Men, och det är det som gör denna roman så läsvärd, hon har också en alldeles ogrumlad blick för detaljer och ett måleriskt språk, väl överfört till svenska av Andreas Vesterlund, som förmår blottlägga elände och samtidigt strimmor av humor i mörkret. Det är ingen smickrande bild av sig själv hon visar upp i spegeln, men den är full av liv!

Mest av allt är "Jag är en hund" ett konstnärligt försök att gestalta en hunds yviga, fartfyllda sinne. Men det är också en tankeväckande berättelse om hur vi människor styr och ställer, med djuren (och naturen) runt omkring oss.

Berättelsen rör sig sedan mellan anekdoter om prickskytte på ugglor, ett porträtt av en hantverkare med missbildad underläpp och virtuosa beskrivningar av kyrkointeriörer i trakten, allt utfört med samma fina avvägning mellan fantasifull pregnans och omsorg om den sociala verklighet skeendet speglar.

Jag fängslas av den medryckande berättelsen, det vackra språket och intressanta persongalleriet där en karaktär i taget fördjupas och får färg och form. Jag blir också berörd av den underliggande melankolin. Det är helt enkelt en fulländad roman.

”Att skörda ben” kommer att leva vidare som en klassisk skildring av en traumatisk del i den karibiska historien.

"Att skörda ben" (...) är inträngande och överväldigande livfull i skildringar av såväl personer som miljöer, berättandet bärs medryckande och med kraft fram av en stark och pulserande närhet och inlevelseförmåga, och den effektiva och detaljskarpa realismen ger romanen en drabbande intensitet.

Man läser som på tå, med garden uppe, full av sorg, och beundran.

"Orkansäsong" är den typen av roman där man efter avslutad läsning liksom stannar upp och undrar vad som egentligen hände, och hur det är möjligt att något så laddat och intensivt faktiskt kan ta slut med något så enkelt som en punkt.

Sällan har jag känt ett sådant begär för samtidslitteratur, som för Rijnevelds sällsamma prosa. Det är en hotfull, kroppslig läsupplevelse, där det som är okänt för en människa själv tar henne i besittning.