Edwidge Danticat

Edwidge Danticats Att skörda ben
Läs Yukiko Dukes introduktion

Arkiv

Browsing

Edwidge Danticats roman Att skörda ben betraktas som en modern klassiker inom den karibiska litteraturen. Vi publicerar här kritikern Yukiko Dukes nyskrivna förord till romanen.

Ur: Att skörda ben
Författare:
Yukiko Duke
Ungefärlig lästid:
10 minuter
Edwidge Danticat – Att skörda ben (omslag)
Den nya utgåvan av Att skörda ben, utgiven 2020.

Den amerikansk-haitiska författaren Edwidge ­Danticat hälsades som ett stort litterärt löfte 1994, när hon som 24-åring debuterade med romanen Breath, Eyes, Memory – som några år senare även utgavs i svensk översättning. När hon två år senare publicerade novellsamlingen Krik? Krak! hade hon tagit ett stort steg framåt som författare och kritikerna jublade. Danticat blev en sensationell finalist till det prestigefyllda National Book Award, och utnämnd till en av de mest intressanta amerikanska författarna under 40 av tidskriften Granta. Nu, 25 år senare, har Danticat ett femtontal hyllade titlar bakom sig i olika genrer: essäböcker, romaner, novellsamlingar och barn- och ungdomsböcker.

Men redan i hennes två tidigaste verk går det att urskilja de smärtpunkter som hela hennes fortsatta författarskap kretsar kring: migrationens betydelse för individens identitet och de komplicerade mor-dotterrelationerna i dess spår. »Lägg därtill separation, vilket för mig är ett lika starkt tema som mor-dotterrelationer. Ibland är det en påtvingad separation, orsakad av problem som har med diktaturer att göra; ibland är det en plötsligt uppkommen separation som vid dödsfall, ofta en våldsam död. /…/ Det är inte så mycket relationen i sig som omständigheterna som skapar förutsättningarna för relationen jag är intresserad av«, säger hon i en intervju i Callaloo, en litteraturtidskrift för karibisk litteratur.

I Edwidge Danticats verk splittras familjer och älskande par skiljs åt under traumatiska omständigheter, ofta för att aldrig mer återförenas. De frånvarande sägs ofta vara lòt bò dlo, »på andra sidan havet«; de har endera emigrerat eller dött. Och kanske är det inte så underligt att just separationen är en röd tråd i Danticats verk: hennes första riktigt starka minne är när släktingar bänder loss henne från modern, som ska lämna henne för att åka till USA för att arbeta. 

Edwidge Danticat föddes nära Port-au-Prince 1969, i en tid då diktatorn François »Papa Doc« Duvalier styrde Haiti med järnhand. När hon var två år lämnade hennes far landet för att arbeta som taxichaufför i New York. Modern, som var sömmerska, förenade sig med honom två år senare och lämnade Edwidge och hennes yngre bror André med deras farbror Joseph och hans familj. Båda föräldrarna var illegala invandrare och kunde därför inte återvända till Haiti förrän de hade fått uppehållstillstånd i USA. Det kom att dröja, och under den tiden utökades familjen med två små pojkar i New York. Under många år var enda kontakten med föräldrarna brev och kassettband med inspelade meddelanden. Först när Edwidge var sju år gammal fick hon återse sina föräldrar – och presenterades då samtidigt för sina två nya bröder. Det var en omskakande upplevelse: hon insåg att hon kände sig fullständigt främmande inför dem som borde stå henne närmast. 

Det var istället farbrodern Joseph som fick axla föräldrarollen, och det gjorde han, pastorn i den lokala kyrkan, med stor värme och fast hand. Hans hem var fullt av släktingars barn vars föräldrar hade emigrerat till andra länder: USA, Kanada, Frankrike. Men även om det var ett ljust hem funderade Edwidge Danticat mycket på varför hennes föräldrar inte ville bo med henne. »Jag gled in i tystnad. Barn anpassar sig, men man får stråk av sorg och melankoli inombords«, konstaterar hon i essän »My Personal Journey«. Litteraturen blev en tillflyktsort, hon blev tidigt en läsande människa. 

