Nyligen gav vi ut Edwidge Danticats roman Claire, som havets ljus, som handlar om en liten fiskestad i Haiti. I ett samarbete med tidskriften Karavan publicerar vi här Christina Kullbergs essä om författaren, som ursprungligen trycktes i Karavans temanummer om Danticat (nr 2/2016).

I sin essä pekar Christina Kullberg på att i Danticats litterära universum är slumpens och historiens inverkan på människors liv det som allt rör sig kring. Hos henne länkas den ena människans öde ständigt samman med den andras. Ofta skildrar hon migranters liv, människor som av olika skäl tvingats i rörelse och befinner sig mellan platser, mellan språk. Edwidge Danticat hyllar mångspråkighet och utmanar den enspråkiga maktordningen.

________________

Skriva i transit

En essä om Edwidge Danticat

Av Christina Kullberg

________________

Livets lotteri

På Rädda barnens hemsida finns ett spel som kallas “Livets lotteri”. Man klickar på ett hjul som är uppdelat i olika stora delar kalkylerat på den procentuella sannolikheten att ett barn föds på en viss plats. Det är 18,21 % chans att ett barn föds i Indien, 0,08 % chans att det föds i Sverige, och så vidare. När hjulet stannar på ett land får man statistik över ens nya hypotetiska hemland. Är det tillåtet med barnaga? Råder väpnad konflikt? Hur hög är analfabetismen? Fattigdom? Min son visade mig det här lotteriet i höstas och vi drog ofta lotter tillsammans för att se var vi skulle hamna om vi föddes på nytt.

Syftet med spelet är förstås att ge information om världens länder och orättvisor. Och visst lärde vi oss något om världens ordning, men all fakta kan inte skiljas från sentimenten. Spelet lockar fram en märklig blandning av tacksamhet över att inte vara född i ett land där man riskerar att säljas innan man fyllt tio år, ilska över orättvisor, spänning och exotisk äventyrslystnad. Och våra upprepade dragningar blir en sorts parodi över vår privilegierade position. Här kan våra vita, välutbildade kroppar sitta i soffan och välja.

Så varför börja en artikel om Edwidge Danticats texter med att anspela på ”Livets lotteri” – i andra sammanhang en kliché och här framtaget i en sällsam mix av fakta och chokladhjul? Jo, i all sin banalitet tangerar det de stora frågorna: vad är slump och vad är förutbestämt, av försynen eller av gener eller av omständigheter och miljö? Hur formas en människa i dessa motstridiga orienteringar? Hur ser hennes val ut? Har alla ett val? De här stora frågorna korsar förstås all litteratur, det intressanta i sammanhanget är att hos Danticat ställs de ofta i skenet av barnens situation, precis som i ”Livets lotteri”. Att födas i Haiti, att bli med barn i Haiti kan vara en nitlott. Enligt Rädda barnens statistik ligger analfabetismen på 51 %, 62 % lider av extrem fattigdom, barnadödligheten är 7 % och det är hög risk för såväl naturkatastrofer som sexuellt våld. Den haitiska författarinnan Évelyne Trouillot noterar i en artikel om Danticat att barndomsproblematiken är ofrånkomlig i Haiti där en så stor del av befolkningen är under 50 år.

Barn som huvudpersoner

Ingen slump alltså att barn på ett eller annat sätt står i centrum i Danticats romaner. Hon har skrivit både barn och ungdomsböcker, i många av hennes romaner är barn huvudpersoner och framför allt föds det barn. Men det som inte framkommer i siffror är erfarenheten, smärtan, glädjen och det är den här komplexiteten – kanske mer akut i ett land slitet av fattigdom och diktatur – som märks i Danticats böcker. Och som Trouillot påpekar ligger komplexiteten i haitisk barndom också i bördan som barnen bär på i det att de är framtiden, möjligheten till ett bättre liv. När allt kommer omkring börjar allting med födslar.

Edwidge Danticat – Claire, som havets ljus bokförlaget Tranan köpa
Klicka på omslaget för att köpa boken.

