Clarice Lispector

»Brev är spöklika saker.«
– läs Hanna Nordenhöks efterord till Clarice Lispectors Brev i urval

Arkiv

Browsing

I det urval av Clarice Lispectors brev som nyligen givits ut får vi genom hennes egna ord en vidgad blick på ett liv som ofta beskrivs som mytomspunnet och excentriskt. Vi lär känna olika sidor, både vardagliga och brinnande, hos en författare som hör till 1900-talets mest betydande. Urvalet spänner från 40-talet fram till hennes död 1977 och är gjort av författaren Wera von Essen.

På svenska har en stor del av hennes skönlitterära verk utkommit under de senaste 20 åren, men i den här utgåvan kan svenska läsare för första gången närma sig hennes person – på 100-årsjubileet av hennes födelse.

Vi publicerar här författaren och kritikern Hanna Nordenhöks efterord till boken, i vilket Lispectors liv och verk får en utförlig presentation.


Efterord

Författare: Hanna Nordenhök
Ur: Brev i urval av Clarice Lispector
Ungefärlig lästid:   13  minuter

Brev är spöklika saker. Inte bara på grund av det enkla faktum att brevskrivande av allt att döma är en utdöende skrivform, och att de brev vi numera tar del av ofta tillhör en svunnen tid, skrivna av människor som inte längre finns bland oss. I den otålighetens uppkopplade tid som är vår erbjuds ingen given plats för brevskrivande. Den väntan som finns inskriven i brevets tilltal – väntan på osäker postgång, på handens rörelse över pappret, på obstruerande skrivmaskiner – är ett minst sagt otidsenligt livsmönster. Så kommer också med största sannolikhet de brevliknande texter samtiden producerar – i form av Facebookuppdateringar, tweetar, Instagramkommentarer, mejl, sms – att försvinna in i de digitala slukhålens mörker, om inte nya teknologier hittar sätt att rädda dem undan glömskan. Medan breven, de vi hämtar upp ur arkiven eller bibliotekens magasin, ur gamla papplådor på vinden eller lirkar fram ur hopsnörda buntar i döda familjemedlemmars byråar, finns kvar. Och de talar med röster och gester vi bara knappt känner igen. 

Den flitige brevskrivaren Franz Kafka kallade en gång brevskrivandet ”en kommunikation mellan fantomer”, och syftade på den smått kusliga flertydighet han menade i någon mån alltid behäftar ett brevs adressat. Den mottagare vi skriver till i brev är aldrig riktigt en, utan kastar sina skuggor i många riktningar. Skriver brevskrivaren till någon annan eller till sig själv? Och vänder hen sig inte ofrånkomligen också till en annan, tredje mottagare, en framtida läsare, en hemlig interlokutör – kort sagt till en svävande hänvändelsepunkt vars egentliga syfte är att göra den skrivandes egen tillblivelse i språket möjlig? På det sättet liknar brevet kanske vilken mänsklig relation som helst, lika fylld av projektioner, av bollande och schackrande, önskningar och tvivel. Brevets natur är ju att det anropar någon, det begär ett svar, det anteciperar och avlyssnar en respons det ännu inte har fått men önskar sig eller bävar inför – som vi ju på sätt och vis gör i alla samtal och relationer vi ingår i med andra. Bara det att brev, inte minst de vi läser långt efter deras tillkomst, fångar och sträcker ut det där skälvande ögonblicket då vi ännu inte vet vad vi ska få för slags gensvar. En utdragen längtan eller oro. 

Det är lätt att komma att tänka på sådana saker när man läser detta hett efterlängtade urval av brev, företrädesvis skrivna av Clarice Lispectors hand. En del av deras skönhet och drabbning består just i att de förblir texter i anländande, i ofullbordad rörelse. Samtidigt som de iscensätter ögonblicklighet och spontanitet bär de på en egen liten oändlighet: de kommer aldrig fram, de fortsätter att sträcka sig efter de mottagare vars samtidiga frånvaro och närvaro de förutsätter. Det är en levande, alldeles glasklar, röst som hörs i dem. Fylld av skuggor och undermeningar, av humor, tankeskärpa, sorg, ensamhet, nerv. För en författare som Lispector, vad kan ha varit en bättre skrivform vid sidan av den skönlitterära prosan än brevet? Hon vars verk går att läsa som ett enda vulkaniskt utforskande av den mänskliga relationen och människans relation till sin värld – av en i existensen inneboende ömsesidighets tider och rörelser, flöden och pulser.

