Hela boken [är] en fullkomligt avväpnande självironisk blick i back­ spegeln. Och därtill något så ovanligt som en ovanlig bok om Paris, trots att den till stora delar utspelar sig i vindskupor och bland Café de Flo­ res ”fauna” av transvestiter och bo­ hemer, poeter i exil och intellektuella legender.

Litteratur om annan litteratur – och det är lönlöst att förneka att Vila-Matas skriver i den genren – avvisas ofta bryskt, särskilt i tider då det ”naturliga” och ”autentiska” står högt i kurs. Men man ska nog ta Vila-Matas på stort allvar. … Om litteraturen ska fortsätta trollbinda oss, tycks Vila-Matas med utsökt vacker melankoli suggerera, måste vi på en gång ta farväl av Paris och för alltid dröja oss kvar på Café de Flores trottoarservering.

En oförglömlig tidsskildring.

Roman utan namn är på många sätt en roman i samma tradition som Erich Maria Remarques På Västfronten intet nytt, Dalton Trumbos Johnny var en ung soldat eller Ernest Hemingways Farväl till vapnen. Kanske kommer den nu när den äntligen finns i svensk språkskrud att placera sig vid dessa giganters sida också i vårt kollektiva medvetande.

Få författare är så universellt och provinsiellt dyrkade som den brasilianska modernisten Clarice Lispector. I hemlandet, dit hon flyttade som ettåring från Ukraina 1921, är hon en gigant. Att hon blivit det även i Sverige beror till stor del på förlaget Tranan och översättaren Örjan Sjögren, som i och med ”Äpplet i mörkret” nu ger ut sin åttonde – strålande – Lispector-översättning.

Åh, vilken härligt livsbejakande, varm och levande bilderbok /…/ Det är den första svenska översättningen av författaren Atinuke, men jag hoppas att det kommer fler. /…/ Berättelsen utspelar sig i nutida medelklassmiljö, i en stad med mycket grönska där vänner och familj nära och tillgängliga. Dubbeltrubbel för Anna Hibiscus är en bok att ta till sitt hjärta!

Romanen är den andra i förlagets serie med berättelser om Vietnamkriget ur ett icke-amerikanskt synvinkel. Med tanke på den enorma övervikten av skildringar ur USA:s perspektiv är satsningen mer än välkommen. Än bättre är det förstås att det inte handlar om någon torftig partsinlaga, utan om ett betydande litterärt konstverk.

Så kan svenska läsare än en gång glädjas åt frukten av ett dödsföraktande översättningsarbete signerat Örjan Sjögren av ett av 1900-talets stora författarskap.

Det här är en tidig Thomas Bernhardroman, språket är ännu inte centrifugalsugande, stampade på stället, utan här leder vägen fortfarande framåt även om alla de träffar bär på sjukdom och förruttnelse och fantasilöshet, en författare utplånar sin egen text, en musiker skapar outhärdlig musik. Konsten tar kål på sig själv, tankarna slår knut, tyska språket alstrar bara dumhet, det går inte att nå fram till en annan människa. Att göra sig förstådd är omöjligt, det kan man lära av Thomas Bernhard.