Österrikaren Thomas Bernhard (1931–1989) tillhör efterkrigstidens stora europeiska författare. Hans dramatik har spelats sparsamt på svenska scener men ingår i standardrepertoaren på många teatrar i Europa. Som Martin Lagerholm påpekat i SvD däremot sällan i Sverige

I en utgåva med tre av hans sammanlagt cirka tjugo pjäser – Jaktsällskapet, Minetti och Ritter, Dene, Voss – kompletteras bilden av en genreöverskridande författare, vars dramer ofta har samma slags avskalade rollistor, intriger och miljöer som romanerna, medan romanerna i sin tur lånar friskt ur teaterns verktygslåda.

Dramerna, som är översatta av Jan Erik Bornlid, har en introducerade essä av Tomas Forser, en av landets mest ansedda teaterkritiker. Här följer ett utdrag.


EN TRAGIKOMIKERS ANSPRÅK
Den skamlöse Thomas Bernhard
av Tomas Forser

1991 gav Norstedts ut Helt enkelt komplicerat och andra texter av Thomas Bernhard (1931–1989). För urval och översättning stod Daniel Birnbaum och Anders Olsson. I det ingår bland annat några självbiografiska anteckningar av Bernhard under titeln “Tre dagar” (1991 – på tyska 1970). Det bidraget på ett fåtal sidor betecknar utgivarna och översättarna som “kanske den mest upplysande kommentaren till hans skrivande som finns”. Det är att lova runt, men påståendet då för snart trettio år sedan har stått sig bra – liksom deras egna essäer i boken.

Bernhards öppning av “Tre dagar” är lika tät som lekande. Motiv, teman och erfarenheter i författarskapet spelar han ut lustfyllt konkret:

Det är meningarna, orden, som man bygger upp. De är i grund och botten som leksaker, man placerar dem på varandra, det är ett musikaliskt förlopp. Om man nått upp till en bestämd nivå efter fyra fem våningsplan – man bygger upp dem – genom- skådar man det hela och slår omkull alltihop som ett barn. Men när man tror att man blivit av med alltihop, nns där återigen en böld, som man känner igen som ett nytt arbete, en ny ro- man, den växer fram någonstans på kroppen och blir allt större.

På den andra dagen står det där – det i författarskapet centrala begreppet motstånd. På en halv sida använder han ordet sjutton gånger. Ur motstånd föds det bernhardska skapandet. Allt är motstånd: gå ut på gatan, handla, böcker. Nya motstånd uppstår ur samma meningar och formuleringar. “Egentligen vill man inget annat än somna, inte veta av det mer. Då plötsligt åter lusten …”

Så blir han konkret och presenterar sin prosas situation och rumsliga villkor. Dess scen.

“Gestalter som uppträder i ett scenrum, i en scenrektangel, låter sig ses tydligare i sina konturer än när de framträder i naturlig belysning som i den vanliga för oss välbekanta prosan […] Man måste föreställa sig böckernas sidor fullständigt mörka: Ordet lyser upp, därigenom får det sin tydlighet eller övertydlighet. Det är ett konstgrepp som jag använt redan från början. Och om man öppnar mina arbeten är det så: Man ska föreställa sig att man är på teater, på första sidan går ridån upp […] ur mörkret, framträder långsamt ord, som långsamt blir till förlopp av inre och yttre natur, och just på grund av sin konstgjordhet på ett särskilt tydligt vis.”

Det är ett motståndets estetik som får sina konturer med begrepp och ordval från teaterns värld. Sidorna i böckerna omtalas som väggar, kala väggar men likväl väggar fyllda av rörelser som tar gestalt för den som betraktar dem intensivt. Det är en estetik och ett perspektiv utan plats för historieberättande.