I den stränga privatskolan, som föräldrarna i USA betalade dyra pengar för, vantrivdes hon. Det fick henne att känna skam; hon visste ju att föräldrarna hade rest iväg för att ge henne och hennes syskon en bättre framtid. Det gällde att vara flitig i skolan och visa sig värdig deras uppoffringar, en närmast omänsklig börda för ett barn att bära. 

Edwidge Danticat – Claire, som havets ljus bokförlaget Tranan köpa
Claire, som havets ljus kom ut på Tranan 2019

I sina böcker skildrar Danticat ofta barn som känner tyngden av föräldrarnas förväntan på sina axlar. Ett sådant barn är Claire, hennes huvudperson i den mästerliga romanen Claire, som havets ljus som nyligen kom på svenska. Claire bor med sin ensamstående far som är fiskare i det lilla haitiska samhället Ville Rose. När det ekonomiska läget blir desperat beslutar han sig för att adoptera bort sin dotter till en rik änka. Hon ska sörja för flickan och själv ska han försöka börja om någon annanstans. När Claire genomskådar sin fars plan rymmer hon, vilket får konsekvenser för alla i det lilla samhället. Sällan har ett barns förtvivlan över sin egen maktlöshet skildrats så hjärtskärande.

I Edwidge Danticats privatskola fick barnen regelbundet stryk och lärarna låtsades inte höra vad de sade om de talade kreol – det språk alla barn talade hemma – och inte franska, det gamla kolonialspråket. Än idag förblir franska ett korrekt, lite officiellt språk för Danticat, medan det intima familjespråket är kreol. Skriver gör hon dock på engelska, vilket hon själv förklarar med att hon kom till USA innan hon hade hunnit hitta en egen röst i sitt skrivande. Men hon har valt att ge sin engelska en kreolsk karaktär genom att emellanåt använda omvänd ordföljd och föra in utvalda ord på kreol, franska och spanska.

Det som höll lilla Edwidge uppe under skolåren var tanken på de magiska somrarna, då syskonen Danticat fick besöka en äldre kvinnlig släkting i bergen. Efter solnedgången berättade släktingen fängslande historier på kreol, berättelser om kärlek, hjältemod och ond bråd död. Som barn älskade Edwidge Danticat det intensiva samspelet mellan den muntliga berättaren och publiken; hon understryker ofta i intervjuer att hon försöker ge sina verk drag av haitisk muntlig berättartradition.

Berättelserna fortsatte att komma till henne på många vägar. En dag anlände en skrivmaskin i ett stort paket från USA, en present från fadern till farbrodern. Lilla Edwidge fick snart rollen som brevskrivare åt de vuxna i trakten, alla de som inte kunde läsa eller skriva. I förtroende fick hon höra de mest fascinerande berättelser som hon skulle skriva ned, och samtidigt fick lova att inte föra vidare. I intervjuer har hon senare berättat att hon inte har kunnat låta bli att använda brottstycken av dessa berättelser i sina böcker – verkligheten är alldeles för fantastisk för att inte skildras. Just detta är ett särdrag i Edwidge Danticats författarskap; till skillnad från många andra karibiska författare använder hon sig inte av magisk realism. Med lågmäld intensitet och detaljskärpa målar hon istället upp skarpa bilder av verkligheten.

En annan faktor som skiljer Edwidge Danticat från andra karibiska författare är, enligt den stora auktoriteten på karibisk litteratur, den nyligen bortgångne professor J. Michael Dash, att hennes berättelser inte tar avstamp i en »absolut hemmahörighet« eller en »postkolonial hemlöshet«. Hon skriver fram tillvaron i ett mellanrum mellan två länder, två kulturer. En tillvaro som kan te sig begränsande ibland, men också kan vara frigörande.

Under uppväxten blev det allt tydligare för henne hur repressivt och våldsamt det haitiska samhället var. Fruktan för far och son Duvaliers paramilitära grupper, de hänsynslösa Tonton Macoutes, var utbredd. Människor visste att hålla tand för tunga, annars kunde man försvinna.

