadeq Hedayat och hans författarskap

av Bo Utas

Utan tvekan är Sadeq Hedayat en av den moderna persiska litteraturens främsta författare. Många kritiker, både inom och utanför Iran, utnämner honom till och med till den främste. Hans verk har haft stort inflytande på Irans nyare litteratur, och tillsammans med Mohammad Ali Jamalzadeh var han den förste moderne persiske författare som fick ett erkänt namn i Europa. Hans verk, och då främst Den blinda ugglan, har översatts till bland annat danska, engelska, tyska, franska, kurdiska, ryska, tjeckiska och ungerska. Den första europeiska översättningen var den franska som publicerades 1953 av den kände orientalisten Roger Lescaut. Den togs emot som en sensation. Kritikern André Rousseaux utnämnde den till en milstolpe i 1900-talslitteraturen. En tämligen fri engelsk översättning följde 1957 och en tysk (bygd på Lescauts franska) kom ut 1961, men det är inte förrän under de senaste årtiondena som Den blinda ugglan blivit brett uppmärksammad i väst. Mängder av studier har skrivits om Hedayat på engelska, främst i USA. Den iranskfödde Minnesotaprofessorn Iraj Bashiri har i detalj analyserat Den blinda ugglan i sin bok Hedayat’s Ivory Tower (1974) och har också gjort en nyöversättning av verket till engelska. 

När den här svenska översättningen kom ut första gången, 1965, fanns ännu inte mycket av översättningar från orientaliska språk i Sverige. Av den oerhört rika klassiska persiska litteraturen fanns framför allt Eric Hermelins magnifika men lätt bisarra översättningar från 20- och 30-talen. I övrigt hade främst andrahandsöversättningar hittat hit. Särskild berömmelse hade Omar Khayyams fyrradingar (Rubáiyát) vunnit. Hit kom de i översättningar från engelska och tyska (utöver Hermelins prosaversion 1928). Den iranske nationalskalden Hafez hade tolkats av Erik Blomberg efter Hans Bethges tyska översättning i en liten volym som kom ut 1922, men där fanns inte mycket kvar av det persiska originalet. Vad den moderna litteraturen beträffar fanns egentligen bara ett par noveller (en av Jamalzadeh och en av Hedayat) i den föga kända antologin Moderna österländska berättare, utgiven av Carl Elof Svenning 1958 och baserad på oredovisade översättningar till andra europeiska språk. 

När jag studerade litteratur vid universitetet i Isfahan läsåret 1962-1963 talade mina iranska kurskamrater en hel del om Hedayat och Den blinda ugglan. Egendomligt nog verkade ganska få faktiskt ha läst den, och de som läst den verkade mest förvirrade av den. Jag satte förstås genast igång med att läsa den och blev mycket fascinerad av denna minst sagt egenartade historia. Jag gjorde min översättning 1963 och började söka efter ett förlag som var villigt att ge ut den. Det var inte lätt, men till sist nappade Studentlitteratur. Det var egentligen ett märkligt förlag för en sådan utgåva, eftersom man annars inte alls gav ut skönlitteratur. 

Den svenska litterära världens euro- och amerocentrism är visserligen ännu inte riktigt bruten, men på senare år har ändå en hel del persisk litteratur presenterats på svenska i översättningar direkt från originalspråket. Iran har kommit Sverige närmare på många olika sätt, främst naturligtvis genom den stora gruppen iranska invandrare men också genom Irans växande aktualitet i världspolitiken och nyhetsförmedlingen. Nu finns tolkningar av klassisk persisk poesi, till exempel urval ur Hafez’ Divan (samlade dikter) översatta av både Ashk Dahlén (Dikter; Rosengårdens Förlag & Studier AB, 2007) och Fateme Behros (Östanvindens ande, Ellerströms, 2007). Den store 1200-talsmystikern Jalal al-Din Rumi har blivit välkänd – och ett urval av hans dikter har tolkats till svenska av Ashk Dahlén i volymen Vassflöjtens sång (Ellerströms, 2001). Översättningar av moderna poeter som Forugh Farrokhzad och Ahmad Shamlu kan hittas i böcker och tidskrifter, och detsamma gäller moderna persiska prosaförfattare som Mahmud Doulatabadi och Hushang Gulshiri. 