“Jag är historieförstörare, jag är den typiske historieförstöraren. Så fort det i mina arbeten visar sig tendenser till berättande eller om jag bara på avstånd någonstans bakom en prosahöjd ser en antydan till en berättelse dyka upp, skjuter jag ner den. Så är det också med meningarna, hela meningar, som möjligtvis skulle kunna bildas, skulle jag nästan ha lust att avliva i förväg. Å andra sidan …”


Frågan kan infinna sig: Varför då skriva böcker? Svaret är helt enkelt komplicerat:

“I opposition mot mig själv plötsligt, och mot detta tillstånd – eftersom motstånd, som jag redan sagt en gång, betyder allt för mig … Jag ville ha just detta fruktansvärda motstånd, och därför skriver jag prosa …”

Så ser Bernhards anledning och orsak ut. Orsaken bland annat till det som blir sviten av självbiogra er under 1970-talet och som inleds just med titeln Orsaken, om än dämpad av sin undertitel En antydan. Resten är prosa, men i lika hög grad och stor mängd dramatik i ett författarskap som överskrider genregränser. Författaren gör prosan satiriskt dramatisk och teaterpjäserna till essäer och monologer, ofta i långa sättningar utan repliker. Realistisk prosa är som framgår inte Bernhards sak eller hans tilltal. Dramatikens essens med dess situationer och spel av krafter är ständigt verksam i hans författarskap. Han är en skrattande provokatör, samhällsfiende och de offentliga lögnernas teatermakare.

Det är livssyn och samtidskänsla och inte akademiska överväganden som bestämmer hans framträdelseformer och genreövergångar.

Att läsa Thomas Bernhard kan vara omstörtande. Bör rentav vara det, kan man något storordigt hävda. Men med vilken auktoritet? Den suveräna utsägelsepositionen är ju den som Bernhards konstnärskap oavbrutet misstänkliggör för att inte rentav säga omintetgör.

***

Pjäsen Minetti skrev Bernhard för sin namne Bernhard Minetti, en av tysk teaters största, född 1905 och verksam ända in på 90-talet. »Jag skriver för en person bara, skådespelaren … och jag vet ett och annat om skådespelare«, säger författaren i en intervju. I Claus Peymanns regi öppnade Minettistycket säsongen 1976–1977 på Stuttgart Theater. Spelaren och regissören blev Bernhards följeslagare i teaterarbetet.

Minetti hade varit en populär skådespelare i Tyskland redan under Weimarrepublikens dagar och fortsatt en uppskattad aktör under nazitiden med en del komprometterande roller i filmer och pjäser.

Efterkrigstidens Minetti vände sig bort från klassikerarvet och valde i stället Becketts tystnad, och blev i Peymanns regi en prisad mästare i tidens nya teater. Sitt förflutna hade han med sig på scenen och det delade han med sin publik. Hans motto blev att spela mot publiken. Det projektet var också Thomas Bernhards. Performance i stället för representation, identitet och inlevelse. “Minetti was a Bernhard character before Bernhard invented him”, skriver litteraturprofessorn och dramaturgen Gitta Honegger i sin monografi över Bernhard.

I pjäsen låter Bernhard Minettis vantrivsel och främlingskap gå över i eftertänksamhet. “Skådespelaren” skrattas visserligen ut av en grupp högljudda ungdomar som går förbi den gamle aktören där han sitter bredvid en ung flicka i baren på ett gammalt hotell i Ooestende. Darrande av vrede ropar Minetti, som i rollistan bland de övriga anonyma presenteras som “skådespelarkonstnär”: “Exempellöst / exempellöst” och sedan enligt anvisningen mycket lågt en gång till: “Exempellöst”, och vänd till flickan bredvid honom på soffan: “De här personernas oförskämdhet / känner inga gränser / Det klasslösa samhället / har blivit som förryckt.”

I slutbilden frågar flickan om han tycker om musik. Minetti svarar med styckets sista replik: “Jag tycker om musik / väldigt mycket”. Flickan drar upp ljudet på sin transistor men bara litet. Han lyssnar med slutna ögon.

Så följer en epilog vid Ooestende i häftigt snödrev. Minetti säger ett ord och det till sig själv: »Iväg«, tar fram en liten silverask och plockar era tabletter ur asken som han sväljer snabbt, sätter på sig Learmasken, stirrar rakt fram och avslutar med ett “Fort iväg”.

