Översättningen av detta absurda men oupphörligt fascinerande mästerverk är lysande.

Otroligt klartänkt, smart, jordnära och i samklang med tidsandan på ett sätt som imponerar enormt på mig. Dessa "jugoslavfragment" hör till det främsta vi har inom samtidsprosan.

Det är en pigg och underhållande bok – ”stickord egensinnig”. Det kan inte nog betonas, vår tids brist på originalitet, fyndighet och allt som äger en gnutta av det spirituella, och hur det håller på att utarma oss själsligt. Hos Stanišic finns en stilistisk spänst, och detta språk lever upp även på svenska, mångordigt, uppblandat, rörligt, flyktigt men bestående.

En skickligt upplagd roman med en prosa som är lysande och intensiv.

Frågor om krig och flykt, om integration på andras villkor och historieskrivning på egna, behandlas på det enda sätt som har betydelse om litteraturen skall utgöra en kunskapsform i egen rätt: med sinne för detaljer och hur människor trots sin outbytbarhet formas av andra.

I en fragmenterad diktsvit beskriver den vietnamesiska poeten Mai Van Phan de blodiga konflikter och det koloniala förtryck som har plågat det vietnamesiska folket under det senaste seklet … Mai Van Phan beskriver ett folk som är djupt splittrat. Att döma av det sammanhållet exakta språket så är översättningen från vietnamesiska utmärkt och Skrottid blir till en stark och mardrömslik påminnelse om hur utsatta människor är inför övermakten. En påminnelse som barmhärtigt avslutas i ett större ljus, i frihet.

Det är inte ofta man sjunker ner i en bok som Mengistes. Om den etiopiska krigaren Hirut, från unga flickan som håller hårt i det gömda geväret, det enda som hon ärvt av sin döda far, fram tills hon blir en viktig officer i kejsare Selassies armé - bekämpande Mussolinis inkräktare. Darrande är jag totalt med henne i hennes kamp. Storartat!

Detta är en oerhört vacker, dramatisk och konstnärligt förfinad skildring av kvinnliga soldaters ouppmärksammade försvar av Etiopien. En stor läsupplevelse som bygger på ett intressant stycke historia. Översättningen är mycket fin.

Det handlar inte om romantisering eller estetisering av kriget, Mengiste korrigerar helt enkelt historieskrivningen. Kriget har alltid varit en manlig berättelse som förvisat kvinnorna till marginalen. Men i Etiopien – som på många andra ställen – stred kvinnor med gevär i hand.