Sadeq Hedayat föddes i Teheran, då förra seklet var tre år gammalt. Vårt västerländska sekel, vill säga – hans eget var åttiotvå, 1282. Han hörde till en inflytelserik familj och det var ett förhållande som på den tiden hade avgörande betydelse i ett land som Iran. Hans farfar, Reza-Qoli Khan, var en berömd litteraturhistoriker och en av de ledande kulturpersonligheterna i Persien i mitten av 1800-talet. Familjen räknade ännu på Sadeqs tid både generaler och ministrar. Det var också en omvälvande tid för landet. De åren växte den starka folkrörelse fram som ledde till den så kallade »konstitutionella revolutionen«  1905-1911. Det var början till slutet på shahernas 2500-åriga styre. 

Den unge Sadeq skickades till den franska skolan Collége Saint-Louis i Teheran och bibringades där grunderna av en västerländsk bildning i typisk främreorientalisk överklassmiljö. Med tiden, närmare bestämt 1925, for han till Belgien för att studera vid en teknisk högskola men sändes redan följande år på statsstipendium till Paris. Officiellt studerade han arkitektur men var troligen mer sysselsatt med att fördjupa sig i den västerländska litteraturen. 

Han började skriva och det första som publicerades av honom var, eget nog, en skrift om vegetarianismens fördelar. Den trycktes på den persiska Kavepressen i Berlin 1927. Ännu några år fortsatte han sina studier i Paris och Besançon, och från den tiden härrör hans tidigaste noveller. 1930 var han hemma i Teheran över ferierna. Den inrikespolitiska situationen hade hårdnat och till hösten kunde han inte återvända till Frankrike. På så sätt blev arkitekturstudierna aldrig avslutade. Men, för att våga en gissning, så saknade han nog litteraturen mer än arkitekturen.

Så långt var allt normalt. Hans situation delades av hundratals andra unga iranier ur överklassen. Men Hedayat tycktes inte vilja begagna sig av sin familjs inflytande för att skaffa sig en position inom förvaltningen. Han nöjde sig med underordnade sysslor och flyttade från anställning till anställning. En tid försörjde han sig som kassör i Bank–e–Melli, Nationalbanken. Sedan blev han skrivare i handelsministeriet, övergick till utrikesministeriet och hamnade slutligen på telegrafagenturen Pars. 

Mycket riktigt. Detta var inte hans väsentliga tillvaro. Hans egentliga liv utspelade sig i hans egen lilla litterära och konstnärliga krets och i hans eget författarskap. Han skrev verkligen ganska flitigt. Redan 1930 utkom hans första novellsamling. Den bar det talande namnet Zendeh be gur (»Levande begravd« ). I den ingår några noveller skrivna redan i Paris. Den följdes av flera novellsamlingar och två korta historiska dramer. 

Det var en kärv tid i Iran för unga intellektuella. Översten i det av ryssarna uppsatta »kosackregementet« , Reza Khan, hade återupprättat kungamakten och döpt om sig till Reza Shah. Hans järnhand vilade tungt över det kulturella och litterära livet. Det gällde att inte märkas – åtminstone inte på fel sätt. Hedayat sökte uppenbarligen inte berömmelsen och var medveten om farorna i en för stor öppenhjärtighet. Hans novellsamlingar gavs ut i mycket begränsade upplagor, bara några hundra litograferade exemplar. Berättelserna är hållna i en mörk och pessimistisk ton. Samhällskritiken är inte mer än förstucken. 

Så småningom vidgades ändå den unge författarens aktiviteter. Han greps av den beundran för Irans stora förflutna som låg i luften dessa år. Som nationalist i Kemal Atatürks anda knöt Reza Shah an till de gamla iranska traditionerna, och den kulturella eliten följde honom – med eller mot sin övertygelse. Hedayat tog upp studiet av det gamla intrikata medelpersiska skriftspråket pahlavi. För att kunna fördjupa sin lärdom begav han sig till Indien, närmare bestämt till Mumbai, som fortfarande är centrum för den kvarlevande spillran av persiska zoroastrier, de så kallade »parserna« . 

