Jamaica Kincaids skrev den lilla essän En liten plats efter att hon på 80-talet besökt sin hemö Antigua för första gången sedan hon som sextontonåring flyttade därifrån för att bli barnflicka i New York. När hon återvände hade hon blivit världsberömd författare och var fast skribent på den prestigefyllda tidskriften The New Yorker. Tanken var också att den text som kom att bli boken En liten plats skulle publiceras i New Yorker, men den nya redaktören refuserade den. Som bok blev den lilla skriften istället en av Kincaids mest lästa böcker, som ständigt kommer i nya utgåvor och som blivit en ikonisk text som studeras på universitet världen över som ett tidigt – men ännu relevant – inlägg i den postkoloniala kritiken mot turismen.
Nu ger vi ut En liten plats i pocket, och till den har Jamaica Kincaid skrivit ett nytt förord som vi bjuder på här.
Förord till En liten plats
Av Jamaica Kincaid
Översatt av Niclas Nilsson
Skulle jag skriva en sådan bok som denna idag? En bok med dess känsla av oskuld och därmed svek, en bok som inte alls skulle bli en bok, som skulle bli ett brev till min dåvarande redaktör, William Shawn. Jag var inte så ung i år räknat, jag var trettionio och redan mor till ett barn, men jag kände mig ung i mitt liv som författare, för jag började just förstå världen jag var född till, en värld som började fredagen den tredje augusti 1492.
Jag själv föddes 1949. Jag lämnade Antigua efter att jag hade fyllt sexton, men jag var ännu inte sjutton år gammal. Jag lämnade Antigua, men »lämnade« är inte alls rätt ord; jag skickades iväg till Amerikas förenta stater för att bli tjänare, vårdare av barn vars föräldrar var mycket förmögna, barnflicka, au pair, vad det än kan heta då eller nu.
När jag skickades iväg kände jag att bakom mig låg ett helvete som alltid framställdes som Paradiset: varje dag sken solen över mig tolv timmar, varje natt svepte ett varmt filtliknande mörker in mig och jag somnade. Men de nätterna var fulla av sådana fasor: de nattliga latrintömmarna med sina hästdragna kärror som kom för att avlägsna tunnan som fyllts med människoavföring från vårt avträde; en närvaro, någon som jag visste var död sedan länge men som inte hade förblivit det för evigt och ibland gömde sig under ett träd eller bara gömde sig i väntan på att göra skada; eller någon som ännu inte var död utan väntade levande i en gränd för att göra någon annan till exakt det – död! Jag visste inte hur jag skulle ta mig genom eller ut ur detta.
Världen framför mig, världen jag skickades till, New York, kände jag till genom några tidningar och filmer. Jag hade inga vänner där, jag hade inga släktingar, jag hade inga pengar. Det jag hade var en väldig kittel av frågor som jag inte visste svaren på, och jag visste inte att själva frågorna inte borde ställas. När frågorna hade ett svar sa mitt folk, det antiguanska folket, till mig: »Det är sant, men varför måste du säga det?« De sa det på kreolengelska, eller bruten engelska, eller dålig engelska, och det var det trevligaste de sa rent ut. Bakom min rygg sa de och gjorde saker som fick mig att tro att mitt liv kanske var i fara.
Boken du nu läser var inte alls avsedd att bli en bok. Den var avsedd att förklara för William Shawn, som då var chefredaktör på New Yorker, vem jag var och var jag kom ifrån. Mr Shawn älskade sina skribenter (och vi var hans) eller kanske ska jag säga att han älskade världen de bar omkring på i sitt huvud, sina händer, sina fötter, hela sin varelse.
Jag lämnade Antigua när jag var ungefär sexton; jag återvände ungefär tjugo år senare. Det hade förstås skett förändringar och jag välkomnade dem. Min mor hade rinnande vatten i huset. Och sanitära anläggningar inomhus på det sätt som jag hade vant mig vid (ett förslag: försök inte skapa ett imperium förrän du har ålagt dig att bygga ordentliga sanitära anläggningar inomhus). Det hade skett andra förändringar och jag noterade dem. Det Antigua jag lämnade hade alltid fått mig att känna att inget jag gjorde skulle hålla måttet, att jag alltid skulle komma till korta.