Karta över ön Hispaniola, som är delad i två nationer: Haiti och Dominikanska republiken

När Haiti 1971 genomförde en folkomröstning om huruvida »Baby Doc« skulle få efterträda sin far eller inte, hade Danticats farbror Joseph deltagit i en kampanj för nej-sidan. Efter Duvaliers riggade valseger hade han skrämts till tystnad, lämnat all politisk aktivitet och bara ägnat sig åt kyrkan. Själv såg Edwidge som barn en dag »Baby Docs« bepansrade lyxbil åka genom slumområdet Bel Air där hon bodde. Plötsligt vevade diktatorn ner rutan och kastade ut nypräglade mynt på gatan, för att sedan oberörd av uppståndelsen det orsakande åka vidare. Minnesbilden etsade sig fast. 

Den amerikanska utgåvan av The Dew Breaker

Långt senare skulle Edwidge Danticat komma att skriva den starka novellsamlingen The Dew Breaker, där flera av novellerna handlar om en före detta Tonton Macoute. Han har emigrerat till New York, fast besluten att lämna sitt förflutna bakom sig. Den enda som känner till hans förflutna är hans hustru, som nästan förgås av skuldkänslor. Parets dotter är skulptör och en dag lovar fadern att hjälpa henne leverera en skulptur till en köpare. Han tror att det ska bli enkelt, men så griper ödet in – som så ofta in i Danticats berättelser: köparen visar sig vara en person ur hans förflutna. Människors handlingar påverkar andra på sätt de inte själva alltid förstår.

Något år efter att ha blivit skrämd till tystnad opererades farbrodern Joseph för en svår cancer i halsen, och kunde därefter inte tala. Lilla Edwidge var den enda som kunde urskilja vad farbrodern försökte säga,  vilket gjorde att hon blev hans taleskvinna i viktiga sammanhang. När hennes föräldrar 1981 ville att hon skulle komma och bo med dem i New York, ställdes hon inför ett kvalfyllt val. Det smärtade att lämna farbrodern utan röst, men till slut lät hon sig övertalas och for till föräldrarna.

Det var inte lätt att bli en fungerande familj igen efter så många år på skilda håll. Den 12-åriga Edwidge bar på så mycket latent ilska mot framförallt sin mor, som hade övergivit henne för att arbeta på en textilfabrik i New York. Med tiden insåg hon dock hur svåra umbäranden föräldrarna gått igenom i USA för att försöka ge sina barn en bättre framtid; relationen till dem och de nya bröderna blev med tiden mycket god. 

När Edwidge Danticat anlände till USA kunde hon bara några få fraser på engelska. Till en början gjorde det inte så mycket, eftersom föräldrarna bodde i Flatbush i Brooklyn – ett område med stor exil-haitisk befolkning. Området utgjorde en kokong av kreolsk kultur som inneslöt även Edwidge och gav henne trygghet i det nya landet, men som i många invandrarsamhällen rådde där även en strikt social kontroll. Edwidge märkte med tiden att det nya språket, engelskan, gav henne ett eget mentalt rum. Det första hon läste på engelska var Maya Angelous Jag vet varför burfågeln sjunger, en klassiker inom den afroamerikanska litteraturen. Hon började också läsa haitiska författare för att bättre kunna förstå det land hon lämnat. 

I början av 1980-talet hade det amerikanska samhället en kylslagen inställning mot haitier. I skolan kallades haitiska barn »båtflyktingar«, »aids-pack« och »fransoser«. Men Danticat bet ihop och kämpade på. Föräldrarna ville att den studiebegåvade Edwidge skulle bli sjuksköterska, och hon påbörjade därför utbildningen – men hoppade ganska snart av. Istället läste hon franska och ekonomi vid det prestigefyllda Barnard College och tog så småningom en examen i kreativt skrivande från Brown University 1993. 

Under universitetsåren skickade hon in Breath, Eyes, Memory till förlaget Soho Press, som antog den. Debuten kom ut och fick ett fint mottagande i USA, men i den haitiska diasporan höjdes upprörda röster mot Danticats sätt att beskriva hur huvudpersonen Sophie med jämna mellanrum får sitt underliv inspekterat av modern, som vill försäkra sig om att hon fortfarande är oskuld. Danticat, som under sin uppväxt mötte åtskilliga flickor som råkat ut för »oskuldskontroller«, protesterade. Hon påpekade att alla haitiska flickor naturligtvis inte utsätts för detta, men att det uppenbarligen förekom och att hennes romanfigur var en av de flickor som fick uthärda detta. 