I Danticats senaste roman, Claire, som havets ljus (2014), föds Claire i en fattig familj samtidigt som Rose föds i en rik familj. Redan i andra kapitlet i The Farming of Bones (1998; på svenska som En skörd av tårar, 2000, i översättning av Dorothee Sporrong, planerad nyutgåva på Tranan hösten 2019 med titeln Att skörda ben) möter vi en tvillingfödsel. Huvudpersonen Amabelle måste förlösa sin husmor Senora Valencia som föder en pojke vit som en ”spansk prins” och en flicka, svart ”som ditt folk” som Senora Valencia säger till Amabelle.

Danticats fiktiva universum är orättvist. Vissa föds till privilegier, andra inte. Vissa växer upp med den kvinna som födde dem. Andra inte. De här motsatsparen följer ständigt varandra i hennes romaner. Någonstans verkar det naturligt att börja en analys av Danticat med tanken om delning i dess dubbla bemärkelse av splittring (något som delas itu) och gemenskap (att dela med sig, att dela utrymme). Hennes hemland är just tudelat: en ö med två länder, Haiti och Dominikanska republiken. Författarinnans barndom är också kluven: hälften av tiden levde hon med sin moster i Haiti, hälften av tiden med sina föräldrar och syskon i Flatbush, Brooklyn. I det franskspråkiga Karibiens skolsystem talar man franska i skolan. Hemma råder kreol. För Danticats del innebar flytten till Flatbush att engelskan flyttade in i hennes värld. Ständiga brott och nya öppningar som vi inte kan råda över.

Skulle ”Livets hjul” fungera enligt migranternas mönster skulle det aldrig stanna för gott utan just snurras om och om igen. Och det är främst migranter som befolkar Danticats romaner. Människor som historien, politiken eller naturen antingen tvingar kvar eller i rörelse. Det stora i hennes romankonst är att hon behandlar den här tematiken genom det lilla och det tysta som verkar i glappet mellan liv och död.

1. Födas genom andra

Egentligen är det missvisande att säga att Danticats böcker kretsar kring födsel. För födande kommer nästan alltid med sin skugga, döden. I inledningen till berättelsen om hennes fars och hans brors liv, Brother, I’m Dying (2007), möts vi av nyheten av födsel och död:

Jag fick reda på att jag var gravid samma dag som min fars snabba viktminskning och kroniska andfåddhet fick diagnosen terminal idiopatisk lungfibros.

Claire, som havets ljus byggs upp kring två födslar, Claires och Roses, och båda deras födslar är knutna till död. Rose förlorar sin far i ett skottdrama samma natt som hon föds. Claires mor dör i barnsäng.

I Att skörda ben förlöser Amabelle Senora Valencias tvillingar. Hon räddar både dem och deras mor på samma sätt som Senora Valencia och hennes far en gång räddat Amabelle då hon just förlorat sina föräldrar i floden som svämmat över. Och samma natt som tvillingarna föds dör en annan mans son som följd av att den nyblivne fadern till varje pris vill komma hem och se sina barn. Hans vårdslösa körning kostar en pojke livet. ”Två nya barn kom till världen medan du var tvungen att stoppa din son i jorden”. Bara några dagar senare dör den ena tvillingen, pojken. Skillnaden är att han som blev påkörd var haitier medan den nyfödde var medborgare i Dominikanska republiken och son till en general. En får en ceremoni, den andra inte.

Edwidge Danticat (Foto © Lynn Savarese)
Edwidge Danticat (Foto © Lynn Savarese)

Sammanlänkade öden

Det här är bara några exempel på hur den centrala tematiken i Danticats romaner utvecklar sig i par, eller i oändliga paralleller. Så vecklas historierna ut och karaktärerna tycks märkligt sammanlänkade, framför allt i lidande men också i hjälplöshet inför livets rörelser. Låt mig återigen ta Claire, som havets ljus som exempel där huvudpersonens öde genom hela romanen bottnar i andra människors öde. Romanen struktureras kring två spegelvända par: en far med en moderlös dotter och en faderlös dotter med en mor som snart ska förlora sitt barn. Karaktärerna är djupt förknippade med varandra utan att egentligen utveckla en djup psykologisk relation. Det är nödvändigheten som sammanlänkar dem. Claire behöver en amma och Gaëlle, som fött sin dotter samtidigt som Claire kom till världen, ger henne sitt bröst när hon behöver det.