Det Antigua jag lämnade tycktes mig anständigt och ärligt och rent. Människorna som var motsatsen till de dygderna var inte antiguaner; de kom från England eller någon plats inte långt därifrån. Skillnaden mot det jag mötte när jag återvände tjugo år senare fick mig att känna mig förrådd av folket, mitt folk, antiguanerna. Hela min barndom hade de berättat för mig vad det innebar att vara en god människa och alla åren jag hade varit borta hade jag inte varit god, jag hade bara velat göra något (skriva) och jag visste att det skulle de inte gilla.
Den berättelse om skönhet och godhet som jag ville skriva till mr Shawn kunde jag inte finna ord för; istället fann jag början på en väg till förståelse för min värld som den inleddes 1492. Jag tänkte inte på det som ilska eller desillusionering. Jag kände en sanning, ett sant sätt att förstå en värld som hade uppstått hundratals år innan jag föddes. Mr Shawn läste den och ville genast trycka den. Han sa många fina saker om den, men just när den var färdig att publicera i tidskriften sparkade New Yorkers nya ägare honom. Den nya chefredaktören sa att det jag hade skrivit var för argt och skulle skrämma bort annonsörerna. När jag berättade det för mr Shawn blev han chockad och visade den istället för Roger Straus, min förläggare på Farrar, Straus & Giroux.
Jag var gravid med mitt andra barn när den här boken publicerades. Det var en svår graviditet, läkaren beordrade mig ofta att ligga till sängs; när jag läste recensionerna beordrade jag mig själv att ligga till sängs. Jag betraktades som arg och obehaglig och orättvis, och de tre adjektiven grupperade och omgrupperade sig i skiftande ordning. När jag nu tänker tillbaka på det kan jag med säkerhet säga att avsikten var att avråda mig från att säga den sortens saker. De tyckte inte om att jag skrev att de europeiska äventyren i »Nya världen« var en exempellös moralisk illgärning som åstadkom raka motsatsen till att bevisa överlägsenheten hos den imaginära konstruktion som kallas »Västvärlden«.
Nästan allt människorna från den orättmätiga uppfinning som kallas »Västvärlden« falskeligen har anklagat andra för har de själva gjort sig skyldiga till. Vad tänka om detta? Ingenting! Absolut ingenting.
Allt verkar upphöra och sedan uppstår något annat igen. Det måste vara avsikten, ordningen, auktoriteten hos en annan entitet: historien!
Jag lever nu i Amerikas förenta stater och jag är medborgare i denna nu imperialistiska makt. Den amerikanska verkligheten är något nytt och intressant: man betraktas och behandlas som medborgare om man är »vit«; man behandlas som undersåte till en medborgare om man inte är vit. Detta var inte uppenbart för mig när jag skrev den här essän; när jag skrev essän som blev den här lilla boken betraktade jag Amerika som besudlat men med stor potential att bli obesudlat. Det vill säga ett land vars ledare felade men gick att tillrättavisa, och i vilket fall var landet och dess viktiga ledare ärliga och anständiga och strävade efter att göra sitt bästa. När jag var liten brukade min styvfar, som hade arbetat på den amerikanska flygbasen i Antigua under andra världskriget, säga så här till mig: Om en amerikan frågar om du kan göra något som du inte vet hur man gör, säg aldrig »Nej«, säg: »Jag ska försöka.« Jag beundrade min styvfar, han beundrade amerikaner. Min styvfar var ärlig och anständig på ett vanligt sätt, ett sätt som jag kunde hoppas på att vara, och därför var amerikanerna det också!
Vad är, året 2018, skillnaden mellan den amerikanske presidenten och Antiguas premiärminister? Antiguas premiärminister är en mycket intelligent man, men det är ett lika stort problem för Antiguas medborgare som Amerikas förenta staters presidents okunskap och oärlighet är för dess medborgare. Jag skulle inte kunna skriva om rötan på »En liten plats« idag eftersom jag bor på »En stor plats«, där rötan får min tunga, mina fingrar, min hjärna att stelna.
Jamaica Kincaid, 2018
Comments are closed.