I en krönika i damtidningen Mais, mindre än ett år innan sin död i december 1977, skriver hon: 

”Åh, vad det är skönt att behöva och vara på väg, ha. Vad det är skönt, ögonblicket då man behöver som föregår ögonblicket då man har.”

*

Jag känner ofta olust inför att återge biografiska detaljer ur kvinnliga författares liv. Begäret efter skrivande kvinnors privata sfärer, deras olyckor, sjukdomar, sexualitet, kroppar och själsliv, har utövat en stark lockelse i offentligheten under hela den moderna litteraturens epok. Här finns en lång tradition av bedrägliga narrativ och framställningar – här finns med andra ord en politik. Kanske är ett brevurval av det här slaget oundvikligen ett bidrag till en sådan tradition, och vi som läser det lika inbegripna som någon i begärsvirvlarna som styr den. Ändå kräver de underbara brev som presenteras i denna volym ett sammanhang, en bakgrund.

Lispector föddes 1920 i Podolien, nuvarande Ukraina. Därifrån flydde hon till Brasilien med sin judiska familj undan pogromer och förföljelse då hon inte ens var ett år. Hon fick namnet Chaya, som i det nya landet ändrades till det mer portugisiskt klingande Clarice. Flykten blev ett livsbetingande trauma i familjen på fler än ett sätt. Enligt den självbiografiska romanen I exil från 1945, skriven av Lispectors äldre syster Elisa som också hon blev författare, utsattes modern under en pogrom för en våldtäkt begången av ryska soldater några år innan Lispectors födelse, och smittades då med syfilis. De tre döttrarnas barndom präglades av det brutala sjukdomsförloppet och moderns död då Clarice var nio år – själv lär Lispector senare ha sagt att hon under hela uppväxten närde en fantasi om att det var hennes egen födelse som orsakat moderns sjukdom. Tillsammans med de båda systrarna uppfostrades Lispector av fadern i deras hem i Recife fram till också hans förtidiga död 1940. Elisa och Clarice flyttade då in hos den äldsta av dem, Tania, som redan var gift, och 1943 fick Lispector, vid tjugotre års ålder, stor framgång med sin debutbok Nära det vilda hjärtat (Perto do Coração Selvagem). Boken skrev hon samtidigt med sina juridikstudier och en nyligen påbörjad bana som kolumnist i tidningen A Noite. Med sin experimentella berättarstil och starka influens från Spinozas filosofi mottogs den som ett revolutionerande bidrag till den brasilianska litteraturen. Kort efter utgivningen av boken avslutade Lispector sina studier, gifte sig med den tidigare klasskamraten vid universitetet Maury Gurgel Valente och reste till Europa och USA för ett liv som diplomathustru under flertalet år. Redan tidigt i förhållandet och fortfarande i Brasilien skriver hon till honom, kanske som en fingervisning om hur mycket hon skulle komma att vantrivas i det inordnade liv äktenskapet och diplomatlivet senare innebar: ”[P]latser, scheman, samvete, övervakning. Det som är värt något är att tillsammans med allt detta finns livet som aldrig upphör.” 

Wera von Essen har gjort
både urval och översättning.
Foto: Olivia Borg/Natur & Kultur

Detta omsorgsfulla brevurval översatt av Wera von Essen börjar vid tiden strax innan Lispector får debutboken publicerad, påhejad bland annat av sin nyvunne vän författaren Lucío Cardoso. Vi får sedan följa henne från 40-talet till och med 70-talet, den tid då hon var litterärt verksam. 40-talet är en tid då Lispector är förhållandevis ny i skrivandet, hon vet att ”det finns friskt vatten” i henne men ännu inte hur hon ska ”hitta källan”, som hon skriver i ett av breven till Cardoso. Under de första diplomatåren är han och hennes systrar de personer Lispector skriver till mest. Till systrarna skriver hon med stor tillgivenhet, till Cardoso som till en älskad – en i hennes ögon självlysande man, som i sin tur älskade andra män. Av de 226 brev Lispector skriver till Cardoso under sitt liv svarar han på fyra. I sina fåtaliga brev är han visserligen ömhetsbetygande och högaktande, men förblir otillgänglig för henne. Den hon senare gifte sig och fick barn med passade hon förmodligen mindre för, och i den brevväxling med Gurgel Valente som inleder denna bok anas redan konturerna av med tiden säkerligen svårbemästrade konfliktytor mellan två mycket olika temperament. 