Den siste bland ungdomarna stannar till helt kort, pekar mot honom och ropar: “Konstnären / skådespelarkonstnären”.

Minetti sitter orörligt kvar “tills han är fullkomligt översnöad”. Bernhards Elisabeth II var tänkt för Minetti i iscensättning av Peymann 1987 under den kontroversielle regissörens första år på ärevördiga och konservativa Burgtheater i Wien. Peymann sköt fram uppsättningen ett år till Bernhards stora besvikelse. Den har nu hamnat i likkistan, sa Bernhard, och han kunde bara vänta på begravningen. Den tanken visade sig vara oavsiktligt vältajmad. 1989 dör Thomas Bernhard.

Burgtheaters publik fick aldrig höra Bernhards ironiska rader om en döende teater och dess publik. Bernhards sensationella testamente gjorde det omöjligt för Peymann att sätta upp pjäsen i Österrike.

Inte en bok, inte en iscensättning av mig på tyska språket i tysk produktion. Det var Bernhards sista vilja och den hade juridisk status. “His will hit the country as a bombshell”, skriver Honegger. Men efter tio år kunde förlag och halvbrodern hitta en väg runt det testamenterade beslutet. År 1990 trixade Wienfestivalen fram fyra gästspelsföreställningar i Bratislava. Publiken bussades dit från Wien. Det blev en uppsättning utan Minetti.

***

I Claus Peymann hade den institutionaliserade europeiska teatern en av sina mest provokativa regissörer och teaterledare. Sett i backspegeln är det förunderligt att han genom sin begåvning och karismatiska personlighet lyckades få den position han fick och försvarade i tysk teater och senare också i österrikisk. Hans rabulism var inte av det studentikosa och överslätbara slaget. Kompromisslöst utmanade han glömskans politiker, de som inte ville bli påminda, men också den kulinariskt inriktade borgerliga publiken. Sin offentliga roll spelade han med öppet visir och chockerande utspel.

***

Teaterhändelsen Bernhard-Peymann i den radikala europeiska vänsterrörelsen hör till tidens mest uppseendeväckande på området och blev en politisk utmaning över relativt lång tid. Iscensättningarna på Burg fick stöd från de kultur- och vänsterradikala unga under hårt motstånd från det dåliga samvetets förljugna tyska och i synnerhet österrikiska generation som åberopade konstitutionen när de misshagliga elementen från universitet och andra institutioner rensades ut. Och förvisso kunde man peka på den vänsterradikala rörelsen med dess Röda Arméfraktion och Baader-Meinhofgrupp som avskräckande och farliga exempel.

Det hör till bilden av den tidens politiska läge att jakten på terrorister och rättegången mot Baader-Meinhof pågick under exempellös medieexponering. Med antiterroristlagen kunde man tråla effektivt också bland allmänna vänstersympatisörer och radikala liberala opponenter. Peymann inte bara uttalade utan liksom många andra vänsterintellektuella gav han också ekonomiskt stöd till Gudrun Ensslin och gruppen.

I oktober 1977 sköts Hanns-Martin Schleyer till döds av sina kidnappare inom Röda arméfraktionen. Den tidigare nazisten och ss-officeren Schleyer var då den tyska arbetsgivarorganisationens ordförande. Mordet var ett av många tecken på att de mänskliga rättigheterna den hösten utsattes för hårda angrepp från flera håll. Schleyer offrades på statens altare, kunde en del hävda.

Det är i denna härdsmälta som Die Zeits nyårsbilaga 1978 publicerar ett av Thomas Bernhards korta stycken, ett så kallat dramalette, Der deutsche Mittagstisch (“Det tyska lunchbordet”). Där uppträder en herr och fru Bernhard, deras döttrar och söner och andra kära släktingar, inalles nittioåtta personer. Men soppan som serveras innehåller inte nudlar utan “nazister”. “Nazisoppa, nazisoppa, nazisoppa”, ropar familjens patriark.

