Det är ovanligt att böcker är både blixtrande intelligenta och våldsamt underhållande. Netanyahus, som belönades med Pulizerpriset förra året, är en sådan bok.

Läsupplevelsen är intensiv.

Även om det löper många mörka strimmor genom romanen är den vital och bitvis rolig att läsa. Författarens formuleringsförmåga och blick för det udda och bisarra är välgörande. Och hjälper till att förmedla rasismens avskyvärda och nedbrytande kraft.

Det är en högintensiv roman som trots tempot ändå behåller förmågan att uppfånga nyanser och skiktningar i sitt ämnesinnehåll.

Vad är skapandet av en historia om inte ett sätt att sortera och strukturera skärvor av erfarenheter till någon form av ordning? En ordning som kanske inte tillrättalägger tillvaron men i alla fall gör den uthärdlig. Här har fiktionen ett syfte i relation till andra former av förmedling i att begripliggöra inte endast orättvisor och förtryck utan också sådant som förlust och förgänglighet. Hudens avigsida gör detta alldeles utmärkt.

Storheten ligger i detaljerna, pregnanta och färgrika. Kawakami har förmåga att måla i bilder

Dangarembgas trilogi har varit vårens stora läsupplevelse.

Men, och det är det som gör denna roman så läsvärd, hon har också en alldeles ogrumlad blick för detaljer och ett måleriskt språk, väl överfört till svenska av Andreas Vesterlund, som förmår blottlägga elände och samtidigt strimmor av humor i mörkret. Det är ingen smickrande bild av sig själv hon visar upp i spegeln, men den är full av liv!

Mest av allt är "Jag är en hund" ett konstnärligt försök att gestalta en hunds yviga, fartfyllda sinne. Men det är också en tankeväckande berättelse om hur vi människor styr och ställer, med djuren (och naturen) runt omkring oss.