Här ser vi hur den enskilde individens lott aldrig är bärande i Danticats romaner. Istället iscensätter hon hur en människas öde vävs in i andras. När en karaktär brutalt lyfts bort från världen föds en annan. När en blir sjuk kan en annan finna andra öppningar och värden. Den människa som vid ett tillfälle är din räddare kan senare bli din bödel utan att någon alltid vet varför eller hur. Saker sker. Människor formas och tar hand om varandra. Överger varandra och försvinner.

Ödets nyck och historiens inverkan på människors liv utgör stommen i Danticats romaner. Rika såväl som fattiga är underkuvade dessa krafter även om de genomlever dem på olika sätt. Genom att arbeta på det här sättet utmejslar Danticat en speciell typ av romankaraktär. Trots modernistiska experiment är vi läsare vana vid att få ”hela” och avgränsade romankaraktärer, uppbyggda utifrån en psykologi och utifrån en miljö som format dem. Hos Danticat upplevs karaktärerna som hela och flyktiga subjekt på samma gång. Vi får möta deras öden och se världen genom deras ögon. Samtidigt är de flyktiga i det att de alltid är knutna till andra människor som om deras väsen inte slutade vid deras kroppar utan fortsätter i andra kroppar.

Att födas genom andra är också ett sätt att problematisera det förflutna, speciellt det traumatiska minnet. Och återigen kommer vi till barnen. Det är de som bär med sig föräldrarnas bördor. The Dew Breaker rör sig kring en före detta tonton macoute – Duvalier-regimens hemliga polis känd för dess brutalitet – som migrerat till USA. Hans dotter avgudar sin far och känner inte till hans brott. Men skulden överförs på henne genom gester. Faderns kind är markerad med ett fult ärr, åsamkat under hans tid som tonton macoute, och han kliar sig ständigt på kinden som om det förflutna inte kan suddas ut. Dottern upprepar samma gest trots att hon inte har något ärr. Det förflutna lever vidare i den mest vardagliga handling. Allting, människor såväl som händelser, återkommer, likt spöken, eller för att använda franskans och kreolens ord för spöken som också Danticat använder: revenants – ”återvändare.”

Återvändare

Ibland ändrar återvändare livets kurs som i Claire, som havets ljus, där Claire rymmer när hon förstår att fadern tänker ge bort henne till Gaëlle. Medan vi väntar på Claire rullar romanen upp karaktärernas öden (och vi förstår hur intimt förknippade de är med varandra) för att sedan sluta med Claires flykt. Hon sitter och trycker i djungeln. Flykten är snarare resultatet av en impuls än av ett fast beslut. Hennes ben ledde henne bort och nu väntar hon på nästa impuls då hon plötsligt hör ljudet av någon som faller i vattnet. Då blir lockelsen för stor. Hon måste se vem som räddas ur havet och beger sig därför tillbaka och i den rörelsen tar hon också beslutet att stanna, acceptera faderns beslut och bli dotter till Gaëlle. Det visar sig att den som räddas ur havet är mannen som körde bilen som dödade Gaëlles biologiska dotter Rose. Bödeln får nytt liv och ger samtidigt Claire ett nytt liv. Brother, I’m Dying börjar med ett citat av Paul Auster: ”Att börja med döden. Att arbeta sig tillbaka in i livet och sedan, till sist, återvända till döden. Eller annars: det fåfänga i att säga något alls om någon.”

Claire, som havets ljus vänder på credot: börjar med både död och födsel för att sluta med en man som räddas ur havet. Som om livet triumferar över döden.