Han hade en viss framgång i sina studier. Om detta vittnar några utgåvor av medelpersiska texter och några översättningar som kom ut de följande åren. Men i vårt sammanhang är det viktigare att konstatera att där, i Mumbai, utgavs år 1937 hans första roman Buf-e-kur, det vill säga Den blinda ugglan, i en anspråkslös litograferad upplaga på 130 exemplar. Att döma av de indiska inslagen hade romanen fått sin slutgiltiga utformning i Indien. Kanske kan också den indiska miljöns och kulturens genomslagskraft ses som en av orsakerna till att Buf-e-kur står så apart i Hedayats författarskap. Den liknar ingenting annat han skrivit – men mer därom senare. 

Det finns sår i detta liv som liksom spetälska i avskildhet äter och sargar själen.

_{Inledningsmeningen till Den blinda ugglan i Bo Utas översättning.}

1937 finner vi honom åter i Teheran. Han hade tagit tillbaka sin anställning på Nationalbanken, men det var bara tillfälligt. Hans konstnärliga intresse kunde inte stävjas och ett år senare övergick han till Musikhögskolan. Han medverkade också i Musikhögskolans tidskrift med folkloristiskt material. Folkloristiken var en av huvudströmningarna i hans liv. Förutom direkta uppteckningar och samlingar använde han också folkligt material i riklig mängd i sina egna verk. Och framför allt: det var under detta inflytande som hans stil formades; mustig, kraftfull och enkel. Det var en persiska som inte skrivits tidigare, och det är bland annat därför hans betydelse består. Han bildade skola. 

Det var krig men livet fortsatte. 1941 blev alltså Hedayat anställd som översättare vid Konsthögskolan och Teheransuniversitet, och i den sysslan stannade han tills han lämnade Iran. Men det förblev klent med den egna litterära berömmelsen. Buf-e kur trycktes visserligen om i Teheran 1941 men mötte ingen förståelse utanför författarens egen krets. Samma öde mötte hans mer naturalistiska noveller som kom ut i ett flertal samlingar under början av 40-talet. Tongivande kritiker till och med hånade hans folkliga stil. 1945 publicerade han slutligen sin andra kortroman Hajji Aqa, en bitter politisk satir. 

Vid krigsslutet var den politiska situationen i Iran osäkrare än någonsin. Det sovjetkommunistiska inflytandet var betydande bland de intellektuella. För de progressiva författarna innebar detta en tid av expansion och större frihet. Ett »Sällskap för kulturellt samarbete med SSSR« bildades, och 1946 sammankallades efter sovjetiskt mönster: »De iranska författarnas första kongress«. Hedayat lät genom olika framträdanden tala om sig i dessa sammanhang men komprometterade sig inte så svårt att han utsattes för repressalier då shahmakten återtog den politiska kontrollen 1947. 

Svårare år följde, och Hedayat tycks ha koncentrerat sig på översättningsverksamhet. Redan från början av 30-talet hade han i olika tidskrifter publicerat översättningar av europeiska författares noveller. Översättningsvalen speglar naturligtvis översättarens egna intressen. Där märks Sartre, Tjechov och Kafka. Om den sistnämnde skrev han också en essä med titeln »Kafkas budskap« som har stor betydelse för studiet av Hedayats egen utveckling. I Kafkas absurda lagvärld fann han resonans för sin egen ständigt djupnande pessimism. 

Tidigare hade han tillfälligtvis rökt opium, men mot slutet av 40-talet gav han sig drömmarnas last i våld. En av hans vänner säger: »som med avsikt att långsamt utplåna sitt liv«. I oktober 1950 slet han sig lös från allt som band honom i Iran och begav sig till Paris. Det sista och avgörande steget på sin tragiska bana tog han den 9 april 1951. Efter att någon tid ha sökt en lämplig våning med gasspis fann han en sådan på Rue Championnet i stadsdelen Saint Michel. Man hittade honom död av gasförgiftning på köksgolvet bredvid en förkolnad hög av vad som måste ha varit hans opublicerade manuskript. Han ligger begravd på Père Lachaisekyrkogården i Paris. 