Lúcio Cardoso
Foto från Goodreads

Cardoso å sin sida framstår i Lispectors brev som något betydligt mer än en obesvarad kärlek. Han är en syskonsjäl, en bror i skrivande och läsande – han står för all den litteratur, den möjlighet att skriva, hon längtar till. Mer än en gång tänker jag på Nelly Sachs korrespondens med Paul Celan när jag läser hennes till en början intensiva, senare mer avmattade och sorgsna, anrop av Cardoso. Celan var precis som Cardoso en otillfredsställande brevvän, och svarade betydligt mera sällan än vad Sachs skrev. Sin längtan till Celan kallade Sachs en ”hemlängtan”, och deras brevväxling för en ”smärtans meridian mellan Stockholm och Paris”. Och även om omständigheterna i tid och rum som kringgärdade dessa båda författarvänskaper inte så lite skiljer sig åt, så brinner elden från ett hett och systerligt begär lika starkt hos Lispector som hos Sachs. Cardoso liknar i Lispectors brev verkligen en ”fantasm” i Kafkas mening, han är ett fyrljus i fjärran, en längtanspunkt som tillåter henne att säga en hel del om sig själv, sin livssyn, sitt förhållande till litteratur. I det ”ensidiga spel” som blir deras brevväxling är det som om hon blir till som skrivande och tänkande människa medan hon skriver, och rösten med vilken hon tilltalar honom ger på så vis oss framtida läsare en enastående inblick i ett själfullt temperament och en vakenhet inför världen som vi känner igen från Lispectors prosakonst. 

Staty av Lispector i Rio de Janeiro
Foto: Wikipedia

Lispectors böcker har översatts till ett stort antal språk och uppnått klassikerstatus både i Brasilien och internationellt – andra centrala verk jämte debuten kom att bli Passionen enligt G.H. (A Paixão Segundo G.H.) från 1964, Levande vatten (Água Viva) från 1973 och Stjärnans ögonblick (A hora da Estrela) som utkom postumt 1977, böcker som svenska läsare genom hennes översättare Örjan Sjögrens försorg har den stora glädjen att kunna ta del av. Av sin amerikanska biograf Benjamin Moser har Lispector kallats den viktigaste judiska författaren sedan Kafka, och hennes säregna språk har ofta beskrivits som mer poetiskt än prosaiskt – en ”andra portugisiska i portugisiskan”. I brasiliansk litteratur intar hennes romaner och noveller en särställning och hon har blivit en nationell ikon för många människor långt utanför litteraturens kretslopp. Flera av hennes böcker är obligatorisk läsning i brasilianska skolan och statyer av hennes person finns på offentliga platser i Rio de Janeiro och Recife. Trots att hon gav relativt få intervjuer, trots den undandragenhet och skygghet hon periodvis upprätthöll i förhållande till omvärlden och trots hennes nyskapande författarskaps språkliga komplexitet, är Lispector känd av de flesta i Brasilien idag – ofta enbart kallad vid förnamn, en ”Clarice” för alla och envar. Få så pass smala och höglitterära författare har i litteraturhistorien under sin egen levnad uppnått en sådan ställning och stjärnstatus. 

Tar man del bara av en bråkdel av de fotografier som tagits på Lispector blir det också tydligt vilket utomordentligt exempel hon är på hur kvinnliga författares kroppar visuellt iscensätts i en litterär offentlighet. Där avbildas hon ofta enligt mönster präglade av erotisk laddning och mystisk uttrycksfullhet, det är bildarrangemang som visar upp en underskön kvinna, ofta med en cigarett i handen, på samma gång tillgänglig och otillgänglig, i utsökta dräkter och hårläggningar – medan fotografierna från senare delen av hennes liv exponerar en livshärjad och skör gestalt, som för att bekräfta föreställningen om den fallna och av livet stukade skrivande kvinnan. Man anar här en giftig kombination av sensationalism och idolisering. I den samtida brasilianska pressen kunde hon kallas för en gåtfull ”sfinx”, liksom ”häxa” efter att ha bjudits in till en häxkonferens i Colombia på sjuttiotalet. Lispector var med andra ord bortsett från en enastående författare också ett medialt fenomen, en status hon kände sig lika obekväm i som i sin litterära berömmelse: ”Framgång är ett fiasko, en falsk verklighet. Jag befattar mig helt enkelt inte med framgång /…/ Att kallas för författare gör mig illa till mods” (Mais 1977).