Så vad säger då de trötta dubbelgångare som befolkar Danticats romaner? Jo, det hon uttrycker i sin prosa är förmågan att leva och överleva. Hon undersöker en ljudlös politik hos karaktärer som varken protesterar eller söker ditt medlidande utan som härdar ut. De är migranter utan mål, som är i rörelse som ett resultat av krafter utanför dem: historiens kraft, politikens kraft eller naturens kraft. Och överallt finns skulden hos dem som råkar överleva och som måste bära med sig smärtan samtidigt som de uthärdar i livet. Här ryms ingen bitterhet och heller ingen offerposition. Sådana hållningar är fullkomligt poänglösa. Istället undersöker Danticat litteraturens möjligheter att tänka och uttrycka värdigheten hos de fattiga, de förtryckta, de hemlösa kropparna i rörelse och i stillhet.

2. Mellan-språk

Finns det ett språk för hemlösa kroppar i rörelse och stillhet? Och till vilken litteratur tillhör deras öden? Det här är frågor som ständigt dyker upp när man närmar sig Danticats författarskap. Är hon en haitisk diasporaförfattare? En afro-amerikansk författare? Hur kan hon inlemmas i den haitiska litteraturen när hon skriver på engelska och inte på kreol eller franska samtidigt som hennes litterära referenser tydligt är haitiska? Hör hennes engelska till USA när den tydligt bär spår främst av kreol men även av andra språk och dessutom ofta skildrar en verklighet utanför USA:s gränser?

Maryse Condé (Foto: Wikipedia)
Maryse Condé (Foto: Wikipedia)

Danticat är allt det här på samma gång. Hon behandlar teman som är vanliga för kvinnliga karibiska författare – sexualitet, kön, ras, klass och nation – men utan att riktigt uttala en feministisk agenda. J. Michael Dash, som är expert på haitisk litteratur, menar att den grund på vilken Danticat bygger sina berättelser inte är en absolut hemmahörighet eller en postkolonial hemlöshet utan hon bygger dem i de mellanrum som uppstått i den haitiska nationen vars befolkning till stor del lever i exil. För Maryse Condé, författarinna från Guadeloupe och en av den karibiska litteraturens främsta röster, innebär det glidande i Danticats författarskap att hon öppnar nya vägar för den karibiska litteraturen bortom nation, kultur och språk. Det är just i det här mellanrummet som de trötta gengångarna kan få ett språk.

Alla Danticats romaner är mångspråkiga. De är skrivna på engelska men franskan, kreolen och ibland spanskan kryper in i texten. Ofta handlar det om ord eller uttryck som karaktärerna uttalar och som inte sällan översätts av kontexten. Mångspråkigheten lämnar också sitt avtryck på den engelska meningsuppbyggnaden. Men framförallt verkar mångspråkigheten på ett djupare plan som ett sätt att problematisera hemhörighet. Låt oss se hur det kan uttrycka sig genom att analysera Danticats kanske största och mest omskakande roman, Att skörda ben (på Tranan hösten 2019). Boken utspelar sig i gränslandet mellan Haiti och Dominikanska republiken och handlar om folkmordet på haitier under diktatorn Trujillo 1937. Dominikanerna kallar den sockerrörsmassakern, en historisk händelse som fick en skrämmande aktualitet förra året då över tvåhundra tusen haitier hotades med utvisning från Dominikanska republiken.

Att skörda ben ges ut av Tranan i höst.

I romanen får vi följa Amabelle och hennes älskade Sébastiens flykt undan armén och de dominikaner som plötsligt vänt sig mot dem. Romanen är ett försök att berätta den traumatiska historien om folkmordet utifrån ett personligt perspektiv, som om den historiska erfarenheten av terror endast kan fångas genom det intima. Jag-berättaren Amabelle arbetar som tjänarinna till en generals hustru då rykten om att haitier skickas till gränsen och dödas når dem. Amabelle bestämmer sig för att lämna den värld som blivit hennes hem och lyckas ta sig över floden som skiljer de två länderna åt. Sébastien är inte lika lyckosam.