1975 hade Peymann satt upp Bernhards stycke Der Präsident på Wittenburgisches Staatstheater Stuttgart. Han förlade premiären till Baader-Meinhofprocessens första dag i Stuttgart-Stammheim den 21 maj. Den inflytelserike kritikern Peter Iden angrep pjäsen för elitistisk arrogans och för att iscensättningen inte förhöll sig till frågorna om Demokrati, Rättigheter och Mänsklighet. Därmed blottade den Bernhards reaktionära och samhällsfientliga tänkande, menade Iden.

I det perspektiv som var Bernhards och Peymanns och många andras blev i stället studentrörelsen i dess extrema riktning en rekyl på nazismens Tyskland och antisemitismens Österrike.

I sin sista pjäs Heldenplatz (1988) skärskådar Bernhard den österrikiska efterkrigshistorien med alla dess oavgjorda affärer, resterande naziideologi och stora moralisk-politiska skuldberg. Föreställningen på Burgtheater hör till periodens mest remarkabla. Ett attentat av bästa Bernhard-Peymannmärke. Uppsättningen skickade chockvågor in i Österrikes självmedvetande och blev ett bestående uttryck för att teater kan angå, kan provocera, kan ge politiska efterverkningar och tvinga fram ställningstaganden. Hör bara vad förbundspresidenten och tidigare generalsekreteraren i FN Kurt Waldheim med sitt fläckade rykte från krigets dagar hade att säga:

“Jag anser den här pjäsen vara en grov förolämpning mot det österrikiska folket och tar därför avstånd från den.” För att nu inte citera Jörg Haider, en numera slocknad populistisk antisemitisk stjärna som då lyste med förfärande ljus i österrikisk offentlighet: “Ut med skurken!” Haider ledde vid den tiden det Österrikiska Frihetspartiet.

Bernhards effektiva grepp i detta fiktiva minnesstycke från en begravning av den judiske professorn Josef Schuster är att göra en judisk familj till pjäsens huvudpersoner, med bland andra maka, bror och döttrar. Det är med sin erfarenhets auktoritet de kan vittna om det etiska och politiska förfallet. Burgtheaterpubliken får från professorns bror höra att “österrikarna tillsammans som massa är idag ett brutalt och dumt folk”. Scenanvisningen till påståendet är: Han tittar i riktning mot Burgtheater. Så följer:

“Det som återstår för detta arma omyndiga folk är inget annat än teater. Österrike självt är inget annat än teater. Österrike självt är inget annat än en scen där allt är vanskött och ruttet och förfallet, ett i sig själv förhatligt statisteri av sex och en halv miljoner debila och ursinniga som oavbrutet skriker för full hals efter en regissör.”

Dottern Anna håller nationens tarvligheter på avstånd, som exkrementer. “Jag går på Minna von Barnhelm, det är ju ingen själslig syssla, för de där människorna reglerar ju teatern bara matsmältningen.” Men Robert, farbrodern, ser hon som den borne livsnjutaren: “farbror Robert kan lyssna på Beethoven utan att tänka på partidagarna i Nürnberg, det kunde ju inte far.” Josef tog livet av sig.

I styckets tredje akt genljuder skrik från massorna vid Hitlers ankomst till Heldenplatz 1938. Det är bara professorskan som uppfattar dem. Det har gått 50 år sedan Anschluss. Professorn är död och nu skall lägenheten säljas.

Mottagandet av stycket hade flera dimensioner. Där finns ett foto från applådtacket på premiärkvällen den 4 nov 1988. Thomas Bernhard står med händerna i sidan och blickar ut mot salongen, leende i återhållsam triumf. Vid hans sida är Claus Peymann med armen lyft i hälsning och segergest. Det påstås att ovationerna pågick i 45 minuter.

Det hör också till receptionshistorien.

***

Läs Tomas Forsers essä i sin helhet i boken.

 

Comments are closed.

Böcker som omnämns på sidan

  • Tre dramer

    januari 2018
    Okategoriserad
  • Heldenplatz

    april 2011
    Tillfälligt slut
    Okategoriserad
Kundvagn
Du har inga böcker i din kundvagn!
0