Två exempel på fotografier av Lispector.

t.v © Arquivo de Clarice Lispector
t.v. © Wikipedia
(1972)

Berättelsen om Lispectors privatliv har i likhet med sådana om andra stora kvinnliga författare kommit att bli en berättelse om ett olyckligt liv, där traumatiska händelser förstoras upp – det deprimerade diplomathustrulivet, ett antytt tablettmissbruk, en brand på sextiotalet då Lispector skadades svårt, sonen Pedros schizofreni, döden i livmodercancer 1977. Men samtidigt med dessa yttre förhållanden och traderingen av dem i den offentlighet som omgärdade henne skrev Lispector en prosakonst som utgör ett radikalt tänkande över den mänskliga erfarenheten. En litteratur lika fysiskt kännbar som tanketät – en existentiell grundforskning i vad det innebär att förnimma och bli till i denna värld. Hon var dessutom mångsidig som skribent, ibland av försörjningsskäl men också av allt att döma på grund av intellektuell nyfikenhet och en hunger efter människorna och världen. Lispectors sammantagna skriftproduktion omfattar inte bara romaner och noveller utan också barnböcker och tidningskrönikor, liksom de intervjuer hon gjorde på sextio- och sjuttiotalen med emblematiska brasilianska musiker som Elis Regina, Tom Jobim och Chico Buarque, eller författare som Jorge Amado, Rubem Braga och Lygia Fagundes Telles samt en rad andra kändispersonligheter. Också här anas en dubbelhet mellan behovet av undandragenhet och behovet av samtal, precis som i hennes brev. 

*

Lispector skriver många av breven under sin bortovaro från Brasilien som Gurgel Valentes hustru och senare mor till sönerna Pedro och Paulo, hon skriver dem från Italien, England, Schweiz, USA. Parallellt med korrespondenserna arbetar hon med novellerna till Familjeband (Laços de família), som av olika skäl utkom först 1960, liksom med sin andra roman O Lustre (”Ljuskronan”) och den tredje, A cidade sitiada (”Belägrad stad”) – den sistnämnda under en av sina graviditeter och familjens vistelse i Bern, som var en stad som fyllde Lispector med känslor av instängning, romanen fick ett blandat mottagande och har betraktats som hennes mest otillgängliga verk. Under femtiotalet, då tvåbarnsfamiljen flyttar till Washington för en ny diplomatpost, rapporterar Lispector om ”problematiska hembiträden”, om pesthärdar till barnflickor och ouppfostrade hushållerskor – vittnesmål om en viss materiell levnadsnivå med vidhäftande klassförakt men också om en underliggande, vad det verkar allt svårare, vantrivsel. ”Jag lever ett tomt och överspänt liv”, skriver hon därifrån, och sörjer förlusten av ett seende och en ”upplevelse av storhet” hon saknar från barndomen. Bara skrivandet och barnen tycks skänka henne glädje, liksom enstaka vänner såsom den brasilianska författaren Érico Verissimo och hans hustru Mafalda, som en tid bor i USA med sina barn och blir ett kärt umgänge. I breven skriver hon med karaktäristisk självironi att hon fortsätter att måla munnen som om hon ”just ätit en fläskkotlett utan servett”, hon skämtar men låter ensam och i uppbrottsstämning. 

Äpplet i mörkret kom ut i svensk översättning av Örjan Sjögren 2019.

Under dessa år i Washington skriver Lispector sin mest omfångsrika roman Äpplet i mörkret (A Maçã no Escuro), som refuseras av förlagen och inte kom ut förrän 1961. I skiftet mellan sextio- och sjuttiotal skiljer Lispector sig från Gurgel Valente och flyttar med sönerna till Rio de Janeiro. Hon skriver romanen Uma Aprendizagem ou O Livro dos Prazeres (ung. ”En lärdom eller Boken om njutning”), liksom en mängd kortare berättelser, inte minst novellerna i Hemlig lycka (Felicidade clandestina) som publiceras 1971. Pedro blir till hennes förtvivlan allt sjukare, men ”hoppet är det sista som dör” som hon skriver i ett av de sista bevarade breven till Paulo, den yngste av sönerna som då var utbytesstudent i USA – för övrigt vidrör hon sparsamt Pedros tillstånd som sägs ha varit hennes livs stora sorg. Ändå arbetar hon, och skriver några av sina mest filosofiskt täta och omvälvande romaner, liksom hon parallellt skriver artiklar och intervjuer för brödfödan. Endast en dryg månad efter publikationen av mästerverket Stjärnans ögonblick 1977 går hon bort på sjukhus i en galopperande cancer. Det är vännen och assistenten Olga Borelli som hjälper henne att färdigställa den sista manusversionen, liksom hon efter Lispectors död sammanställer de efterlämnade fragment som skulle bli romanen Blåsa liv (Um Sopro de Vida – Pulsações), posthumt publicerad 1978. 

Lispector var en produktiv författare in i det sista. ”[D]in mor är eld …”, som hon skriver i ett odaterat brev till Paulo.