Man kan säga att romanen skapar ett motsägelsefullt gränsland där den politiska gränsen mellan de två länderna hela tiden kontrasteras med språket där gränserna inte alls är lika tydliga, som om språket ville utmana den politiska ordningen. Romanen är skriven på engelska men meningsbyggnaden är ofta förvriden. Själva skrivandet bär på så sätt både på skräcken inför de fasansfulla händelserna och på alla språk som talas i berättelsen: haitisk kreol, ”gränskreol” som talas i området runt staden Dajabón, dominikansk spanska, iberisk spanska och latin.

Mångspråkighet blir en del av karaktärerna som befolkar denna gränsvärld och förvandlas till ett tillfälligt modersmål för migranterna, för dem med tillfälligt uppehållstillstånd och dem som lever under hot. Danticats prosa tycks arbeta fram ett nytt språk för dessa människor, som är fast i ett prekärt tillstånd som bara ett brutet språk kan bära: ”…det blandade språk som var typiskt för dem som alltid stammade när de talade, fångade som de var på den smala åsen mellan två olika språk som nästan var deras modersmål”.

I det här perspektivet är det talande att när terrorn utbryter ersätts mångspråkigheten med en enspråkig förtryckande ordning – man använder språket för att skilja ut haitierna från dominikanerna. Precis som i Domarbokens berättelse om ordet schibbolet (12:4-6) dödas haitierna för att de inte kan uttala ett tungspets-r utan bara får fram ett gutturalt j när de ska säga perejil, persilja.

Edwidge Danticat i ett kort samtal om uttalet av ordet perejil

 

Språket blir ett dödligt hot som skakar om det innersta i människan. Orden är bara vapen, som har skalats av de minnen och den sensualitet de egentligen har. När Amabelle nästan nått fram till gränsen får en mobb tag på henne och hon tappar kontrollen över sitt språk, över sitt eget tal. Mobben samlar sig runt henne och trycker ner persilja i hennes mun medan de skriker: ”Tala om för oss vad det här är” – ”Que diga perejil”:

I det ögonblicket trodde jag faktiskt att jag – om jag ville – skulle kunna uttala ordet ordentligt, långsamt och lugnt, så som jag brukade när jag bad att få köpa ”perejil” av de gamla dominikanska kvinnorna och deras trogna uppvaktande dotter- eller sondöttrar i trädgårdarna och marknadsstånden vid vägkanten – trots att det ibland var lite svårt för min tunga att förena det rullande tungspets-r:et med ett tydligt uttalat j. Det var en förmåga som man kanske förlorade om man plötsligt väcktes mitt i natten, men med alla sinnen i balans skulle jag ha klarat det.

Den enspråkiga makten materialiseras av persiljan som trycks ner i hennes mun. Men berättarperspektivet fortsätter att följa Amabelles tankar som flyter iväg och knyter persiljan till intima minnen. Som svar på terrorn reflekterar hon nästan som en skolflicka som råkat svara fel på magisterns fråga, som om hon uppfann en annan situation för att stå ut med den hon utsätts för. Det är som om hon vägrar det enspråkiga och tar tillbaka inte bara ordet utan också växten. Ty persilja är inte bara ett ord som är svårt att uttala för henne och hennes landsmän. I en annan, mångspråkig, ordning, är det något som bär på en komplexitet, kärlek och död:

Vi använde oss av pèsi, perejil, med dess fuktiga sommarmorgonskänsla, dess blandade kvistar, sträva och grova, milda och hanterliga på en gång, smaklösa och bittra, eller söta som den ljuvaste vind i munnen – bladen med annan smak än stjälken – som gav arom åt vara rätter, vårt te, våra bad, vi använde oss av den för att rena oss invärtes såväl som utvärtes, från alla våra gamla sorger och bekymmer, vi använde oss av den för att skölja av föregående års damm när ett nytt år randades, för att tvätta ett nyfött barns hår för första gången och för att – tillsammans med kokta apelsinblad – två de döda en sista gång.