För författaren var proteststormen ögonöppnande: hon insåg att det exil-haitiska samhället hade en utvecklad tystnadskultur. Allt som publicerades skulle sprida en positiv bild av Haiti; att diskutera problem var uteslutet. Det gjorde det i praktiken svårt att ta upp många svåra trauman, inte minst den fruktansvärda massakern 1937 på gästarbetande haitier i grannlandet  Dominikanska republiken. Edwidge Danticat hade sett denna etniska rensning, beordrad av den hårdföre diktatorn Rafael Trujillos, beskriven med en mening i en historiebok och blivit intresserad av den. Ju mer hon läste om massakern, desto mer övertygad blev hon om att hon måste skriva om denna utrensning som omvärlden – och hennes egna landsmän – tycktes ha glömt. Fast hon insåg också att minnet av den i högsta grad var levande bland somliga; haitier som arbetade i Dominikanska republiken på 1970- och 80-talet var rädda för att förföljelsen skulle återupprepas. Av alla ögonvittnesskildringar hon läste var det särskilt en som bet sig fast. En dominikansk man hade kallblodigt skjutit en haitisk trotjänarinna tvärs över köksbordet för att visa att han var lojal med Trujilloregimen. Edwidge Danticat bestämde sig för att skriva om den berättelsen och låta husjungfrun överleva för att kunna vittna. Det blev så småningom den här romanen, Att skörda ben, hennes tredje bok.

»Efter 30 år av diktatur finns det så många tystnader, så många rädslor. Jag försöker fylla i det som saknas, i alla fall för mig själv. Man kan hålla historien levande genom att återberätta den«, sade hon i en intervju i amerikansk radio när boken kom ut.

Edwidge Danticat
Foto: Wikipedia

Att skörda ben blev en viktig milstolpe i Edwidge Danticats författarskap, men också början på hennes insats som aktivist. Sedan slutet av 1990-talet har hon engagerat sig i de papperslösa flyktingarnas sak i USA. Föga visste hon då att den amerikanska flyktingpolitiken skulle slå hårt även mot hennes egen familj. Men när Edwidge Danticats farbror Josephs kyrka och hem hade plundrats och vandaliserats av beväpnade gäng 2004, flög den 81-årige pastorn till Danticats nuvarande hemstad Miami och sökte asyl. Han sattes i förvar utan de mediciner han var beroende av, och utan möjlighet att få träffa sin brorsdotter. Fem dagar senare var han död. Om barndomen hos Joseph, sin egen återförening med föräldrarna i New York och Josephs fasansfulla slut skrev Danticat den smärtsamma, vackra Brother I’m dying, en av de starkaste böckerna i hennes produktion.

När Dominikanska republiken skärpte kraven för medborgarskap 2013 gjorde regeringen i ett slag uppskattningsvis 250 000 människor med haitiskt påbrå papperslösa. Sedan dess har landet deporterat tiotusen­tals haitier till Haiti. Tillsammans med författarkollegan Junot Díaz, med rötter i Dominikanska republiken, har Edwidge Danticat outtröttligt fört en kamp för att få USA att sätta press på Dominikanska republiken så att förföljelsen av haitier upphör.

För Edwidge Danticat går skrivande och aktivism ihop. Att skriva är att fästa människors uppmärksamhet på existerande problem, att få dem att öppna ­ögonen. I den fina långessän »Create Dangerously«, som formar sig till ett konstnärligt credo, travesterar hon Albert Camus: »Skapa farligt för sådana som läser farligt. Det är så jag alltid har sett på skrivande. /…/ Det finns många möjliga tolkningar av vad det betyder att skriva farligt, och Albert Camus, liksom poeten Osip Mandelstam, föreslår att det är att skapa som uppror mot tystnaden, att skapa när både skapandet och mottagandet, skrivandet och läsandet, är farliga sysslor, olydnad mot ett direktiv.«

På detta är Att skörda ben ett lysande exempel.

© Yukiko Duke 2019

Läs också: Skriva i transit – en essä om Edwidge Danticat av Christina Kullberg

BÖCKER SOM OMNÄMNS PÅ SIDAN

Kundvagn
Edwidge Danticat – Att skörda ben (omslag)
+Antal
-
Summa
209 kr

Fri frakt vid köp över 300 kr

Klicka här för att använda en rabattkod

1
X