*

”[D]et vore fruktansvärt att redan vara fullbordad”, skriver Lispector 1944 till Lucío Cardoso med anledning av en tidningsartikel han har skrivit om Nära det vilda hjärtat. Ordet är ”completo” i det portugisiska originalet – hel, komplett. För en trogen läsare av Lispector blir utsagan betecknande. Den syftar å ena sidan på en vantrivsel i tanken på att vara en fullfjädrad författare, en tanke som uppenbarligen fyller den unga författarinnan med känslan av instängning och stagnation: ”Jag får lust att riva sönder [boken] och bli fri igen.” Men detta att vara ”fullbordad” har också en större bäring på Lispectors litterära gärning och motivkrets, där existensen ofta skildras som ett blivandetillstånd. Den som är hel och fullbordad begär inte, och begär innebär rörelse – alltså tänkande, alltså litteratur, alltså erfarenhet. Att vara fullbordad blir enligt en sådan logik att ge efter för en förfalskning. En ofullständighet måste till, i levandet och i skrivandet, för att rörelsen mot det inte redan kända, mot det kommande, det som ännu inte är, ska kunna åstadkommas. Det ofullständiga kräver tillägg, det måste bli någonting mer och annat än vad det är, och tvingar därför fram förvandlingsnummer som är motsatsen till det ointagliga stillaståendet hos någonting slutgiltigt format och avgjort. I förhållande till Lispectors otämjda, oväntade språk och tankevärld liknar tanken om det fullbordade med andra ord det att upphöra att finnas till – medan det ofullbordade utgör själva livet. 

I Lispectors böcker uppträder en lång rad ofullständiga varelser, rastlöst kretsande genom sitt eget blivande och sin existentiella expansion, hela tiden inbegripna i levandets böjlighet. Dessa varelser kommer i många skepnader – de är eller blir till djur, flickor, mördare, insekter, landskap, till levande vatten och gnistor av liv. Vad som förenar dem är att deras innersta väsen tycks vara just ”att bli”, som det heter om ”det kvinnliga” i Nära det vilda hjärtat. Det finns en subversiv dimension nedlagd här, en revolt mot det vedertagna och en möjlighet till ett nytt slags seende, uppsnappad av en rad feministiska tänkare och läsare av Lispectors litteratur genom åren: Hélène Cixous, Adriana Cavarero, Rosi Braidotti med flera. Dessa upproriska gestalter-på-väg hos Lispector både uppväcker och blir bärare av en mångtydig sanning om världen. Deras tid är ”stjärnögonblickens”, ”nu-ögonblickens”, punkter av förtätning som frammanar våldsamma språng ut mot en verklighet bortom den skenbara. Dessa utsprång kräver en öppenhet mot, ibland också sammansmältning med, det ännu främmande och osedda. Som i bilden av kackerlackans döende inälvor i Passionen enligt G.H., vars anblick i romanens huvudperson väcker en drift att äta hos henne, att inmundiga detta innanmäte på väg mot utslockning – som vore det en annanhetens oblat. Ett gudomligt inkråm eller organ i det innersta av existensen, ett alltets vilt bultande hjärta? I Nära det vilda hjärtat motsvaras den bilden av ett ätande av en förborgad hemlighet av en sockerkaka, som sägs smaka just kackerlacka och vin. Denna sockerkaka påminner om en förvildad variant av en Proustsk madeleinekaka – det handlar om ögonblicket då en akut tillvaro, mer än minnet av den, öppnar sig. Detta sväljande av det främmande blir en kommunion mellan ofullständiga kroppar. 

Jag kan inte låta bli att tänka på detta delande, dessa skimrande gemenskaper, medan jag läser Lispectors brev. Brev längtar efter gemenskap, de söker svar, sådant är deras väsen. Den som är hel och fullbordad skriver inte brev. Brev blir till och existerar i sitt behov av den andra människan, av ett du som inte är ett utan flera, en fantomlik spegel med ljusbrytande ytor. Det är behovet av den andra som sätter brevet i rörelse. Att läsa Lispector som brevskriverska är att för en stund få vistas i en skarp mejsling av de där skälvande ögonblicken då man behöver – de som föregår ögonblicken då man har.

Hanna Nordenhök

Foto: Kajsa Göransson


BÖCKER SOM OMNÄMNS PÅ SIDAN

Kundvagn
+Antal
-
Summa
215 kr

Snabba leveranser
Fri frakt över 300 kr, annars endast 25 kr
Betala med Swish, kort eller faktura

Klicka här för att använda en rabattkod

1
X