Låter vi Sadeq Hedayat sammanfatta sitt liv, gör han det lika självutplånande som man kan vänta: 

»I beskrivningen av min levnad finns ingenting påfallande, i mitt liv har ingenting hänt som skulle kunna väcka intresse. Jag varken bekläder någon högre befattning eller innehar någon solid examen. I skolan var jag aldrig någon framstående elev. Nej, jag förföljdes alltid av motgångar… Var jag än arbetade var jag en namnlös, bortglömd anställd, och mina överordnade var missnöjda med mig. När jag tog avsked, gladde de sig… Jag är överhuvudtaget en bortglömd varelse, en odugling – sådan är omvärldens dom. Kanske har man rätt.«

Det finns många förvirrande och motsägelsefulla drag i Hedayats karaktär. De har fått sitt nedslag i hans verk, och det står framför oss som en organisk men mycket mångfacetterad helhet. 

Det är novellen som är Hedayats form framför andra. Också Den blinda ugglan kan kanske snarare betraktas som en lång novell än en kort roman. Hans verk låter naturligtvis inordna sig i den revolutionerande utveckling som sattes in i Irans tusenåriga litteratur från början av 1900-talet. Då slog de västerländska litteraturformerna igenom på allvar och novellen tycks ha varit särskilt ägnad att assimileras snabbt. Det banbrytande verket var Jamalzadehs samling berättelser Det var en gång från 1921. 

Hedayat hade denna grund att bygga på. Han hade också impulserna från sin tid i Paris på slutet av 20-talet och en betydande beläsenhet i modern europeisk litteratur. Ledpunkter är namn som Poe, Rilke, Sartre, Kafka, Zweig, Dostojevskij och Tjechov. Man har påpekat att Rilkes Malte Laurids Brigge verkar vara en av förlagorna till Hedayats dystra huvudfigur »Ugglan«. Parallellt och genialt tvinnat in i detta löper en tråd av folklig persisk berättarkonst och humoristisk uttryckskraft och något av den klassiska traditionens formelartade bildspråk. Denna fascinerande helhet utnyttjades sedan av hans sammansatta karaktär för att ge uttryck åt social indignation, politisk satir, dekadent undergångsstämning, plågsamt mänskligt medlidande och mörka strömningar i djupet av en kluven själ. 

Kortromanen Den blinda ugglan är inget typiskt verk av Hedayat. Den står tvärtom förvirrande isolerad, och det är kanske inte riktigt rätt att han nu, då hans berömmelse sent omsider kommit även i hemlandet, vanligen bedöms med utgångspunkt från den. Men ur världslitteraturens synpunkt måste den ändå ses som hans mest betydande verk. Den är på många sätt unik, liknar ingenting annat. 

Det är en svart värld som målas upp inför våra ögon i Den blinda ugglan, en olycklig förälskelse i »den eviga natten«, döden. De förvridna, drömartade skeendena påminner om Poe och Kafka, men är ändå genuint persiska. Ett av de centrala motiven i det gamla miniatyrmåleriet präglas gång på gång in i berättelsen som det enda klart urskiljbara sammanhanget. Den älskade är lika ouppnåelig som i den klassiska kärlekspoesin. Visst är det groteska opiumdrömmar och en döende lungsiktigs rasande feberfantasier, men det täcker något sammanhängande, någon slags verklighet. 

Man kan se denna bok som en sammansmältning av impulser från skilda kulturella traditioner. Och är det inte i sådana »skarvar i historien«  som det intressanta och för framtiden betydelsefulla kan ske, så som en gång grunden till vår egen kultur lades i en utmark och ett gränsområde, Mindre Asiens västra kust och dess övärld? 

Bo Utas, 1965