Vi ställde tre frågor till den palestinska författaren Suad Amiry, vars bok Golda sov här precis kommit ut i översättning av Anita Theorell. Suad är författare, arkitekt och fredsaktivist och har i flera böcker på ett alldeles eget sätt skildrat det palestinska folkets historia och nutid.
I din nya bok Golda sov här berättar du om husen i de gamla arabiska kvarteren i Västra Jerusalem som en gång i tiden ritades, byggdes och beboddes av palestinier, men som efter 1948 övertogs av israeler. Man kan nästan säga att husen är dina huvudpersoner, även om människorna såklart också är viktiga. Hur kommer det sig att du ville skriva om de här husen?
– På ett politiskt plan kan man säga att palestinierna som folk förlorade ett land 1948. Men vad betyder det att förlora ett land? Att förlora ett land är så abstrakt att kanske bara politiker kan relatera till det. Men på ett personligt eller mänskligt plan så förlorade 90 procent av palestinierna sitt hem. Så när min farmor eller min far pratade om sina förluster pratade de alltid om sitt hem, trädgården, vardagsrummet och alla saker de lämnade bakom sig: om det så var en persisk matta, ett fotoalbum, ett personligt bibliotek eller till och med ett husdjur. Så den här boken handlar om vad det betyder att förlora sitt hem och aldrig mer känna sig hemma.
Berättelsen om min fars förlust och den djupa smärta den skänkte honom fanns med mig hela tiden, men det som fick mig att börja skriva var en tyst protestmarsch som några kvinnor anordnade för att uppmärksamma att det var 60 år sedan »al-Nakba« (Katastrofen). Vi gick vi genom gatorna i kvarteret Talbiya som en gång var ett arabiskt kvarter men nu endast är hem åt israeler. Det rörde mig något enormt när jag såg de palestinska ägarna till dessa hus stå framför sina gamla hus (där israeler nu bor) och prata och gråta. Den tysta marschen var så smärtsam att det blev startpunkten för arbetet med den här boken.
Ditt arbete verkar i stor utsträckning gå ut på att återskapa ett förflutet och en historia för det palestinska folket, både i dina böcker och i ditt arbete som arkitekt och grundare av Riwaq Centre for Architechtual Conservation, som är ett institut för bevarandet av det palestinska byggnadsarvet. I Golda sov här skriver du: ”Palestinierna anstränger sig att glömma när de borde minnas. Israelerna anstränger sig att minnas när de borde glömma.” Vapör tycker du att detta är så viktigt?
– Våra föräldrar ansträngde sig för att deras trauma inte skulle gå ut över min generation genom att inte berätta för oss vad som hände 1948. Jag visste till exempel inga detaljer om min egen familjs historia när jag skulle börja skriva om den, så jag fick fråga min äldsta syster. Jag hade ingen aning om att märkena på vårt matsalsbord kom från kulor från kriget 1948. Det är detta jag menar när jag skriver att vi måste minnas mer! Våra äldre borde ha delat med sig mer. Å andra sidan så pratar israelerna om sina trauman och sin historia hela tiden, och ofta med politiska syften. Jag skriver också att palestinierna vägrar att vara offer medan israelerna är noga med att vara de enda offren!
Dina böcker är svårkategoriserade: det är både prosa och poesi, dialog och monolog, fiktion och reportage. Är det så här ditt skrivande kommer till dig, eller varför har du valt att skriva på det här sättet?
– Skrivandet kommer till mig spontant. Poesin uppstår ofta kring det känslosamma och nostalgiska, men också kring smärtan. Men samtidigt: När folk frågar mig om det jag skriver är fiktion eller fakta svarar jag alltid att det inte finns något som är mer fiktivt än den palestinska verkligheten. Vad ska man säga när man, som vi palestinier, är fysiskt närvarande men israelerna och den israeliska lagstiftningen ser oss som frånvarande? Det finns en lagstiftning om oss »frånvarande«, »The Absentees’ Property Law«. Vi kallas »the absent present«. Hur uppdiktat och absurt låter inte det?
Comments are closed.