Här sitter persilja parsley, pèsi, perejil ihop, ett sammansatt mångspråkigt ord där motsägelsefulla, ofta smärtsamma, men också vackra känslor korsar varandra. Så löper persilja genom texten. Ibland verkar det i en enspråkig ordning, ibland verkar det i mångspråkighet. På så sätt lyckas Danticats egen prosa arbeta emot den enspråkiga förtryckande ordningen. I boken finns ett hopp om att det flytande gränslandet där människor och språk korsas verkligen kan existera. Men berättelsen infriar inte det hoppet. Den behåller sitt fasta grepp om karaktärerna och även de som lyckas ta sig över floden och tillbaka till Haiti förblir vwayajé, ”vägfarare”, som inte hör hemma någonstans. Språket däremot låter hoppet leva vidare.

Till syvende och sist handlar det kanske om att skrivandets ständiga rörelse mellan språk och platser kan ge en frihet. Det handlar förstås om en fiktiv frihet som inte hjälper de hemlösa människorna i rörelse och stillhet som vi varje dag möter i media. Men för Danticats karaktärer har fiktionen och dikten en funktion. Mormodern i Magiska länkar säger till sitt barnbarn som snart ska tvingas lämna Haiti för att återförenas med den mor hon knappt känner i New York: ”Det kommer alltid att finnas en plats där man, om man lyssnar uppmärksamt i natten, kommer att höra sin mor berätta en historia och i slutet av berättelsen ställa frågan: ‘Ou libéré?’ Är du fri, min dotter.”

Frihet uttrycks på kreol i en mening på engelska – i ett språkligt och geografiskt mellanrum där det bär på hopp. Edwidge Danticat skriver i transit mellan språk, platser och tider. Och idag, med miljontals människor på flykt som politiker och byråkrater gör allt för att stoppa, begränsa och kontrollera, är det en politisk litteratur som tar avstamp i det personliga, i erfarenheten av mellanrummet och samtidigt i det allmänmänskliga i död och födsel.

Christina Kullberg ©

__________________

Christina Kullberg är docent i romanska språk, särskilt fransk litteraturvetenskap, vid Institutionen för moderna språk, Romanska språk, Uppsala universitet.

Citaten ur Danticats Magiska länkar och En skörd av tårar är återgivna i Dorothee Sporrongs svenska översättningar (utgivna på Natur & Kultur 1996 resp. Norstedts 2000) och citatet ur Paul Austers Att uppfinna ensamheten är från Aris Fioretos översättning (Tiden, 1992/En bok för alla, 2011). Övriga citat är översatta av artikelförfattaren.

 

Läs ett utdrag ur boken här.

I SAMARBETE MED TIDSKRIFTEN KARAVAN
Christina Kullbergs essä är hämtad ur Tidskriften Karavans nr 2/2016 , vari finns ett särskilt tema spunnet kring Edwidge Danticats förnämliga författarskap. Där hittar man bland annat hennes novell “Brudklänningssömmerskan” och en essä som tar tag: “Att skapa under fara – en exilkonstnärs arbete”.

Beställ numret till specialpriset 50 kr + porto direkt från Karavan genom att mejla din adress till [email protected].

PRENUMERATIONSERBJUDANDE
Karavan är tidskriften med fokus på litteratur från Afrika, Asien och Latinamerika. Här möter du nya, spännande författare som får världen att komma närmare.

Vill du prova på?
Tre nummer för endast 150 kr!
Specialerbjudande för Tranans besökare.

Mejla till [email protected], uppge TRANAN i ämnesraden. Glöm inte att skriva din adress!

I tidskriften Dixikon läsa en artikel om Jeremy Matthew Glicks bok The Black Radical Tragic om den framgångsrika slavrevolutionen på Haiti som ledde till utropandet av en självständig stat under ledning av Jean-Jacques Dessalines. Klicka här för att läsa artikeln

Comments are closed.

Böcker som omnämns på sidan

  • Att skörda ben

    mars 2021
    Angelägna böcker
  • Claire, som havets ljus

    januari 2019
    Nyheter
Kundvagn
+Qty
-
Summa
200 kr

Snabba leveranser
Fri frakt över 300 kr, annars från 25 kr
Betala med Swish, kort, faktura eller Apple Pay

Klicka här för att använda en rabattkod

1