Foto © Carlos Macedo
I en text som darrar av sorg och frustration återskapar den 22-årige Pedro sin far Henriques liv. Från barndomen och studentåren i den syd-brasilianska staden Porto Alegre till livet som lärare i det offentliga skolsystemet: allt pekar mot den ödesdigra dagen då han för sista gången blir stannad av polisen på grund av sin hudfärg.
Hudens avigsida är en drabbande far och son-skildring, men också ett mäktigt porträtt av ett land fårat av fattigdom och rasism. Romanen tilldelades Brasiliens största litteraturpris Prêmio Jabuti 2021.
JEFERSON TENÓRIO BESÖKER SVERIGE I HÖST:
Bokmässan i Göteborg (28/9–1/10) Länk
Kulturhuset i Stockholm (2/10) Länk
Läs öppningskapitlet här nedan som ett litet smakprov på Jeferson Tenórios roman.
ur
Hudens avigsida av Jeferson Tenório
översatt från portugisiska av Örjan Sjögren
1.
Ibland tänkte du en tanke och flyttade in i den. Du drog dig undan. Som om du byggde ett hem. Långt borta. Inom dig. Det var ditt sätt att hantera saker. I dag väljer jag att tänka att du gav dig av för att återvända till mig. Jag ville inte att din frånvaro skulle vara mitt enda arv efter dig. Jag ville ha en sorts närvaro, om än smärtsam och sorglig. Och här i detta hem, i denna lägenhet, kommer du trots allt alltid att vara en kropp som aldrig upphör att dö. Du kommer alltid att vara fadern som vägrar att ge sig av. I själva verket lärde du dig aldrig att gå din väg. In i det sista trodde du att böckerna skulle kunna göra någonting för människorna. Men du trädde in i livet och sedan lämnade du det, och livet fortsatte att vara hårt. I föremålen finns minnen av dig, men det känns som om allt som har blivit kvar av dem är sådant som antingen angriper eller tröstar mig, för de är rester av tillgivenhet. Tyst berättar just dessa föremål om dig. Det är med hjälp av dem som jag uppfinner dig och får tillbaka dig. Det är med hjälp av dem som jag försöker ta reda på hur många fler tragedier vi kan klara av. Kanske vill jag komma fram till någon sorts sanning. Inte som en slutstation. Utan som en väg som söker sig fram genom omgivningarna för att ge mig ett invecklat pussel, ett pussel som börjar på andra sidan dörren till vardagsrummet, där jag hittar en orange lerskål. Och i den en sten, en ocutá, inlindad i ett halsband med röda, gröna och vita glaspärlor, en magisk sten förknippad med någon afrikansk gudomlighet. Jag betraktar den noga. Det är så man tränger in i ett liv som inte längre är kvar. Jag tar upp stenen ur skålen. Jag kommer ihåg dagen då du sa att ditt huvud tillhörde krigarguden Ogum och att det var tur, för Ogum var den enda gud som kunde handskas med avgrunder. Jag kommer ihåg att det var av dig som jag första gången hörde ordet »avgrund«. Det finns ord som vi sparar när vi är barn därför att de ger oss tröst. Nu kommer jag ihåg vad faster Luara sa att jag skulle göra när jag hittade din Ogum i form av en sten. Rulla in honom i en tygbit, håll i honom med båda händerna och ta honom till floden, sa hon till mig. Innan jag lämnar lägenheten går jag till ditt sovrum och betraktar det från dörren: kläder ligger utspridda i rummet och några har slängts in i garderoben. På skrivbordet ligger kulspetspennor, strumpor och kvitton från mataffären huller om buller. Där finns anteckningsblock och lösa papper. Där finns mappar med prov och uppsatser av dina elever. Ditt kaos gör mig rörd. När jag står där och tittar på alla saker inser jag att det är de som ska hjälpa mig att berätta vem du var innan du gav dig av. Samma saker som besegrade dig och som nu berättar för mig om dig. Föremålen kommer att bli din vålnad som ska besöka mig.
